Det är torsdag morgon och klockan är 07.55, snart börjar första lektionen för skoldagen. Jag står inne på toaletten med tårar i ögonen, framlutad över handfatet med båda händerna på varsin sida om det. Jag biter mig i läppen för att det inte ska höras ut att jag gråter. Ännu en dag med en klump i magen och ständigt skrikande demoner i huvudet. Ännu en dag med fejkade leenden och tron på att jag ska klara mig själv. Jag torkar tårarna och sträcker på mig igen,”du klarar dig Lillith”, tänker jag. ”Du behöver ingen hjälp, ensam är stark, kom ihåg det.” Idag, fyra år senare, har jag förstått att man inte alls alltid klarar sig själv. Alla behöver vi människor omkring oss som stöttar oss och får oss att må bra, så nej, ensam är inte stark.
.
.
.
Året är 2014 och jag ska precis börja sjuan. Jag har lämnat mina vanliga byggnader på skolan bakom mig, lärare och vissa kamrater likaså. Vi står på skolgården första dagen och alla är pirriga och nervösa inför beskeden om vilka lärare, salar och skåp vi snart ska bli tilldelade. Jag ser på mina klasskamrater att dom också är lite nervösa, men deras ögon speglar en mer peppad nervositet, en sådan bra nervositet som man kan ha innan man ska göra något man längtat efter men ändå fruktar lite. Jag är säker på att om någon hade tittat noga in i mina ögon så fanns där ingen bra nervositet, utan bara ren ångest och skräck.
.
Under hela min tid i grundskolan sågs jag som en snäll, högpresterande och noggrann elev. Jag kom alltid i tid till lektionerna, jobbade alltid aktivt med skolarbetet och var alltid artig och ordentlig gentemot mina kamrater och lärare. Under årskurserna 1–6 mådde jag nog ganska bra, det var inte superviktigt att ha höga betyg utan man gick till skolan, gjorde det man behövde och lattjade på rasterna. Det var nog när jag började sjuan som allting började på riktigt.
.
Året är 2014 och jag ska precis börja sjuan. Jag har lämnat mina vanliga byggnader på skolan bakom mig, lärare och vissa kamrater likaså. Vi står på skolgården första dagen och alla är pirriga och nervösa inför beskeden om vilka lärare, salar och skåp vi snart ska bli tilldelade. Jag ser på mina klasskamrater att dom också är lite nervösa, men deras ögon speglar en mer peppad nervositet, en sådan bra nervositet som man kan ha innan man ska göra något man längtat efter men ändå fruktar lite. Jag är säker på att om någon hade tittat noga in i mina ögon så fanns där ingen bra nervositet, utan bara ren ångest och skräck.
.
Under hela min tid i grundskolan sågs jag som en snäll, högpresterande och noggrann elev. Jag kom alltid i tid till lektionerna, jobbade alltid aktivt med skolarbetet och var alltid artig och ordentlig gentemot mina kamrater och lärare. Under årskurserna 1–6 mådde jag nog ganska bra, det var inte superviktigt att ha höga betyg utan man gick till skolan, gjorde det man behövde och lattjade på rasterna. Det var nog när jag började sjuan som allting började på riktigt.
.
Jag var fortfarande samma ambitiösa och ordentliga tjej jag var innan, på utsidan. Inuti ville jag helst inte gå till skolan alls utan bara ligga hemma under täcket hela dagen och försöka tysta ner det mina hjärnspöken väsnades om inuti mitt huvud. Om jag bara hade bett om hjälp från början och varit ärlig mot mig själv, istället för att skjuta undan det hela tiden, hade jag nog aldrig behövt falla så långt ner som jag ändå gjorde.
.
Det var först för ca 1,5 år sedan som jag tog hjälp på riktigt och sa att nu får det vara nog. Jag berättade för mina lärare hur det stod till och dom i sin tur meddelade mina föräldrar. Jag hade pratat lite med lärare under tiden på högstadiet också, men att berätta för mina föräldrar att jag inte mådde bra fanns inte på kartan. Jag bönade och bad om att dom inte skulle säga något till mina föräldrar, och i de flesta fallen lyckades jag.
.
Idag är min mamma och pappa mina största supporters och jag är oerhört tacksam att dom vet om allt och att vi nu kan samtala öppet om mitt mående och hur vi ska handskas med det på bästa sätt.
.
När mina föräldrar fick reda på mitt mående tog vi direkt kontakt med Familjeläkaren för råd och stöd. Som det ser ut idag så är det den vägen man får börja då väntetiderna till BUP (barn-och ungdomspsykiatrin) är alldeles för lång. Där möttes vi av olika läkare med olika ambitioner och kunskapsnivåer. BUP är i en helt annan klass och går inte att jämföra, hjärtat finns att hjälpa men inte kunskapen via familjeläkarna.
.
När någon började lyssna på mig kände jag att ett hopp inom mig väcktes. Men tiden gick och jag mådde allt sämre, jag/ vi fick vänta ganska länge på att få komma till BUP. Under den tiden, mellan att mitt mående kom fram och att vi kom in på BUP, så började jag må sämre.
.
Mitt självskadebeteende som jag hade haft till och från under min skolgång kom tillbaka och blev nu värre, det slutade med att vi fick åka till BUP akuten, små rispor blev till större sår som behövde sys. Många dagar låg jag instängd på mitt rum, liggandes under täcket, att umgås och vara som vilken glad tonåring som helst var så avlägset, jag orkade verkligen inte vara bland folk och vara social.
.
När vi till slut fick en tid på BUP och efter flertal samtal med olika kontakter, i samband med medicin, började jag komma på banan igen. Äntligen, äntligen såg jag en liten strimma av ljus i min annars så nattsvarta tunnel.
.
Jag känner mig oerhört tacksam för all hjälp jag har fått under den tiden som mitt mående har varit ”öppet”. Alla lärare, skolsköterskor, mina vänner som idag stöttar mig och som jag kan tala öppet med och framförallt familjeläkarna och BUP som har tagit detta på stort allvar, utan dem vet jag inte hur det hade varit med mig nu, för mig nu…
.
Min familj!! Ni är fantastiska, dömer inte utan bara stöttar och ser till att jag mår bra! Idag är det 23 juli, fyra år senare, och jag börjar snart årskurs två på gymnasiet. Jag går fortfarande på samtal regelbundet och äter mediciner, och ja, jag är fortfarande lite skör, men samtidigt så mycket starkare.
Budskapen och syftet med att jag skriver ner min historia är tre saker:
.
1. ENSAM ÄR INTE STARK!! - ta hjälp! Prata med någon! Det är inte ett tecken på ”svaghet” att erkänna att man inte mår bra, tvärtom, det är oerhört starkt.
2. Vi måste på något sätt korta ner väntetiderna för att komma in på BUP och få hjälp, genom att göra det, minska de långa väntetiderna, kan antalet självmord och psykiskt sjuka minska rejält.
3.Våga prata om psykisk ohälsa öppet! Det är okej att säga att man inte mår bra och har ångest. Ser du någon som ser ut att vara deppig, fråga!!! Fråga hur personen mår, om de behöver hjälp eller någon att prata med. Detta är sååååååå viktigt! Jag kan inte ens med ord förklara hur viktigt det är att prata om psykisk ohälsa. Att prata om t.ex. självmord och självskadebeteende är inte tabu, det är livsviktigt, på riktigt.
.
Jag är säker på att om jag bett om hjälp tidigare, och även fått hjälp tidigare, så hade jag inte förlorat flertalet år till den psykiska ohälsan. Så om du som läser det här känner igen dig i min text eller mår dåligt på andra sätt, ta hjälp. Berätta för någon, skriv, maila, prata. Vad som helst, bara berätta för någon.
.
Här nere finns olika sidor länkade som du kan ta hjälp ifrån, om du vill får du jättegärna skriva till mig och prata/skriva av dig. Antingen på mail eller om du vill skicka ett dm på instagram.
.
Min mail: lillith@kiiveri-eriksson.com
Instagram: lillithkiiverieriksson
.
https://www.bris.se
http://www.bup.se
https://www.umo.se
https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/
En sista liten reminder till er alla där ute i värmen. Ser ni någon som mig på stranden med ärr på kroppen, stirra inte. Peka inte, glo inte och kolla inte snett. Vi vet mycket väl om att dom finns där och vi behöver inte påminnas. Om du vill reagera på något sätt, så le, visa att du precis som vi är stolt över att vi tagit oss igenom en mörk period i våra liv. Och kom ihåg, ensam är inte stark. Be om hjälp, i tid.
Kram
// Lillith Kiiveri Eriksson, 17 år, Västerås.
P.S Om du väljer att höra av dig till mig så kommer jag försöka stötta dig och ge dig tips på hur du kan gå vidare och få professionell hjälp. Jag kan försöka hjälpa dig och finnas där som stöd, men kommer hänvisa till professionell hjälp. För att bli frisk, är det precis det som behövs, men att öppna sig och prata om det smått är ett stort kliv framåt.
.
Det var först för ca 1,5 år sedan som jag tog hjälp på riktigt och sa att nu får det vara nog. Jag berättade för mina lärare hur det stod till och dom i sin tur meddelade mina föräldrar. Jag hade pratat lite med lärare under tiden på högstadiet också, men att berätta för mina föräldrar att jag inte mådde bra fanns inte på kartan. Jag bönade och bad om att dom inte skulle säga något till mina föräldrar, och i de flesta fallen lyckades jag.
.
Idag är min mamma och pappa mina största supporters och jag är oerhört tacksam att dom vet om allt och att vi nu kan samtala öppet om mitt mående och hur vi ska handskas med det på bästa sätt.
.
När mina föräldrar fick reda på mitt mående tog vi direkt kontakt med Familjeläkaren för råd och stöd. Som det ser ut idag så är det den vägen man får börja då väntetiderna till BUP (barn-och ungdomspsykiatrin) är alldeles för lång. Där möttes vi av olika läkare med olika ambitioner och kunskapsnivåer. BUP är i en helt annan klass och går inte att jämföra, hjärtat finns att hjälpa men inte kunskapen via familjeläkarna.
.
När någon började lyssna på mig kände jag att ett hopp inom mig väcktes. Men tiden gick och jag mådde allt sämre, jag/ vi fick vänta ganska länge på att få komma till BUP. Under den tiden, mellan att mitt mående kom fram och att vi kom in på BUP, så började jag må sämre.
.
Mitt självskadebeteende som jag hade haft till och från under min skolgång kom tillbaka och blev nu värre, det slutade med att vi fick åka till BUP akuten, små rispor blev till större sår som behövde sys. Många dagar låg jag instängd på mitt rum, liggandes under täcket, att umgås och vara som vilken glad tonåring som helst var så avlägset, jag orkade verkligen inte vara bland folk och vara social.
.
När vi till slut fick en tid på BUP och efter flertal samtal med olika kontakter, i samband med medicin, började jag komma på banan igen. Äntligen, äntligen såg jag en liten strimma av ljus i min annars så nattsvarta tunnel.
.
Jag känner mig oerhört tacksam för all hjälp jag har fått under den tiden som mitt mående har varit ”öppet”. Alla lärare, skolsköterskor, mina vänner som idag stöttar mig och som jag kan tala öppet med och framförallt familjeläkarna och BUP som har tagit detta på stort allvar, utan dem vet jag inte hur det hade varit med mig nu, för mig nu…
.
Min familj!! Ni är fantastiska, dömer inte utan bara stöttar och ser till att jag mår bra! Idag är det 23 juli, fyra år senare, och jag börjar snart årskurs två på gymnasiet. Jag går fortfarande på samtal regelbundet och äter mediciner, och ja, jag är fortfarande lite skör, men samtidigt så mycket starkare.
Budskapen och syftet med att jag skriver ner min historia är tre saker:
.
1. ENSAM ÄR INTE STARK!! - ta hjälp! Prata med någon! Det är inte ett tecken på ”svaghet” att erkänna att man inte mår bra, tvärtom, det är oerhört starkt.
2. Vi måste på något sätt korta ner väntetiderna för att komma in på BUP och få hjälp, genom att göra det, minska de långa väntetiderna, kan antalet självmord och psykiskt sjuka minska rejält.
3.Våga prata om psykisk ohälsa öppet! Det är okej att säga att man inte mår bra och har ångest. Ser du någon som ser ut att vara deppig, fråga!!! Fråga hur personen mår, om de behöver hjälp eller någon att prata med. Detta är sååååååå viktigt! Jag kan inte ens med ord förklara hur viktigt det är att prata om psykisk ohälsa. Att prata om t.ex. självmord och självskadebeteende är inte tabu, det är livsviktigt, på riktigt.
.
Jag är säker på att om jag bett om hjälp tidigare, och även fått hjälp tidigare, så hade jag inte förlorat flertalet år till den psykiska ohälsan. Så om du som läser det här känner igen dig i min text eller mår dåligt på andra sätt, ta hjälp. Berätta för någon, skriv, maila, prata. Vad som helst, bara berätta för någon.
.
Här nere finns olika sidor länkade som du kan ta hjälp ifrån, om du vill får du jättegärna skriva till mig och prata/skriva av dig. Antingen på mail eller om du vill skicka ett dm på instagram.
.
Min mail: lillith@kiiveri-eriksson.com
Instagram: lillithkiiverieriksson
.
https://www.bris.se
http://www.bup.se
https://www.umo.se
https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/
En sista liten reminder till er alla där ute i värmen. Ser ni någon som mig på stranden med ärr på kroppen, stirra inte. Peka inte, glo inte och kolla inte snett. Vi vet mycket väl om att dom finns där och vi behöver inte påminnas. Om du vill reagera på något sätt, så le, visa att du precis som vi är stolt över att vi tagit oss igenom en mörk period i våra liv. Och kom ihåg, ensam är inte stark. Be om hjälp, i tid.
Kram
// Lillith Kiiveri Eriksson, 17 år, Västerås.
P.S Om du väljer att höra av dig till mig så kommer jag försöka stötta dig och ge dig tips på hur du kan gå vidare och få professionell hjälp. Jag kan försöka hjälpa dig och finnas där som stöd, men kommer hänvisa till professionell hjälp. För att bli frisk, är det precis det som behövs, men att öppna sig och prata om det smått är ett stort kliv framåt.
