torsdag 30 mars 2017

Jaha, typiskt att även jag har lättast att komma ihåg sånt

 
 
 
 
 
Under vintern har jag läst en del om retorik och presentationsteknik. Ett vanligt förekommande tips är att i sin presentation blanda in historier - det sägs att det är historierna som vi har lättast att komma ihåg.
 
Igår var det regionsstyrelse. Mellan kl 9-15 lyssnade vi på ett gäng föredragare. Sist på talarlistan var ekonomidirektören.
 
Han sa att han presenterat årsredovisningen för styrelsen under 20 år, men hittills hade han inte fått en enda fråga på kassaflödesanalysen. Sedan en bild på denna och en förklaring. Jag kan avslöja att det inte blev någon fråga denna gång heller...
 
Och vad är nu enklast att komma ihåg efter 5 timmars information - jo just dessa korta ord om "att aldrig har fått en fråga på kassaflödet".
 
Irriterande.
 
Var ju inte precis det viktigaste jag hörde. Skönt att ha anteckningarna kvar. Men det är bara att konstatera att mitt minne fungerar antagligen på samma sätt som alla andra människors. Och därmed blir det till att träna mig i att lägga till små historier och personliga knorrar att hänga upp mitt budskap på.
 
Ja, sen får jag väl till nästa års regionsstyrelse med årsredovisning tänka ut en klurig fråga om kassaflödet.
 
Tips mottages tacksamt :)
 
 
 
/M

måndag 27 mars 2017

Va sjutton håller jag på med det här för?

Ja varför håller jag på? Så har jag tänkt massor med gånger senaste året. Nån mer som känner så ibland?

Vissa veckor har jag jobbat dygnet runt. Kanske inte med kroppen men definitivt med knoppen. Opinionssiffrorna har inte sett bra ut - även om vi jobbat hårt, haft framgångar i media och lämnat uppskattade förslag.
 
Jag har blivit skälld på i fullmäktige och andra offentliga sammanhang och jag har drivor med gula lappar på saker som är ogjorda.
 
Vilken normal människa utsätter sig för sånt. Varför, varför, varför?

Men så kommer det ett mail, sprudlande av glädje från någon på BVC, över att äntligen ska hembesök införas då barnen är 8 månader. Det är inte viktigt för BVC utan för att alla barn ska kunna få så bra start som möjligt i livet. Och det efter att Kristdemokraterna lyft frågan i radio och fullmäktige.

Och så träffar jag Clownetterna i matsalen. Helt fascinerade berättar dom om att de lyssnat på mig i fullmäktige. Någon lyssnade på oss och förde Clownetternas talan i fullmäktige och nu har vi fått ett papper som säger att vi får vara kvar flera år istället för ett år i taget. Vi höll på ramla av stolen.

Eller när jag fick svart på vitt att vuxna personer med dyslexi äntligen ska få stöd och hjälpmedel. En fråga som jag pratat om i flera år i alla möjliga sammanhang.

Då kan jag inte tänka mig något bättre och mer värdefullt att göra just nu. Även om det är svårt.
För det är riktigt riktigt svårt det här uppdraget.
 
Men också roligt.
 


/M

söndag 26 mars 2017

Därför var Tunnelloppet en milstolpe - är så stolt!


 
 
 
I helgen var det så dags för Tunnelloppet i Stockholm. 7,6 km varav 6 km i den nybyggda Citytunneln.
 
Senast jag var med i ett spring-lopp var Vårruset för 17 år sen. Den historien ska jag berätta en annan gång.
 
Tre mål hade jag satt upp för loppet. Förutom att det varit motiverande att ha något att se fram emot då jag stått på löpbandet.
 
1. Ha roligt
2. Inte gå
3. Under 50 min
 
Jag klarade 2 av 3.
 
Nu hör det till saken att jag typ aldrig har tävlat - utom i politik. Eftersom jag inte direkt är någon vinnarskalle har det spelat mindre roll om jag vunnit eller förlorat i kortspel eller pilkastning. Men den här gången hade jag bestämt att verkligen försöka klara mina mål. Inte ge upp.
 
Tur jag inte visste vilka backar som väntade. Fy sjutton va jobbigt det var. Men jag gick inte!
 
Vid starten samlades jackor in till Stockholms stadsmission. Lämnade min kära ljusa dunjacka.
 
 
Arg blev jag också. På Benjamin Wahlgren. Mitt i en av de värsta backarna log han från en storbildskärm och sa att "nu är du uppe för backen" samtidigt som man såg hur långt det fortfarande var kvar. Grrrr.
 
inte kul, det här är inte kul, varför gör jag det här, inte kul... Jo då, kämpa på, väl i mål kommer du vilja göra om det. Och mycket riktigt, jag vill göra om det. Kanske blir det Blodomloppet i augusti.
 
Tiden då. Näpp, där gick jag bet. Det blev 56.19. Men jag klarade 2 av 3. Och jag är grymt nöjd över att jag inte gav upp och började gå.
 
Jag vann!
 

/M

fredag 24 mars 2017

Ny hårfärg och vårsol - let the spring begin



- Vad har du tänkt?
- Jag vet inte riktigt. Kan du föreslå?

Det slutade med något som heter "balayage". Jättemodernt och nytt :)

Det är mörkt upp mot hårfästet - samma färg som jag redan har. Sen ljusare ut mot topparna. Praktiskt för då syns inte utväxten. Det är med praktiskt det gillar jag.

Färgen penslades på, på frihand. Som att måla på en tavla. Det hade jag inte varit med om förut. Det ingick också hårbottenmassage. Helt underbart. Så underbart att det kom en tår faktiskt. Tror inte det märktes.


 



 
Känner mig nöjd och uppfräschad. Och så dagens sol och värme till det. Inte dumt alls!

Och imorgon bär det av till Tunnelloppet. Ska bli superkul!


/M

onsdag 22 mars 2017

Till Sven Erik

 
 
 



Hej Sven Erik

Jag kände för att skriva ett brev. Jag är en sån som bär på ord och tankar, typ som en bibliotikarie i livets bibliotek :)

Det vet inte du, men jag tillhör den skara människor som älskar att vara ute och dansa till dansbandsmusik. Många många många, jättemånga gånger, har jag svävat runt till musik av dig och Sven-Ingvars.

Ni liksom Vikingarna, Sten o Stanley, Lasse Stefanz och några till har spelat stor roll för att vi fortfarande har danser att åka på. Ni som fortsatte spela under 70-talet när dansband inte var värt något alls.

Jo, jag vet Sven-Ingvars är mer ett rockband än ett dansband, men ni har stått med benen i båda musikfacken. Och säg inte det till nån, men jag gillar de moderna och rockigare banden bäst.

Det är svårt att välja en favorit bland alla låtarna, men jag landar nog till slut i Byns Enda Blondin.

Som dotter till en postis (visserligen postkassörska men ändå) så liksom känns den låten lite extra. Skivan måste ha kommit ut på våren, för mamma fick den när hon fyllde år.

Skivan hamnade i bilen - och det var samtidigt som jag körde många mil mellan Uppsala och Karlskoga. Man kan säga att jag lärde mig flera av sångtexterna utantill...

Jag vill att du ska veta att det första och starkaste som dök upp hos mig imorse var tacksamhet.

Tack för alla mil på vägarna, för alla instrument du packat upp och ner, för uthållighet, för minnen och för att du åt oss förvaltat och utvecklat ett stycke svensk kultur och historia.

Tack Sven Erik, du har gjort "Sommar'n i Sverige" lite bättre.
 


/M


måndag 20 mars 2017

Nä det bidde ingen krokodilskinnsväska

En gång för länge sedan var vi till London. Det var straxt efter nyår. Vi letade reda på Harrods. För dit måste man ju. Särskilt viktigt när det är julrea...





Där gick vi och strosade runt. Jag gick en stund själv också har jag för mig. Sen kom vi till avdelningen för handväskor.

Jag sa: Det var värst vad utsålt det var här. Knappt en enda väska kvar.
Maken: Det är nog inte utsålt. Brukar nog inte vara så mycket grejer på den här avdelningen. Kolla prislappen på väskan i den låsta montern; 3.500 pund.

Vi gjorde som många andra. Köpte något litet så vi fick med oss en påse i alla fall.

För en vecka sedan då maken återkom från en London-resa, hade han med sig en souvenir från den första resan, kan man säga.






Fin va!


/M



lördag 18 mars 2017

Mormor - en enkel tulipan på din bemärkelsedag


 

Mitt under brinnande krig, 19 mars för 105 år sedan, föddes min momor Herta. Utanför Tierp i norra Uppland. Som ett barn av åtta.

Mormor var tvilling. Hon och moster Margit var mycket lätta att ta fel på. Även morfar tog fel på dem vid ett tillfälle då mormor och han nyss blivit ett par. En berättelse vi hört många gånger.

Ofta känner jag mig bortskämd när jag tänker på hur mormor hade det. 6 barn fick hon och morfar, varav två tvillingpar. Ingen tvättmaskin. Istället tvätta i en kall bäck.  Bordgård. Mat som skulle lagas flera gånger om dagen till många personer. Ingen diskmaskin. Inte vet jag vilket år de fick kylskåp och frys, men jag vet att de var tidiga i byn med det i alla fall.

Straxt efter vi fick vårt andra barn besökte jag mormors grav i Tierp tillsammans med mamma. Vi träffade en grannfru till mormor och morfar. Jag sa jag förstår inte  hur ni hann med allt.
Hon svarade - men då var det inte så mycket annat vi skulle hinna med som ni gör nu. Vi hade ingen mobiltelefon, dator, en massa tv kanaler och aktiviteter att åka på.
 
Värt att fundera på.

Mormor var noga med att hålla ihop familjen. Mormor var mycket duktig på att väva och spinna. Hon lagade mat, odlade, plockade ihop vackra blombuketter, höll ordning på hushållet och släkten. Hon diskuterade och förde respekt med sig.



 
 
Mormor hade kanske inte tänkt ut någon filosofi kring vad hon ville att hennes barnbarn skulle bära med sig, men så här har jag tolkat henne;
 
Jag ska säga vad jag tycker.  Var stolt över den jag är - även om jag väljer vägar som de flesta kvinnor före mig valt. Gör något för mig själv - bli bra på något. Var rädd om familj och medmänniskor liksom djur och natur. Sträva på. Skratta.

Och laga bra mat. 
 
Kram mormor.
 
 
/M



tisdag 14 mars 2017

Så var det det där med frisyr och smycken!?!?

 


På torsdag är det dags för årets fest i Västerås - Guldstänk. Priser ska delas ut till företag och organisationer i olika kategorier. Jag ska få följa med maken. Vi var förra året också. Superkul, och är det Guldstänk och festligt ska klädseln vara därefter.

Mörk kostym står det på inbjudan.

Har ordnat med en mörkt cerise klänning, svarta skor o väska. Återstår det där med frisyr och smycken.

Får väl försöka vara lite modern och kolla lite filmer på Youtube hur man bäst fixar en festlig hästsvans eller slarvig svinrygg. Tips någon?

Bara två dagar kvar :)
 


/M

söndag 12 mars 2017

Världen rasade med cancerbeskedet. Nu återstår det svåraste - att våga tro på livet

 
Anna berättar om bröstcancern. Om livet, döden och tiden mitt emellan.



Livet kan ändra riktning på en sekund.

Därför gäller det för mig att ta vara på varje dag och göra det bästa av den.

Den 4 mars 2015 kl 06.15 kom det som skulle förändra allt - bröstcancern. Jag hade fem tumörer i vänster bröst. En aggressiv och snabbväxande sort som skulle behandlas med cellgifter direkt för bästa resultat.

Min värld rasade, jag kunde inte andas och det blev kaos. Varför? Varför jag? Ska jag dö nu? Ska jag skiljas från min familj? Efter 6 cellgiftsbehandlingar under 18 veckor blev det operation och sedan 5 veckor strålning på annan ort.

Det allra svåraste under den här tiden var de tuffa biverkningarna:

illamående, hårbortfall, metallsmak
muntorrhet, svamp på tungan, enorm trötthet
urinvägsinfektion, utslag i näsan, stela leder
nedstämdhet, ångest, förstörda naglar
torra slemhinnor, sämre minne, dålig koncentration
sorg, hjärtklappning, svettningar 
feber, inget immunförsvar, brännskador efter strålning

Var och en för sig kanske inte jättesvåra, men alla samtidigt gjorde mig väldigt svag både fysiskt och psykiskt.
 
När bröstet opererades bort kände jag en lättnad, för nu kan just de tumörerna aldrig komma tillbaka. Jag har nu en bra protes och jag kommer inte göra en rekonstruktion. Jag duger ändå!

För mig är det, och var innan jag blev sjuk, roligt och viktigt med fysisk aktivitet. Jag bestämde tidigt i sjukdomsskedet att jag skulle ta en promenad varje dag om det var möjligt. Det var det, nästan varje dag. Vissa dagar korta och långsamma, andra dagar både längre och snabbare promenader.
 
Nu försöker jag komma igång med löpning och annan träning. Det går långsamt men jag håller på att hitta träningslusten igen. Jag har också börjat träna kundaliniyoga, en härlig träningsform för en kropp som fått rejält med stryk.

Efter ett år och tre månader med ständiga kontroller och behandlingar återstår det tuffaste jobbet – att våga tro på livet igen. Jag är livrädd. Rädd för döden och rädd för återfall. Jag måste ta rädslan i handen och gå före på livets stig. Rädslan får gå bakom. Ett tag gick rädslan först men vi var tvungna att byta plats – för min skull.

Försäkringskassan gjorde annan bedömning än överläkaren och bedömde mig som frisk när behandlingarna var klara och jag fick inte jobba deltid för att återhämta mig. Min bestämda uppfattning är att även det psykiska måendet och behovet av återhämtning efter en så otroligt påfrestande behandling ska ingå i sjukdomsbilden och vara grundande för delvis sjukskrivning.
 
Tack vare cancerrehabfonden fick jag åka på en veckas rehab, där träffade jag fina vänner som gjort samma resa som jag. Dom ger mig styrka, vi ger varandra styrka.

Kuratorn på kirurgen gav mig redskap att hantera min rädsla och sorg. Jag lugnar min rädsla och ångest med andnings- och tankeövningar.
 
Jag känner fortfarande av cellgifterna ibland. Den enorma tröttheten sitter delvis i och jag tar alla chanser till vila. Så jag försöker ta hand om mig och min tid. Jag har förändrats en del och jag ser livet med lite andra ögon. Jag är glad för den förändringen. Har jag otur så är min tid begränsad men till jag vet annat så lever jag mitt liv.
 
Till vänster med syskonbarn och mamma


Jag känner en otrolig tacksamhet för vår sjukvård - trygg, snabb och säker när det verkligen gäller.

Jag är så tacksam över min familj och mina vänner som har burit mig genom den värsta mardrömmen i mitt liv. Dom har visat mig vad kärlek och vänskap är!
 
Anna Ekblad
 
 

fredag 10 mars 2017

Min låt kom inte med - men den har spelats offentligt - många gånger


En dag när jag satt i bilen på vägen hem från jobbet fick jag för mig att jag skulle se om jag kunde skriva låttexter. Vet exakt vilket trafikljus jag var vid i Karlskoga, där jag jobbade.

Men hur gör man?

Jag tog mod till mig och frågade en av mycket få kompositörer jag kände - Tobias Nyström. Många gånger hade jag dansat till hans låtar. Jag frågade om jag fick skicka några texter. Svaret blev ja.

Ingen aning hade jag om hur man ska tänka för att skriva en text till en melodi som inte finns.
Men, men det kom lite ord och inspiation flygande och sedan skickade jag iväg några texter till Tobias.

Jag tänker på ett tidigare blogginlägg om att våga visa sig sårbar. Det var just vad det handlade om. Ge mig in på ett helt nytt område för att se om jag kunde, men för det behövde jag våga vara inte perfekt.

Sen ringde Tobias en sen vårkväll och frågade om jag ville höra. Han hade hittat en text han gillade och sa att jag kan skriva låttexter. Jag låg på mattan i arbetsrummet hemma och kände hur jag växte.

Det var kanske inget stort steg för mänskligheten, men det var ändå en milstolpe i mitt liv. Jag hade bestämt mig för att våga prova, jag såg till att det blev av och resultatet blev rätt bra.

Låten heter "I know you better than you do", en ballad som har spelats framför allt av dansbandet Wahlströms, men även av andra.

Den handlar om frustrationen kring att se en kär vän gå i samma fällor eller göra samma misstag man själv gjort. En önskan om att få visa en enklare väg.

Nu är texten snart 20 år gammal och innan barn. Vissa misstag måste återupprepas, men det är i alla fall svårt att titta på och sedan gång på gång stå redo med en axel för gråt, och bita sig i tungan för att inte säga "vad var det jag sa".
 

Sen när jag förstår hur jag laddar upp en ljudfil så går det att lyssna :) Men jag har inte riktigt kommit så långt i min tekniska utveckling än.

Utmana dig själv tycker jag. 


/M



tisdag 7 mars 2017

Så lång är en perfekt dragning - en som man minns och inspireras av




Den bästa dragningen jag hört?

Ähum, let me think. Jag har lyssnat på väldigt många. Vill inte ens tänka på hur många.

Jag kommer aldrig ihåg ett helt tal eller dragning. Jag kommer aldrig ihåg roliga historier heller, bara själva slutklämmen, så jag brukar börja med den (och det kan jag säga är ett mycket effektivt sätt att ha ihjäl en rolig historia på...)

Det jag kommer ihåg från mina favorit-tal, är fraser och segment där jag tappade hakan, eller då tårarna kom eller då hjärnan slog frivolter för att försöka förstå ett helt nytt sätt att tänka på ett vanligt problem, eller gapskratt. Och dessa segment spelas ofta upp i mitt huvud. Vad minns du? Och hur gör man för att åstadkomma något sådant?

Några tillfällen jag särskilt minns är första gången jag hörde Hans Rosling och såg hans bilder som visade utvecklingen i fattiga länder. Det var innan han blev rikskändis. Ett bröllopstal där brudgummen fick råd om hur man bäst stryker sin skjorta. Peter Settman som uppmanade till att tänka "inside the box".

På hemsidan www.ted.com går det att inspireras av världens bästa talare. Det finns en grundregel för att talet ska få finnas där - talet inte får vara mer än 18 minuter - oavsett hur känd personen är eller hur viktigt budskapet är.

Varför? Studier har visat att 18 minuter är ungefär så länge vi orkar lyssna på någon. Men den mest spännande anledningen tycker jag är, att om talaren slutar efter max 18 minuter, så finns det fortfarande kraft i hjärnan att fundera på budskapet. Att tänka lite själv, att reflektera och inte minst att sprida budskapet till någon annan.

I somras i Almedalen vid Ebbas tal så träffade jag på en retoriker. Hon var där för att lyssna på Ebba - skulle recencera henne i någon stor tidning. Jag beklagade mig lite över att jag brukar lägga mycket tid på mina anföranden till fullmäktige, men är det verkligen värt tiden, när det knappt är några som lyssnar?

Hon sa: Det är alltid värt tiden att förbereda ett tal.

Det kommer jag minnas.

Länge.

Och 18 minuter.
 

/M

 

söndag 5 mars 2017

Det finns minst 3 skäl till varför tystnad är bra för hjärnan


 
Jag älskar naturens tystnad. Under sportlovet har vi varit några dagar utanför Umeå. På landet, i skidbackar och i skogen.
 
Jag har så njutit av naturens tystnad. Det är svårt att hitta platser där det är tyst. Det kan vara tyst inne hemma också, men det är en helt annan sorts tystnad än den som finns i naturen långt från stadens sorl. Tystnaden i naturen är liksom kompakt på något vis.
 
Hittade en artikel med 3 skäl för varför tystnad är bra för hjärnan.
 
Absolut att jag känner att tystnaden varit avkopplande och att inspiration och arbetslust runnit till, men jag har nog inte känt någon direkt tillväxt av nya hjärnceller, men de kanske visar sig imorgon.
 
Leta reda på lite tystnad du med. Det är nyttigt.



/M
 
 

fredag 3 mars 2017

Snart ska lökarna titta upp - men vad petade jag ner?

Visst ja, jag lyckades sätta lökar i höstas i min nya rabatt. Det hade jag nästan glömt.






Ska bli jättespännande att se hur det blir och om det kommer motsvara den rabatt i Gävle jag kopierade. Eftersom det här inte är den varmaste platsen på tomten tar det några månader till innan resultatet visar sig.

Men snart så.



Inpriration från Gävle


Men än får vi gå med båd strumpor och skor, än är det vinter kvar säger mor.


/M