onsdag 16 maj 2018

Ett fönster och kontakt med världen utanför som medicin

Kristdemokrat som jag är så sitter det liksom i ryggraden att ingen eller inget sitter inne med hela sanningen. Det gäller att samla på perspektiv.

Jag har nu gått bredvid vårdpersonal så många gånger att jag kan göra jämförelser och se skillnader utifrån mina egna erfarenheter - inte utifrån vad någon annan berättat för mig eller som jag läst någonstans. Och varje gång får jag med mig något oväntat. Idag har jag varit på ortopeden.

Jag fick frågan vad jag gör med mina erfarenheter från besöken.

Det viktigaste för mig är att jag bildar mig en egen bild och får se och höra själv. Ibland leder det till en interpellation eller motion, men oftare leder det till att jag vet vad jag ska leta efter i olika dokument och siffror.


Att ett av intrycken från idag skulle komma att handla om fönster - hade jag såklart ingen aning om.

Den mobil som hänger från taket i vårdbyggnadens innergård fick jag idag se från ett annat perspektiv. Ovanifrån.

Det som för en besökare i innergården ser vackert och grönt ut, var tyvärr rätt dammiga gråa löv från patientrummen högst upp, och från patientens säng syntes endast vajrarna. Det blev så uppenbart hur viktigt ett fönster eller åtminstone någon kontakt med den friska världen utanför är.

Jag har tidigare föreslagit att det ska vara en trädgård att gå (rulla) till på sjukhusområdet. En liten park med sittplatser. (De rödgröna sa såklart nej) Jag har också funderat på om det inte skulle kunna gå att sätta en kamera i denna lilla park, i ett träd, där det finns fåglar. Och att det istället för en svart tv-skärm på väggen skulle gå att titta på rörelserna i det trädet med hjälp av kameran.

Det blir nog till att damma av mitt gamla förslag och köra det några vändor till. Eller vad tycker du?


Nästa inlägg blir lite mer om vad som hände idag. Håll utkik :)


/M







lördag 12 maj 2018

Såå vackra - men därför står jag inte ut med doften

Pärlhyacintens tid är här. Intensivt blå står den i rabatten i täta tuvor. Mycket vacker, men jag plockar aldrig med den in.



För så där 35 år sedan var jag inlagd på sjukhuset så här års. Har för mig det var rätt vackert väder då också. I vilket fall, mamma hade så klart med sig hälsningar och uppmuntran när hon kom på morgonen, bl a en ganska stor bukett med pärlhyacinter från någons trädgård.

Jag var redan illamående och yrslig. Blommorna förstärkte känslan. Därför kan jag inte med doften.

Jag tyckte buketten var lyxig och vacker, för den innehöll så generöst många blommor av samma sort. Den stod där på det lilla rullbordet vid sängen, bland saftglas och annat, bl a en rulle med lakrisal. En smak som blandade sig på något vis med blommorna. Fast lakrisal är fortfarande gott.

Det blev bara några dagars vistelse, men det är konstigt vad vissa minnen bränner sig kvar för all framtid. Detaljer som man just då kanske inte tänker så mycket på.




/M



måndag 7 maj 2018

Om när politiker häller grus i maskineriet


Innan jag började som politiker på heltid så arbetade jag på Westinghouse med administration här i Västerås. Jag trivdes väldigt bra där av ett gäng olika anledningar, men inte minst för att jag fick vara i en stor organisation.

Det finns en hel del likheter mellan kärnkraftsvärlden och sjukvården, t ex vad gäller stränga myndighetskrav, att ingenting får gå fel samt den extremt specialiserade kompetensen.

Färgad av detta så tror jag på enkla rutiner och ordning och reda bland gemensamma dokument och styrsignaler. När det är mycket att hålla koll på behöver de dokument som finns vara tydliga, enkla att hitta och förstå.

En väl fungerande administration fungerar som olja i ett maskineri.

Av dessa anledningar har jag protesterat och gnällt över flera strategier och planer som de rödgröna presenterat och beslutat om i Regionstyrelsen under våren. Dokument som inte följt några mallar alls som vi har i systemet.

Men för de rödgröna har det varit viktigare att få till något, än att få till något som håller hög kvalitet.

De styrdokument som kommer från högsta ledningen ska väl också hålla högsta kvalitet? Hur ska man annars få alla andra att ta den lite jobbigare vägen och få till dokumentet rätt.

Det tycker i alla fall jag.

Men det är ju jag det.


/M