måndag 2 juli 2018

Vi blev också filmade när ambulansen kom

Varför vill man filma en olycklig familj som står vid en ambulans? Vad ska man med sådana bilder till? Det är många år sedan nu, men ilskan av att någon filmar oss i vår olycka sitter kvar.

Det var sommar. Vi var långt ut i Stockholms skärgård, på en ö utan bilförbindelse. På eftermiddagen började min man klaga över ont i bröstet och la sig på soffan.





Efter en stund sa han, du måste ringa 112. Jag kan fortfarande känna pulsen och stressen. Hur skulle han kunna ta sig till sjukhuset tillräckligt fort om det var hjärtat?

Jag slog numret till 112. Det kändes som en evighet innan jag lyckats förklara var vi befann oss och jag fick berätta vad som var problemet. Vi kom överens om att höras av om en liten stund. För att se om det blev bättre.

De ringde tillbaka ungefär samtidigt som vi hörde helikoptern. Det är fortfarande jobbigt att prata om det här känner jag... Jag försökte hålla mig lugn och förklara för barnen att pappa måste åka helikopter till sjukhuset, men att vi inte kunde följa med. Det fanns inte plats för fler än pappa.

Maken blev skjutsad på båren till helikopterplattan (gräsplätten). Vi sprang bredvid med hans skor och kläder.

Jag såg de som stod där och tittade på oss och helikoptern när vi kom springande. Inget konstigt med att människor stannar och tittar på helikoptern, men bland dom var det några som hade kameran uppe.

Jag blev arg, men orkade inte lägga nån energi på dem. Men jag hann tänka "Va håller dom på med!" "Här står vi och ska ta adjö." För det var så det kändes. Vi visste ju inte vad felet var, bara att någon gjort bedömningen att det var tillräckligt allvarligt för att skicka en helikopter.

Fotograferna försvann med helikoptern. Jag tog barnen i händerna och gick iväg med dem till de enda vi kände på ön, med kände menas bytt några ord med. Jag frågade om jag fick lämna barnen en liten stund. Det gick bra. Jag kommer alltid vara så tacksam för deras lugn som gjorde att barnen gick med på att stanna där en stund. Dessa personer som nu är våra vänner.



Jag sprang hem, ringde svärmor och fick bryta ihop i ett tomt hus.

Undrar hur lång tid det tog innan jag fick besked om att det inte var någon fara. Kanske nån timme. Men det har ändå tagit mig ända till nu till att vilja berätta om det.

Så tacksam för att bo i ett land där det finns så fin vård att få. Men det där med att fotografera andras olycka - det kan jag inte förstå.


/M



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar