söndag 28 maj 2017

Mammor och min mamma





Visst är vi rätt lika - jag, farmor, mormor och så min fina mamma Margareta.

Facebook svämmar över av bilder på mammor, blommor och olika presenter en dag som den här. Och visst ska det vara så.
Mammor är viktiga.

Jag tycker förstås min mamma är viktigast. Och bäst.

Mest för att hon alltid finns där för oss.

Mamma har lärt mig om vem jag vill vara. Om villkorslös kärlek, om värme och att göra sitt bästa för andra människor och på sitt arbete, utan att glömma sig själv.

Om vikten av ett glatt och vänligt bemötande. Det kan knappast finnas någon som är mer serviceminded än hon - även om hon själv aldrig skulle använda det ordet. Det finns alltid något lite extra man kan göra för någon annan. Inga problem.





Mamma - så tacksam för att just du är min mamma.


/M

onsdag 24 maj 2017

Nilla presenterar senaste nytt från riksdagen!




Det var inte igår... eller det var det faktiskt

... som jag fick en privat rundvisning av vår fina riksdag! Tack Larry Söder.

Sist jag var i riksdagen gick jag i gymnasiet för en sådär 24 år sedan!

Och vem är då jag som gästar Malins blogg?

Jag heter Gunilla Kuul Jonsson, kallas gärna Nilla och är Malins och Kristdemokraternas nya politiska sekreterare i Västmanland.

Ett jättespännande uppdrag och arbete väntar mig, och besöket på vår riksdag var en introduktion där jag fick en uppfräschning av mina gamla kunskaper och 800 nya kunskaper👍



Lunchen intogs på riksdagens restaurang där partierna har sina fasta bord. Granne med oss satt Jan Björklund, han var sig lik från tv men kanske hade fått några gråa strån extra så här i budgettider.

Ebba Busch Thor var tyvärr inte på plats så jag passade på att kika in i hennes rum som speglade hennes stil bra; stilrent, sobert och kvinnligt. Det gillade jag!

Just igår var vår riksdag nästan tom på folk. Dag innan röd dag slutar många tidigare, så jag fick möjligheten att sätta mig ostört i pressrummet och uttalade några nyheter som:

- Det ser ut att bli fint väder hela helgen, så packa picnic korgen och ta med familjen ut i naturen. Det är nu det är som vackrast!


Bästa hälsningar från Nilla


måndag 22 maj 2017

Konsten att stressa ner - eller jäkta av



När jag var liten sa man "jag är jäktad". Nu säger man "jag är stressad".

Jag hörde en forskare som var upprörd över detta och tycker att vi använder ordet stressad fel och slarvigt. Att vara jäktad kan man vara lite titt som tätt, det är normalt och inte skadligt, sa han. När man, enligt honom, är stressad så handlar det mer om en medicinsk term då man faktiskt inte mår bra.

Antagligen har det skett en förskjutning av innebörden av ordet stress - det är numer helt normalt att vara lite stressad utan att man känner sig sjuk.

Men kanske finns det en poäng i att få våra ungdomar att förstå att bara för att man ska skynda sig för att komma iväg till skolan så är det inte samma sak, inte samma känsla, som att vara stressad under en längre tid.

Jäkta - tror knappt man aldrig hör eller ser det ordet längre faktiskt.

Stressa ner, eller heter det koppla av?

Jag gör det bäst genom att göra något med mina händer. Det kan vara måla, trädgårdsarbete eller laga mat. Ibland är det också att hålla på med min hobby  (politik) - låta tankarna hoppa fritt och skriva ner det. Men det ska vara lustfyllt. Något jag vill göra - inte något jag måste. Inga krav.




Att bara ligga rätt upp och ner på en soffa blir jag bara mer stressad av, ja eller vad det nu heter.

Snart är det dags att fortsätta målningen på sommarstället.

Jag ser så mycket fram emot den avkopplingen :)





/M

torsdag 18 maj 2017

Skämdes för vårt fina system

Ur VLT 16 maj 2017

I onsdagens VLT berättar en mamma om sin flicka, med ADHD, som nu för tiden sover gott om natten tack vare ett sk tyngdtäcke. Ett hjälpmedel. Ett alternativ till sömntabletter. Tyngden på täcket gör att barnet lättare slappnar av. Men det var inte lätt att få hjälpmedlet förskrivet.

Flickan var inskriven hos BUP. BUP hade ingen arbetsterapeut anställd - den yrkeskategori som skriver ut hjälpmedel. BUP hänvisade till familjeläkaren, men han ville inte skriva ut eftersom flickan tillhörde BUP.

Istället erbjöds flickan sömnmedicin hos BUP.

Jag skäms. Tänk frustrationen hos föräldrarna. Och alla trötta dagar i skolan för flickan på grund av sömnbrist.

Det här är inte personalens fel. Det är reglernas fel. Systemets fel. Människan före systemet, brukar vi kristdemokrater säga. Här är ett sånt exempel. Där systemet var viktigare än barnet.

Jag brukar akta mig för att tro att det är hela sanningen som presenteras - innan jag lyssnat in fler perspektiv, men av en slump träffade jag en annan mamma till ett barn med ADHD idag. Vi kom att prata om det här.

Exakt så var det för oss också sa hon då. Jag hade kunnat köpa ett själv kanske, men det är väldigt dyrt.

Det löste sig för båda dessa barn på olika sätt. Och nu har de anställt en arbetsterapeut hos BUP, så jag hoppas det nu går lättare för de barn som behöver ett hjälpmedel.

Det finns väldigt mycket hjälp att få i vårt land, men krånglat till det har vi.




/M



söndag 14 maj 2017

Fortsätter med bloggen ett tag till



När jag började med bloggen för drygt ett år sedan visste jag inte riktigt vad det skulle bli av det hela, men jag ville prova i alla fall.

Jag har ofta känt behov av en plats där jag kan förklara min syn på saker och ting. Det är mycket som produceras, men som tidigare aldrig syns. Nu finns en plats.

Jag har också velat berätta om vad det innebär att vara politiker. Det är många som undrar just det.

Bloggandet och skrivandet är verkligen roligt - det ger mycket mer energi än det går åt. Faktiskt mycket mer än jag kunnat föreställa mig i förväg.

Mest oväntat, roligt och viktigt har det varit och är det när jag har gäster som skriver.

Därför - jag fortsätter ett tag till.

Hoppas du hänger med!


/M

fredag 12 maj 2017

Erik: Så vann min mamma till sist mot den svåra sjukdomen ALS




Natten den 21 i februari i år vaknade jag och låg klarvaken, precis som den 21 februari 2007, för tio år sedan. Har man svårt sjuka föräldrar vill man inte ha några nattliga samtal. Den gången var det min pappa som ringde; "Nu är mamma död."

Min mamma skulle ha fyllt 68 år i år. Ett datum bland andra, skulle jag gissa, för någon som likt min mamma alltid hade händerna sysselsatta. Nu ville livet annorlunda. Mamma dog alldeles för ung. Ett par veckor efter sin 58:onde födelsedag.

Det kom inte plötsligt, som hon hade önskat, utan började redan fyra år innan.

Mamma upplevde stora problem med tänder, bett och svalg. Efter en tid började hon sluddra och togs ibland för full, hon som i det närmaste var nykterist. Det var tufft. Turerna till tandläkare blev många, men till sist tvingades hon söka läkarhjälp och blev snart hänvisad till en specialist. 

Jag följde med henne till läkaren, men väntade kvar i bilen med hennes hund. Det tog lång tid. Jag hann ta en lång promenad med hunden, det blev flera promenader faktiskt, då det drog ut på tiden. Det tog timmar. När hon till sist kom ut från sjukhuset var hon samlad, men rödgråten. Det brast för henne så snart hon stängt bildörren; "Jag har inte mer än två år kvar att leva". 

Pang! Den dagen var värre än den dag då hon faktiskt dog.

Min mamma, som alltid viljat dö "knall och fall", hade drabbats av nervsjukdomen ALS. En sjukdom som leder till att de nervceller som styr kroppens muskler förtvinar. Det började med att hon läspade, sluddrade, blev släpphänt och tappade saker, fick svårt att lyfta ben och fötter, ramlade... det slutade med att hon, som fortfarande var en fullt medvetande person, precis som du och jag, blivit fånge med sin egen kropp som fängelse. 

En vecka under julen det sista året avlastade jag pappa genom att gå upp och vända henne i sängen många gånger per natt. Hon var svag men ville leva varje dag. En natt i februari orkade hon inte andas längre.

Mot den bakgrunden och sjukdomsbilden var inte dödsdagen den värsta dagen. Det kan jag ibland ha dåligt samvete för; att jag mitt i sorgen blev lättad för att det tog slut.

Men jag älskade min mamma och jag är fortfarande ledsen och bekymrad över att hon inte kan vara med och se allt bra och roligt som vi andra i familjen får vara med om.

Jag är ledsen och bekymrad över att hon inte finns med för att reda upp de tråkigheter som vi försätter oss i, det är ofta tydligt att det var hennes viktiga roll.

Du minns kanske att folk hällde en hink isvatten över sig. Det blev viralt i sociala medier häromåret. Det kan tyckas dumt och lite fånigt att göra så. Men jag är glad. Forskningen fick in 860 miljoner kronor. Man har därför, bland annat, kunnat identifiera en gen som associeras med sjukdomen ALS.

Det är små steg framåt. Men vi kommer att kunna bemästra denna dj...ska plåga i framtiden. Har Du en tia över, skänk den till forskning mot de sjukdomar som hämtar hem våra nära och kära.

Efterhand som åren går tänker jag allt oftare på min mamma som frisk och inte som sjuk. På det sättet har min mamma till sist vunnit mot sjukdomen.

Vila i frid kära mamma.


Erik Sjöstedt

torsdag 11 maj 2017

Nu vaknar saker och ting till liv




Det kanske är våren som gör att idéerna spirar mer än nödvändigt i huvudet och vill komma ut.

I vilken ände ska jag börja?

Är så skönt med lite erfarenhet som säger att det blir tid - det kommer en tid - då saker och ting passar in. För 10 år sedan ville jag helst göra allt samma vecka. Det var svårare att bli nöjd med sin insats då.

Men högsta prioritet just nu är den budget som Kristdemokraterna jobbar med tillsammans med alliansvännerna. Där kommer någon av de idéer som nu finns i mitt huvud förhoppningsvis finnas med som förslag.

Frågan är vilka förslag som kommer i den rödgröna regionbudgeten. Vad tror ni?

Jag gissar på något som handlar om "gratis". Något som handlar om att återta driften från privata aktörer till egen regi. Och något som handlar om det som är tidens melodi - digitalisering.

Jag ser så mycket fram emot den tid som kommer nu. Bara 1,5 år kvar till valet. Temperaturen är på väg upp - inte bara utomhus.

Roligt, roligt roligt.

Du kanske vill vara med i min grupp? Hör av dig i så fall.





/M

söndag 7 maj 2017

Jespers bästa tips för härliga bröllopsminnen som varar livet ut






Två år efter jag tagit mod till mig till ett frieri, såg jag min vackra brud uppenbara sig framför mig längst ner i kyrkgången. Det kändes helt fantastiskt!

En dröm gick i uppfyllelse - hon hade valt mig! Det gick inte att hålla tårarna borta, vare sig för mig eller gästerna. Allt var bara så vackert.







Ett år har snart gått sedan jag gifte mig med min underbara fru Angela.

Våra minnen från den dagen kommer vara för livet. Just därför planerade vi i god tid och snålade inte med utgifterna.

Resultatet blev en perfekt dag och ett perfekt bröllop!
Man gifter sig bara en gång, eller hur?

Bröllopet gick av stapeln första lördagen i juni. Ett datum med ca 40% risk för regn historiskt.

Vi ville gärna ha ett försommarbröllop med en midsommarnattsdröm som tema, så vi valde att ta den chansen. Chansningen blev belönad med strålande sol, en temperatur på 20 grader och knappt ett enda moln på himlen.

Vigseln hölls i Skultuna kyrka med efterföljande fest på Schenströmska Herrgård där övernattningsmöjligheter för gästerna fanns. Herrgården stod för all mat och servering, vilket gjorde att vi slapp tänka på det.




Vi önskade oss av gästerna att de skulle sova kvar för att få en rolig fest, av 72 gäster sov 52st kvar. Superroligt!

Mina tips för ett lyckat bröllop:

1. Planera i god tid, minst 1 år, gärna mer om ni har möjlighet.

2. Det är er dag, gästerna är en del av dekorationen, ta egna beslut om hur NI vill ha bröllopet.

3. Gå på bröllopsmässa och köp tidningar, skapa en klippbok för att visa leverantörer.

4. Var noga med budget, gör en budget i budgeten,
exempel: hur mycket får dekorationer kosta? Ibland är catering och lokal dyrare än att ta ett paket från en herrgård. Snåla inte!

5. Boka en professionell fotograf i god tid, minnet sviker med tiden, men bilderna kvarstår.

6. Lägg pengar på brudklänning, det är värt det. Det skiljer mycket på kvalitet och design mellan olika märken och modeller. Tänk på att det ofta är 6 månaders beställningstid eller mer.

7. Dagen är lång, ett ombyte för bruden efter middagen är en god investering, kanske en enklare klänning? Det blir lättare att dansa och ha kul resten av kvällen.





Till sist; våga släppa kontrollen på bröllopsdagen. Lita på att brudtärnor och toastmasters gör ett bra jobb och NJUT av dagen och lev i nuet. Det är eran dag!


Jesper Songer

lördag 6 maj 2017

Snytingen: Några kilon kunde du gå ner!

Var på läkarundersökning. Hon räknade snabbt ut mitt BMI. Sedan hennes kommentar:

-Ganska bra, men 2-3 kg kunde du kanske gå ner.

Va??? Jag har ju tränat som bara den sen i somras. Jag har alltid varit smal! Eller ganska smal i alla fall. Ingen har sagt åt mig att gå ner i vikt.

Jag kände mig förolämpad. Jag bestämmer väl själv när det är dags att banta!!!

Oj.

Så kanske alla känner sig när nån säger att de borde gå ner i vikt.

Oj.

Hur många har jag sagt det till?

Men å andra sidan behövde jag höra någon säga att det är dags att fundera på kurvan och vart den är på väg. Nån lite neutral människa.

Googlar på olika dieter hit och dit, men summan av kardemumman är väl ändå att utgifterna behöver vara större än inkomsterna, typ.

Den andra grejen är insikten om att det inte är någon annan än jag som kan göra något åt min vikt. Vill jag gå ner 5 kg får jag fixa det själv.

Samma för mig som för alla andra.




Vill jag det tillräckligt mycket? Kanske. Antagligen.

Försökte få på mig målarbyxorna idag - gamla jeans. Det gick dåligt. Dom hade krympt i källaren kan man säga. En liten tröst jag hittade på nätet var att när man börjar träna så ökar blodmängden i kroppen, därför går man kanske upp i vikt.

Men sen stod det en massa strunt om att, om man går upp i vikt när man börjar träna, så beror det på att man börjar småäta i tron att man tränar bort det... Ja, ja, jag erkänner :(

Är väldigt nyfiken på om jag kan klara det. Men ska jag göra det så är det för att jag vill, inte för att nån annan tycker att jag borde.

To  be continued...





/M



onsdag 3 maj 2017

Men gå i säng nu då - annars blir du kanske sjuk

Att ungdomarna mår allt sämre psykiskt är inget vi längre kan rycka på axlarna åt och hoppas att det går över av sig självt.

Vi lever i ett av världens bästa länder ur en mängd perspektiv och ändå mår ungdomarna sämre för varje år. Även om de allra allra flesta mår bra.

Varför?

En anledning är brist på sömn. Att ungdomarna sover mindre kan ses i olika undersökningar.

Sömnen är hjärnans återställare, och därför ett naturligt skydd mot psykisk ohälsa. Det är i sömnen det som eventuellt gått sönder repareras.

Det kan man tänka sig själv vad som händer med ett hus utan reparationer och underhåll - och hjärnan är mer komplicerad än så.

Jag funderar på vad som är mitt politiska ansvar, för att få barn och unga att sova mer. Egentligen är det i första hand föräldrarna tänker jag som ska se till att barnen sover, men samhället kan upplysa föräldrarna om vikten av att sova.

Sen är det såklart forskning på området så vi förstår vad som händer om vi inte sover. Så vi ser trender och tendenser och också varför mönstret hon våra unga har ändrats.

Vid någon ålder kommer också det egna ansvaret in. Det är svårt att få en 16-åring att sova - en som inte vill alltså.

Det är ändå en relativt enkel behandling och förebyggande åtgärd att sova mer.

Vad tycker du?

Vad borde göras för att våra ungar ska sova mer?




/M 







måndag 1 maj 2017

Hemma var ligger det nånstans




Jag flyttade från Uppsala för drygt 20 år sedan. Sedan dess har Uppsala blivit mer av en storstad, mycket är ändrat, men traditionerna lever kvar.





I år blev det en tur hem till älskade Uppsala för att uppleva sista april. I alla fall valda delar. Vi inledde med ett besök på kondis, Güntherska vid Fyrisån. Helt galet fina bakverk.






Sen promenad upp mot Carolina Rediviva och kl 15 viftade alla med sina mössor. Utom jag - mössen verkar ha ätit upp min. Den finns i alla fall inte att hitta...







Man känner verkligen historiens vingslag där bland alla gamla hus. Det slog mig att i Uppsala finns knappt några vita hus, inte där runt slottet och domkyrkan i alla fall.

Kolla så mycket folk det var ute! Brukar vara 20-30.000 st. Något som tillkommit sedan jag var där senast var försäljning av jordgubbar. Kommer inte heller ihåg alla svenska flaggor. Det var fint!


            



Träffade min mellanstadielärare. Det är det bästa med att åka hem. Där kan jag träffa på gamla bekanta. Såna som man inte träffat på en massa år. En annan grej är att jag kan berätta för barnen att här gick jag i skolan (Ångelstaskolan), eller här var jag och åt min första pizza (Guld Tuppen).





Men sen åkte vi hem till Västerås igen. Eller ja, jag vet inte riktigt vilken stad som är det som känns mest hemma. Är väl båda, men på lite olika sätt.

Men ungefär samma färg på slotten.

Har du ännu inte upplevt sista april i Uppsala. Åk nästa år!


/M