fredag 14 oktober 2016

Förvånad över att de tatuerade hårdingarna var så mjuka


Jacob Fraiman

 

Gästbloggare: David Winerdal

 
Jag gick från tjänsteman till politiker för ca ett år sedan. Efter tio år i riksdagen, fick jag möjligheten att bli kommunpolitiker och jobbar nu som gruppledare för Kristdemokraterna i Södertälje.

Mycket är precis som jag hade en föreställning om att det skulle vara. Oändligt med sammanträden. Debatter i plenum och otaliga förhandlingar. Stundtals ganska roligt, stundtals relativt enformigt och ärligt talat ganska tråkigt.

Det som är en positiv överraskning är alla möten, möten i olika sammanhang. Ibland besök hos entreprenörer som levererar mat, tjänster eller som sköter vägar och gator. Salig blandning. Men också möten med civilsamhället och bland eldsjälar som gör dagliga hjälteinsatser. Ibland någon form av hybrid av det ideella och företagsamhet.

Mötet med KRIS (Kriminellas Revansch I Samhället) till exempel. Män - vissa av dem har en viss anställning, men de ger helhjärtat  hela sitt engagemang i föreningen för att revanschera sig.

Män med tatueringar på all synlig hud, från armar till hals och ansikte, män som nu talar om vikten av att med kärlek visa vägen. Män som berättar om att det enda som kan få till en förändring är värme, medmänsklighet och åter mycket kärlek. 









David Winerdal (röd tröja) besöker KRIS
 

Det var så slående att tiden försvann vid kaffebordet. Jag satt och lyssnade. Lyssnade lite till. Ödena där livstragedierna flätades samman med rörande berättelser om ensamstående mammor som kämpat med att fostra grabbar i våra förorter.

Slående var att lyssna till män som utan upphaussad sentimentalitet berättade om det hårda livet, på gatan, i samhället och de många åren på anstalt och institutioner. Vad hade det hårda livet fört med sig? Jo, tron på att gemenskaper byggs med ögon som ser, öron som lyssnar. Famnar som omfamnar, munnar som skapar relationer genom uppmuntran och kärleksförklaring till varandra.

Jag hade nog en något naiv uppfattning om att de skulle förespråka viss hårdhet, med det menar jag stränga straff och ett samhälle som satte tydliga gränser. Det senare var viktigt, men det var gränser som sätts genom broderskap/systerskap och medmänsklighet.

.
Jacob Fraiman, som nu är verksamhetsledare, berättade att hans pappa suttit på anstalt, lika så hans farbror och syster. Fängelset var lika naturligt i hans familj som högre studier är i en annan familj.
 
En annan pratade om gängets sammanslutning och den djupa vänskap som går att finna där. Att det var där man måste börja, med att förändra ett samhälle präglat av våld, kriminalitet och droger. Börja i det som finns, broderskap och innerliga vänskapsförhållanden. Förstärk kärleken och nedmontera det övriga, steg för steg. När bakslaget och återfallet är ett faktum, var tålmodig och älska desto mer.

För som poeten säger:  Vi lever i ett samhälle där vi har allt, det är också allt vi har.

Det visar på att alla samhällen bygger på mänsklig samvaro och att vara social är att vara kärleksfull.


/David Winerdal





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar