måndag 30 juli 2018

Lilliths budskap: Nej, ensam är inte stark




Det är torsdag morgon och klockan är 07.55, snart börjar första lektionen för skoldagen. Jag står inne på toaletten med tårar i ögonen, framlutad över handfatet med båda händerna på varsin sida om det. Jag biter mig i läppen för att det inte ska höras ut att jag gråter. Ännu en dag med en klump i magen och ständigt skrikande demoner i huvudet. Ännu en dag med fejkade leenden och tron på att jag ska klara mig själv. Jag torkar tårarna och sträcker på mig igen,”du klarar dig Lillith”, tänker jag. ”Du behöver ingen hjälp, ensam är stark, kom ihåg det.” Idag, fyra år senare, har jag förstått att man inte alls alltid klarar sig själv. Alla behöver vi människor omkring oss som stöttar oss och får oss att må bra, så nej, ensam är inte stark.
.
.
.
Året är 2014 och jag ska precis börja sjuan. Jag har lämnat mina vanliga byggnader på skolan bakom mig, lärare och vissa kamrater likaså. Vi står på skolgården första dagen och alla är pirriga och nervösa inför beskeden om vilka lärare, salar och skåp vi snart ska bli tilldelade. Jag ser på mina klasskamrater att dom också är lite nervösa, men deras ögon speglar en mer peppad nervositet, en sådan bra nervositet som man kan ha innan man ska göra något man längtat efter men ändå fruktar lite. Jag är säker på att om någon hade tittat noga in i mina ögon så fanns där ingen bra nervositet, utan bara ren ångest och skräck.
.
Under hela min tid i grundskolan sågs jag som en snäll, högpresterande och noggrann elev. Jag kom alltid i tid till lektionerna, jobbade alltid aktivt med skolarbetet och var alltid artig och ordentlig gentemot mina kamrater och lärare. Under årskurserna 1–6 mådde jag nog ganska bra, det var inte superviktigt att ha höga betyg utan man gick till skolan, gjorde det man behövde och lattjade på rasterna. Det var nog när jag började sjuan som allting började på riktigt.
.
Jag var fortfarande samma ambitiösa och ordentliga tjej jag var innan, på utsidan. Inuti ville jag helst inte gå till skolan alls utan bara ligga hemma under täcket hela dagen och försöka tysta ner det mina hjärnspöken väsnades om inuti mitt huvud. Om jag bara hade bett om hjälp från början och varit ärlig mot mig själv, istället för att skjuta undan det hela tiden, hade jag nog aldrig behövt falla så långt ner som jag ändå gjorde.
.
Det var först för ca 1,5 år sedan som jag tog hjälp på riktigt och sa att nu får det vara nog. Jag berättade för mina lärare hur det stod till och dom i sin tur meddelade mina föräldrar. Jag hade pratat lite med lärare under tiden på högstadiet också, men att berätta för mina föräldrar att jag inte mådde bra fanns inte på kartan. Jag bönade och bad om att dom inte skulle säga något till mina föräldrar, och i de flesta fallen lyckades jag.
.
Idag är min mamma och pappa mina största supporters och jag är oerhört tacksam att dom vet om allt och att vi nu kan samtala öppet om mitt mående och hur vi ska handskas med det på bästa sätt.
.
När mina föräldrar fick reda på mitt mående tog vi direkt kontakt med Familjeläkaren för råd och stöd. Som det ser ut idag så är det den vägen man får börja då väntetiderna till BUP (barn-och ungdomspsykiatrin) är alldeles för lång. Där möttes vi av olika läkare med olika ambitioner och kunskapsnivåer. BUP är i en helt annan klass och går inte att jämföra, hjärtat finns att hjälpa men inte kunskapen via familjeläkarna.
.
När någon började lyssna på mig kände jag att ett hopp inom mig väcktes. Men tiden gick och jag mådde allt sämre, jag/ vi fick vänta ganska länge på att få komma till BUP. Under den tiden, mellan att mitt mående kom fram och att vi kom in på BUP, så började jag må sämre.
.
Mitt självskadebeteende som jag hade haft till och från under min skolgång kom tillbaka och blev nu värre, det slutade med att vi fick åka till BUP akuten, små rispor blev till större sår som behövde sys. Många dagar låg jag instängd på mitt rum, liggandes under täcket, att umgås och vara som vilken glad tonåring som helst var så avlägset, jag orkade verkligen inte vara bland folk och vara social.
.
När vi till slut fick en tid på BUP och efter flertal samtal med olika kontakter, i samband med medicin, började jag komma på banan igen. Äntligen, äntligen såg jag en liten strimma av ljus i min annars så nattsvarta tunnel.
.
Jag känner mig oerhört tacksam för all hjälp jag har fått under den tiden som mitt mående har varit ”öppet”. Alla lärare, skolsköterskor, mina vänner som idag stöttar mig och som jag kan tala öppet med och framförallt familjeläkarna och BUP som har tagit detta på stort allvar, utan dem vet jag inte hur det hade varit med mig nu, för mig nu…
.
Min familj!! Ni är fantastiska, dömer inte utan bara stöttar och ser till att jag mår bra! Idag är det 23 juli, fyra år senare, och jag börjar snart årskurs två på gymnasiet. Jag går fortfarande på samtal regelbundet och äter mediciner, och ja, jag är fortfarande lite skör, men samtidigt så mycket starkare.



Budskapen och syftet med att jag skriver ner min historia är tre saker:
.
1. ENSAM ÄR INTE STARK!! - ta hjälp! Prata med någon! Det är inte ett tecken på ”svaghet” att erkänna att man inte mår bra, tvärtom, det är oerhört starkt.

2. Vi måste på något sätt korta ner väntetiderna för att komma in på BUP och få hjälp, genom att göra det, minska de långa väntetiderna, kan antalet självmord och psykiskt sjuka minska rejält.

3.Våga prata om psykisk ohälsa öppet! Det är okej att säga att man inte mår bra och har ångest. Ser du någon som ser ut att vara deppig, fråga!!! Fråga hur personen mår, om de behöver hjälp eller någon att prata med. Detta är sååååååå viktigt! Jag kan inte ens med ord förklara hur viktigt det är att prata om psykisk ohälsa. Att prata om t.ex. självmord och självskadebeteende är inte tabu, det är livsviktigt, på riktigt.
.
Jag är säker på att om jag bett om hjälp tidigare, och även fått hjälp tidigare, så hade jag inte förlorat flertalet år till den psykiska ohälsan. Så om du som läser det här känner igen dig i min text eller mår dåligt på andra sätt, ta hjälp. Berätta för någon, skriv, maila, prata. Vad som helst, bara berätta för någon.
.
Här nere finns olika sidor länkade som du kan ta hjälp ifrån, om du vill får du jättegärna skriva till mig och prata/skriva av dig. Antingen på mail eller om du vill skicka ett dm på instagram.
.
Min mail: lillith@kiiveri-eriksson.com

Instagram: lillithkiiverieriksson
.
https://www.bris.se

http://www.bup.se

https://www.umo.se

https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/

En sista liten reminder till er alla där ute i värmen. Ser ni någon som mig på stranden med ärr på kroppen, stirra inte. Peka inte, glo inte och kolla inte snett. Vi vet mycket väl om att dom finns där och vi behöver inte påminnas. Om du vill reagera på något sätt, så le, visa att du precis som vi är stolt över att vi tagit oss igenom en mörk period i våra liv. Och kom ihåg, ensam är inte stark. Be om hjälp, i tid.

Kram

// Lillith Kiiveri Eriksson, 17 år, Västerås.

P.S Om du väljer att höra av dig till mig så kommer jag försöka stötta dig och ge dig tips på hur du kan gå vidare och få professionell hjälp. Jag kan försöka hjälpa dig och finnas där som stöd, men kommer hänvisa till professionell hjälp. För att bli frisk, är det precis det som behövs, men att öppna sig och prata om det smått är ett stort kliv framåt.

fredag 20 juli 2018

Om man möter ett vildsvin i spåret?

Jag tycker om att vara ute och springa i skogen, men det där med vildsvin känns inte så superkul. Och det är väl bara en tidsfråga innan jag står öga mot öga med en sådan frustande gris. Ska man klättra upp i en gran då eller?






Jag läste på lite. De har dålig syn och behöver komma ganska nära innan de förstår att det är en människa de har framför sig. Tipsen verkar vara att tjoa och skrika så de fattar att det är en människa.


Springer man innan de fattat så kanske de hakar på...


Läs mer om vad man ska göra här.


De är ju väldigt svåra att jaga (för jägare) på dagtid så jag hoppas på att de håller sig undan när det är ljust helt enkelt.




/M

lördag 7 juli 2018

Mamman förstod inte att dottern var psykiskt sjuk

Den psykiska ohälsan ökar i samhället och i landstingsvalet har KD Västmanland satt den frågan högst upp på bland våra frågor.

Förra veckan var jag med partiet på Brunnbydagarna. Det är en stor mässa för lantbrukare och för alla de som är intresserade av sådant som finns på landet. Nästan 6.000 besökare blev det i år.






Jag formulerade några frågor som jag ställde till de som gick förbi. Det är så spännande med dessa samtal med människor. Av samma fråga blir det helt olika svar eftersom alla människor är unika och bär på olika livsöden.


Den första frågan var:


Den psykiska ohälsan ökar. Vad tycker du är viktigast att vi gör först?


1. Bättre råd och stöd till föräldrar.
2. Minska ensamheten
3. Snabbare hjälp på vårdcentralen.


Jag ställde frågan till ett par i 60-årsåldern. Ögonen tårades på dem.


"Det hände vår dotter. Hon blev sjuk. Det är många år sedan nu. Hur skulle vi veta att hon fått en depression och att det var därför hon bara ville vara på sitt rum? Det var inget någon visste något om på den tiden."


Så mycket sorg de bar på, även om det sedan ordnade sig. Båda valde de alternativ 1.Fler behöver lära sig känna igen tecknen på psykisk ohälsa.


Den sista jag frågade var bonde. Han valde alternativ 2. Många bönder är ensamma sa han. Och vi kommer få hjälpa dem i höst när konsekvenserna av torkan är ett faktum. Då gäller det att hjälpa dem hålla modet uppe.


Små korta samtal, men så viktiga för mig inte minst för min motivation.


Saker och ting kan förändras. Om vi hjälps åt.


Det måste gå.

/M



måndag 2 juli 2018

Vi blev också filmade när ambulansen kom

Varför vill man filma en olycklig familj som står vid en ambulans? Vad ska man med sådana bilder till? Det är många år sedan nu, men ilskan av att någon filmar oss i vår olycka sitter kvar.

Det var sommar. Vi var långt ut i Stockholms skärgård, på en ö utan bilförbindelse. På eftermiddagen började min man klaga över ont i bröstet och la sig på soffan.





Efter en stund sa han, du måste ringa 112. Jag kan fortfarande känna pulsen och stressen. Hur skulle han kunna ta sig till sjukhuset tillräckligt fort om det var hjärtat?

Jag slog numret till 112. Det kändes som en evighet innan jag lyckats förklara var vi befann oss och jag fick berätta vad som var problemet. Vi kom överens om att höras av om en liten stund. För att se om det blev bättre.

De ringde tillbaka ungefär samtidigt som vi hörde helikoptern. Det är fortfarande jobbigt att prata om det här känner jag... Jag försökte hålla mig lugn och förklara för barnen att pappa måste åka helikopter till sjukhuset, men att vi inte kunde följa med. Det fanns inte plats för fler än pappa.

Maken blev skjutsad på båren till helikopterplattan (gräsplätten). Vi sprang bredvid med hans skor och kläder.

Jag såg de som stod där och tittade på oss och helikoptern när vi kom springande. Inget konstigt med att människor stannar och tittar på helikoptern, men bland dom var det några som hade kameran uppe.

Jag blev arg, men orkade inte lägga nån energi på dem. Men jag hann tänka "Va håller dom på med!" "Här står vi och ska ta adjö." För det var så det kändes. Vi visste ju inte vad felet var, bara att någon gjort bedömningen att det var tillräckligt allvarligt för att skicka en helikopter.

Fotograferna försvann med helikoptern. Jag tog barnen i händerna och gick iväg med dem till de enda vi kände på ön, med kände menas bytt några ord med. Jag frågade om jag fick lämna barnen en liten stund. Det gick bra. Jag kommer alltid vara så tacksam för deras lugn som gjorde att barnen gick med på att stanna där en stund. Dessa personer som nu är våra vänner.



Jag sprang hem, ringde svärmor och fick bryta ihop i ett tomt hus.

Undrar hur lång tid det tog innan jag fick besked om att det inte var någon fara. Kanske nån timme. Men det har ändå tagit mig ända till nu till att vilja berätta om det.

Så tacksam för att bo i ett land där det finns så fin vård att få. Men det där med att fotografera andras olycka - det kan jag inte förstå.


/M