måndag 31 oktober 2016

Som alla andra stirrade jag ner i min mobil - det var dumt

 
 
 
 
 
 
Jag har redan erkänt att jag åker mycket bil, men ibland åker jag faktiskt buss.
 
Vid förra tillfället promenerade jag raskt mot busshållplatsen och stegade förbi en äldre man. Väl framme plockade jag fram mobilen för att bara kolla lite snabbt om det hänt något och svara på något mail när jag ändå stod där till ingen nytta. Trodde jag. Den äldre mannen skulle också han till busshållplatsen, visade det sig sedan kom också en tonårstjej.
 
Efter någon minuts väntan säger mannen: Alla bara tittar i sina telefoner nu för tiden. Där står du, och där står hon. Och här sitter jag. Man vill ju prata med varann!
 
Förlåt, svarade jag och la hastigt bort mobilen.
 
Under de minuter som återstod innan bussen kom hann han berätta att hans fru bodde på demensboendet i närheten. Han orkade inte längre ha henne hemma. Nu skulle han åka ner till stan och byta batteri i hennes klocka.
 
Jag berättade om min farmor som tyckte illa om när det var tyst. Farmor åkte buss. Ofta. Om det inte fanns någon att sitta bredvid och samtala med, satt hon vid chauffören, så det inte skulle bli tyst.
 
Ett kort samtal men som antagligen spelade stor roll för honom den dagen.
 
Inte konstigt att vi drabbas allt hårdare av ensamhet när vi ägnar så mycket tid åt att stirra på våra mobilskärmar och är någon annanstans hela tiden. Men det är inte bara oss själva vi isolerar när vi fokuserar på mobilen, vi isolerar dessutom de vi möter.
 
Jag kan inte utlova bättring, men ska försöka.

 
 
/M


söndag 30 oktober 2016

Åh vilket party och vilken frisyr

Välkomna välkomna, vad trevligt att så många ville komma på fest a la 60-tal!
 
 
 
 

Det är nästan exakt ett år sedan Kristdemokraterna hade riksting i Västerås och jag hade det ärofyllda uppdraget att hålla i festen för ca 500 personer.

Jag fick långa mammas långklänning som hon sytt och hade på bröllop i slutet av 60-talet. Som tur var, fanns det lite sömnsmån att lägga ut...

Sen gick jag också till frissan och fick hjälp med en 60-talsfrisyr. Ska man stå på scenen en kväll och vara värdinna kan det vara kul att vara lite extra fin tyckte jag. Och det var det. Hade inte tänkt på hur många kameror som skulle plockas fram när Jesper Songer och jag klev upp på scenen till signaturmelodin för Hylands Hörna.
 
 
 
 
 
 
 
 

På menyn denna 60-talsinspirerade afton stod: Räkcoctail med rhode island-sås. Därefter Wallenbergare med potatispuré och gröna ärtor. Avslutningsvis Vaniljbavaroise, kanelkokta äpplen och krossade drömmar.
 
 
Värdparet, Malin och Jesper

Vid middagen underhöll Fantastic Four och sedan blev det dans (disco), tills det var dags för vickning. Varmkorv med bröd och pucko. Ingen ska gå hungrig från en fest jag är med och arrangerar.

Många skratt och glada miner var det. En kväll värd att minnas inte minst för att många ansträngt sig lite extra utifrån 60-talstemat. Det är viktigt att skratta och göra kul saker tillsammans!

Glöm inte det.


/M

fredag 28 oktober 2016

Så slutade mötet med Bonnier

 
 
 
Det är viktigt att vidga sina vyer. Egentligen behöver jag inte så väldigt mycket mer inspiration, men däremot kunskap. Igår åkte jag därför till Stockholm på ett Skandinaviskt rådslag om Cancervården. Mycket spännande. Och svårt. Framför allt de föredrag som var på danska...
 
 
 
 
Dagen arrangerades på Bonniers Conference Center i Stockholm. Jag lyckades promenera dit utan att gå fel. Bara en sån sak!
 
Dagen bjöd på ett antal olika talare från Sverige, Danmark och Norge. Gemensamt för alla tre länderna är att vi har/ håller på att införa standardiserade vårdförlopp inom cancervården.
 
Antalet cancerdiagnoser ökar i Sverige och hela västvärlden. Jag hade ärligt talat inte förstått vad det beror, men det hör ihop med att vi lever allt längre och därmed är det fler som hinner få en cancerdiagnos.
 
Hög ålder är något vi eftersträvar för vår befolkning och då behöver sådana som jag också förstå och ha en beredskap för att cancer kanske fortsätter öka, även om eller tack vare, att vi lever mer sunt och mår allt bättre.
 
 
 
 
Tillbaka vid tågstationen stod en tjusig limosin och väntade, undrar på vem?
 
Jag tog tåget tillbaka till Vässan :)
 
 
 
/M
 


måndag 24 oktober 2016

Det tråkiga är ändå värt att längta efter

 
 
 
Ännu en helt vanlig måndag till ända. Även om just den här måndagen innehöll en lite överraskande start, som handlade om storregionfrågan.
 
Jag tog den helt vanliga vägen till jobbet och den vanliga stigen genom den ovanligt vackra skogsdungen, vilken var klädd i höstfärger.
 
Jobbade mig igenom dagen. Kom hem och blev bjuden på vanlig vardagsmat tillsammans med familjen. Kommentarer om dagen var "bra", "helt  okej" och "som vanligt".
 
Det sägs att den friska har 1000 önskningar, men den sjuke bara en - att bli frisk.
 
Jag är inte sjuk, men det slog mig att dessa helt vanliga dagar, de som bara flyter förbi. Då när alla går till jobb och skola som vanligt och det blir vanlig falukorv till middag. De dagar som kan kännas tråkiga.
 
De dagarna är nog egentligen de bästa. När livet bara är som vanligt liksom.
 
 

/M

lördag 22 oktober 2016

För att du skrattade

 
 
 
Fick ett meddelande härom dagen.
 
- Tack för igår Malin!
- Äääum, vet inte riktigt vad jag gjorde - men tack själv...
- Du skrattade och var glad och så fick jag en kram :)
 
Aldrig tänkt så på mycket på att det kan spela roll för en annan människa om jag skrattar och ger en kram, mer än att det är trevligt för stunden. Gissar att det ingått i min uppfostran liksom att det är ett "härmat beteende" från mina föräldrar att vara glad och trevlig.
 
Sen skrattar vi så mycket det bara går i min familj också. Det innebär dock inte att jag alltid är glad, för så är det icke.
 
En man jag träffade för länge sedan, som arbetade med barn, sa att han alltid hälsar vänligt och med ett leende på alla barn han möter. Det kan vara det enda vänliga ansikte barnet möter den dagen, sa han. Det har jag däremot ofta tänkt på.
 
Det är ingen stor uppoffring att skratta och vara glad, snarare är det jobbigt och svårt att vara på ett annat sätt. Jag behöver t ex träna på att se allvarlig ut när jag pratar om allvarliga saker för att jag ska tas på allvar - där finns lite förbättringspotential...
 
Keep smiling!
 

/M





fredag 21 oktober 2016

Och där stärktes vårt vi - mycket

Idag har jag varit i Stockholm och representerat Västmanland i partifullmäktige.
 
Partistyrelsen har jobbat med en plan på hur vi ska lyckas i nästa val. Idag fick vi ute i landet säga vårt om planen. Och vi var inte riktigt helt överens med partistyrelsen....
 
Här med mina bänkgrannar. Mannen till vänster Larry Söder, representerar Halland i riksdagen, men är också Västmanlands riksdagsledamotsfadder. Tacksam att ha honom att rådfråga lite då och då!
 
Till höger är Elisabeth Kihlström, landstingsråd i Värmland, även det en person jag brukar kolla läget med i svåra frågor. Goda kollegor är viktigt!
 
 
 


 
 
 
 
Ute landet tycker vi det är viktigt att vår partiledare (som vi är övertygade om att många vill rösta på) ska finnas högst upp på allas riksdagslista. Partistyrelsen, där Ebba är chef, var lite mer blygsamma, men rösterna utifrån landet vann :)
 
Vi började med att lyssna till Ebbas hösttal, ja efter kaffet förstås.
 
 
 
 
 
Jag är absolut helt övertygad, till 100%, om att vi alla som satt där och lyssnade kände; Yes! Exakt - det är därför jag valt kristdemokraterna! Varför? Jo, för att Ebba beskrev varför familjen är viktig. 
 
Förutom ett gäng bra förslag för föräldrar, ungdomar och pensionärer så handlade Ebbas tal också om vikten av att det finns ett "vi" i vårt samhälle.
 
Idag stärktes Kristdemokraternas "vi". Härligt!
 
Nu kööööör vi!
 
 
/M
 
 

söndag 16 oktober 2016

Trodde aldrig ett sjukhus kunde se ut så - resan ändrade min inställning

Vi ska bygga ett nytt hus på sjukhusområdet i Västerås inom några år. En vanlig synpunkt är varför bygga nytt? Det är väl bättre att försöka använda det som redan finns?
 
Det hus för operationer som finns i Västerås var färdigt i slutet av 60-talet, precis som många andra sjukhus i Sverige. Nu är det dags att byta ut hela avloppssystemet. Dessutom behöver taken höjas på våningsplanen och det behövs fler enkelrum för patienterna. För att ta några exempel.
 
Till slut blir det alldeles för dyrt och dessutom ett sämre resultat att behålla en gammal byggnad.
 
 

Royal Stoke University Hospital

 
Nu är projektet igång. För att undvika misstag och utöka kunskapen om vad som är viktigt att tänka på åkte en grupp på 15 personer med olika professioner (jag var en av dem) förra veckan och besökte två sjukhus i Europa.
 
Vi besökte Royal Stoke University Hospital i England och Bernhoven Hospital i Holland - båda invigda för något år sedan. Och aldrig trodde jag det kunde vara så stor skillnad på två nybyggda sjukhus!
 
Sjukhuset i Holland, Bernhoven, har designats och utvecklats utifrån konceptet "healing environment", medan sjukhuset i England främst konstruerats och byggts utifrån vad ekonomin tillåtit och vilken vård som ska erbjudas.
 
Sedan ska tilläggas att Bernhoven byggdes på en helt ny yta. I England har man byggt till vid äldre byggnader vilket så klart begränsar möjligheterna till att tänka nytt.
 
Färger och material i England, beige, brunt, lila och plast.
Färger och material i Holland, vitt, grönt, naturbilder och trä.
 
Länge kommer jag minnas min förvåning, fascination och den värme jag kände då vi steg in i sjukhusentrén i Holland.
 
Blunda och fundera en stund hur det brukar se ut och kännas när du kliver in på ett sjukhus. Är det första du tänker på ombonat, grönt, konstverk, kaffedoft och en flygel? Nej, tänkte väl det :)
 
Kolla!
 
 
Bilder från entrén i Holland, observera ekorren över skyltarna.
 
 
 
 
Men det fanns exempel på färger och design även på det engelska sjukhuset:
 
 

Ljusinsläpp, byggnaden för utbildning

 

Hjärtavdelning - övervakning



Vi fick på båda sjukhusen lyssna på hur de organiserat vården och tittade på olika vårdavdelningar. Helt klart finns stora likheter med vårdens utmaningar i Europa. Allt fler äldre på våra sjukhus. Ökande fetma. Befolkning som vill ha svar av vården snabbt.


Vårdavdelningar


England
Holland
 

Den här resan kommer spela roll för hur kommande byggnad i Västerås kommer se ut och fungera.
Både när det gäller funktion och design. Det är jag övertygad om.


Självklart spelar arkitetur, konst och färger roll för hur personal och patienter mår och trivs. Det var långt ifrån självklart för mig innan resan.

Något som heller inte var självklart för mig innan resan var vilken hög medcinsk standard vi har på vården i Västerås och Sverige. Vi har det bra här.

Djupast intryck av de personer vi träffade gjorde chefen för sjukhuset i England som med stort allvar poängterade vikten av att planera kommande hus så det passar äldre människors behov.

Det är lätt att glömma det vardagliga, det som är generellt och som gäller många, för att istället fokusera på det som sticker ut.

Många intryck blev det. Och det var viktigt och bra.


/M


 

fredag 14 oktober 2016

Förvånad över att de tatuerade hårdingarna var så mjuka


Jacob Fraiman

 

Gästbloggare: David Winerdal

 
Jag gick från tjänsteman till politiker för ca ett år sedan. Efter tio år i riksdagen, fick jag möjligheten att bli kommunpolitiker och jobbar nu som gruppledare för Kristdemokraterna i Södertälje.

Mycket är precis som jag hade en föreställning om att det skulle vara. Oändligt med sammanträden. Debatter i plenum och otaliga förhandlingar. Stundtals ganska roligt, stundtals relativt enformigt och ärligt talat ganska tråkigt.

Det som är en positiv överraskning är alla möten, möten i olika sammanhang. Ibland besök hos entreprenörer som levererar mat, tjänster eller som sköter vägar och gator. Salig blandning. Men också möten med civilsamhället och bland eldsjälar som gör dagliga hjälteinsatser. Ibland någon form av hybrid av det ideella och företagsamhet.

Mötet med KRIS (Kriminellas Revansch I Samhället) till exempel. Män - vissa av dem har en viss anställning, men de ger helhjärtat  hela sitt engagemang i föreningen för att revanschera sig.

Män med tatueringar på all synlig hud, från armar till hals och ansikte, män som nu talar om vikten av att med kärlek visa vägen. Män som berättar om att det enda som kan få till en förändring är värme, medmänsklighet och åter mycket kärlek. 









David Winerdal (röd tröja) besöker KRIS
 

Det var så slående att tiden försvann vid kaffebordet. Jag satt och lyssnade. Lyssnade lite till. Ödena där livstragedierna flätades samman med rörande berättelser om ensamstående mammor som kämpat med att fostra grabbar i våra förorter.

Slående var att lyssna till män som utan upphaussad sentimentalitet berättade om det hårda livet, på gatan, i samhället och de många åren på anstalt och institutioner. Vad hade det hårda livet fört med sig? Jo, tron på att gemenskaper byggs med ögon som ser, öron som lyssnar. Famnar som omfamnar, munnar som skapar relationer genom uppmuntran och kärleksförklaring till varandra.

Jag hade nog en något naiv uppfattning om att de skulle förespråka viss hårdhet, med det menar jag stränga straff och ett samhälle som satte tydliga gränser. Det senare var viktigt, men det var gränser som sätts genom broderskap/systerskap och medmänsklighet.

.
Jacob Fraiman, som nu är verksamhetsledare, berättade att hans pappa suttit på anstalt, lika så hans farbror och syster. Fängelset var lika naturligt i hans familj som högre studier är i en annan familj.
 
En annan pratade om gängets sammanslutning och den djupa vänskap som går att finna där. Att det var där man måste börja, med att förändra ett samhälle präglat av våld, kriminalitet och droger. Börja i det som finns, broderskap och innerliga vänskapsförhållanden. Förstärk kärleken och nedmontera det övriga, steg för steg. När bakslaget och återfallet är ett faktum, var tålmodig och älska desto mer.

För som poeten säger:  Vi lever i ett samhälle där vi har allt, det är också allt vi har.

Det visar på att alla samhällen bygger på mänsklig samvaro och att vara social är att vara kärleksfull.


/David Winerdal





tisdag 11 oktober 2016

Inte varje dag jag får va premiärlejon med maken



 



Jag går sällan på teater. Alldeles för sällan. Är en sån som gillar dansband och romatiska komedier jag. Men i lördags var det premiär på Utvandrarna på Västmanlands Teater i Västerås. Och då blev det av. Då blev det av att se en riktig, en djup, teaterpjäs.

Uppklädda i kjol och högklackat respektive kostym och slips gick min man och jag dit.





 
Jag gillar spänningen i en teaterlokal. Förväntningarna, det dämpade sorlet, prasslande med programblad och uppklädda människor.

Lite hade jag hört i förväg, men inte mer än att det skulle vara en blandning mellan nutid och dåtid, med människor på flykt som gemensam nämnare.

Kristina och Karl-Oskars resa känner de flesta till. Många känner också till syrianernas flykt över Medelhavet. I teaterpjäsen flätas olika människors öden samman. Tempot var högt. Språket varierade kraftigt. Liksom olika ljudnivåer,  musikstilar och kulturer.

Jag hade lite svårt att hänga med tidvis. Antagligen för att jag är lite för sällan på teater. Kanske tyckte jag också pjäsen var aningen lång. Men jag fascinerades av skådespeleriet och framför allt tanken på att känslorna alltid varit de samma genom historien. De känslor som har drivit och alltid kommer driva människor på flykt. "Det måste gå att få det bättre någon annanstans."
 
Gå och se den, men förbered dig på en inre resa och var beredd att använda hela din tankeverksamhet under kvällen. Det är en pjäs som berör och upprör snarare än underhåller.

Jag kände mig stolt över vår teater när vi gick genom staden mot bilen.
 

/M





fredag 7 oktober 2016

Det är jättelätt att fixa en festfrisyr - du gör bara så här...



 




Ska på fest snart. Tänkte jag skulle vara lite fin i håret. Kanske sätta upp det. Visst är det snyggt med en sån där "slarvig" knut?
 
Ibland när jag är hos frissan brukar jag be henne (det är oftast en hon) om lite tips. Du gör bara så här... brukar svaret vara. Väl hemma är det långt ifrån jättelätt.
 
Har du provat göra lockar med en plattång? Jag höll på bli galen ett år på nyårsafton. Gick jättebra på den ena sidan, men den andra blev det inga lockar alls...
 
Jag letar nu inspirationsbilder och så har jag bokat in Ronja för att hjälpa mig - samma Ronja som skrivit ett fantastiskt blogginlägg hos mig om livet med diabetes. Läs det här. Och om du redan läst - läs igen. Ger nya tankar varje gång!
 
Ha en nu en skön helg!
 

 /M
 

torsdag 6 oktober 2016

Ronja 15 år: Sluta fråga om min sjukdom - orkar inte svara!


 
 




Jag heter Ronja Granholm och är en snart 15 årig tjej som lever varje sekund i mitt liv med en sjukdom som heter diabetes typ 1. Ibland blir det otroligt jobbigt och jag mår inte alltid bra.

Diabetes är en sjukdom som inte syns, utan bara finns där. Ibland när mitt blodsocker svänger från högt till långt, eller ligger högt eller lågt en längre tid, så mår jag dåligt. Jag blir helt slö och orkar ingenting.

Folk förstår inte det eftersom att jag ser normal ut. Jag blir inte konstig eller liknande bara mår dåligt själv.

Att få frågor som: Har du diabetes? Vad är det där för något? (alltså min insulinpump som jag har istället för sprutor) Är det inte jobbigt? Jag skulle aldrig klara av att ha diabetes osv... Det är ganska jobbigt.

För dom är det bara en fråga, men för mig är det en fråga som kommer miljontals gånger och som gör att jag ibland bara vill skita i min diabetes, lägga ifrån mig alla aparater, inte behöva räkna kolhydrater, ta insulin mm. Men det går inte för så fort jag inte bryr mig så mår jag dåligt.
 .
Ibland önskar jag att de inte sa ett ord till om min diabetes. Jag blir galen och spyr. Det finns saker jag inte kan göra på grund av min diabetes, så som att bli pilot och annat. Men jag kan i stort sätt göra allt jag vill. Min diabetes stoppar mig ibland ja, men jag kan fixa det bara jag vill.
.
Dagen då jag fick beskedet diabetes typ 1 var en av de värsta dagarna i mitt liv. Det var dagen som skulle komma och förändra hela min familjs liv framöver.

Läkarna sa att man inte skulle behöva ändra sin livsstil, men det gör man automatiskt och särskilt när man har föräldrar som blir väldigt oroliga för allt man gör. Jag hade gått och lagt mig klockan 19 dagen före. Min mamma väckte mig klockan 09 dagen då vi skulle till läkaren.
.
Mina föräldrar hade förstått att det var något som var fel eftersom att jag kunde dricka mer än en liter till varje måltid och fortfarande vara törstig. Jag gick även på toa därefter, samt att jag var väldigt trött. Hos läkaren fick jag ta blodprov där det visade sig att jag hade ett blodsocker på 19, och läkaren berättade att jag fått diabetes.
.
Det var bara att åka raka vägen upp till barnakuten där ett sjuksköterske-team stod och väntade. Jag blev inlagd på sjukhuset i två veckor med dropp i fyra dagar.
.
Det var så otroligt mycket som skulle tas in i huvudet samt att man skulle lära sig sin egen sjukdom på så kort tid.
.
Jag vill tacka min mamma och pappa som har hjälpt mig igenom allt det jobbiga och tuffa som hänt.
.
Jag vill även tacka min diabetesläkare och sjuksköterska som ser till så att min sjukdom sköts bra. Alla min kompisar och bekanta har även hjälpt mig väldigt mycket.
.
Jag har både hamnat i koma och varit uppe på high men har fixat det också tack vare sjukvårdpersonal, mamma, pappa, kompisar, släkt och bekanta.


Gästbloggare: Ronja Granholm

 

måndag 3 oktober 2016

5 bilder - min vanliga måndagspromenad mot veckans stordåd

Alltså jag gillar måndagar. Det är första dagen på en ny spännande vecka. Den här veckan är det dessutom Landstingsstyrelse som alltid är månadens höjdpunkt.
 
 
 
 
Ja, jag åker bil till jobbet. Jag vet att det är dåligt både för mig och miljön, men det tar nästan en timme med buss och 10 minuter med bil, så det är därför.
 
Den lilla promenaden genom Mirakelskogen är alltid lika uppfriskande.
 
 
 
 
Det här är drömplatsen för en park för patienter och anhöriga, som jag skrev om i ett tidigare inlägg, vilket skulle vara möjligt om vi tillät sponsring. Men nej säger di röde.
 
Från ytterdörren är det inte många steg till kaffeautomaten på nedre botten. Och kaffe behövs för en bra start på dagen.
 
 
 
 
 
 
En helt vanlig måndagsmorgon innebär också ett uppstartsmöte för veckan med Helena. Och det är då spänningen drar igång. Vad ska vi fokusera på den här veckan?
 
 
 
 
Jag tänker mig antingen något av alla förslag som finns i Kristdemokraternas budget eller också att de rödgröna tycker att allt redan fungerar optimalt med integrationen och därför avslår våra förslag.
 
Och där var en ny arbetsvecka igång!
 
 
/M