torsdag 19 april 2018

Mitt värsta fullmäktige hittills - men nu är det gjort

"Hosta och kärlek kan inte döljas." Och nu är det avslöjat för västmanlänningarna att jag har hosta. Hoppas min kärlek för Västmanland var lika tydlig som hostan vid gårdagens fullmäktige...



På grund av den envisa hostan blev det ingen sömn natten till onsdagen. Istället en hel del funderingar på hur jag skulle lyckas ta mig igenom alla debatter ihop med hostan.

Tacksam att den höll sig undan skapligt då det var dags att säga nåt. Särskilt sjuk är jag inte, då får man så klart ta och va hemma, även om det tar emot. Just de ärenden som är uppe kommer ju inte tillbaka någon annan gång.

I vilket fall. Efter tolv timmar tog även detta fullmäktige slut. Och tror det blir svårtslaget i min "det-värsta-liga". Utifrån hostande och sömnbrist. I ärlighetens namn finns det tidigare inget särskilt jobbigt fullmäktige, bara svåra och långa.

Jag känner mig mycket nöjd med att ha klarat av att ställa den viktiga frågan till socialdemokraterna om de tänker använda statsbidraget som ska gå till förlossningsvården, till att försöka öppna fler vårdplatser för sjuka nyfödda eller för tidigt födda barn (neonatalvård), men nej. De vill vänta till den nya sjukhusbyggnaden är klar om så där sju år.

Och så har jag fått det svart på vitt, vilket innebär att jag får lägga in en växel till.

För ge mig tänker jag inte göra!


/M



torsdag 12 april 2018

Parkinson-patienten sa: Jag bär omkring på en bomb som när som helst kan explodera

Igår var det valdebatt. För mig den första för den här valrörelsen. Det var Parkinsonförbundet i Västmanland som bjudit in sjukvårdspolitikerna och även klinikchefen till debatt och diskussion om hur vården kan bli bättre.

En modig kvinna i 60-årsåldern beskrev hur hennes livssituation som Parkinson-patient ser ut med mediciner och väntan på behandling. Hon satt mitt i mitt blickfång. Hennes kropp rörde sig konstant trots att jag såg hur hon försökte låsa fast benen under stolen och la armarna i kors.

Debatten pågick i ca två timmar. Jag såg när hon tog sitt läkemedel. Hon hade förklarat att det måste tas i exakt rätt tid. Inte fem minuter senare.

Jag såg också att hon helt plötsligt satt helt stilla.

Efter debatten tog jag ett litet samtal med henne. Jag tycker hon var modig som berättade så ingående om sitt tillstånd och hur det är för henne.

Hon sa: det är som att bära omkring på en bomb. En bomb som när som helst kan explodera.

Det var medicinerna som gjorde att de ofrivilliga rörelserna upphörde en liten stund. Nu väntade hon på operation eftersom medicinerna inte räcker längre, men operationen som görs i Uppsala drar ut på tiden och samtidigt bär hon på bomben som kan explodera när som helst.

Det är dessa möten som sätter fart på mitt engagemang och min vilja att fortsätta arbeta för en bättre vård.

Det kändes som att politikerna i panelen var överens om det mesta, men några saker var jag/ KD ganska ensam om, t ex att staten ska ta över sjukhusvården så den blir mer jämlik.




/M



måndag 9 april 2018

Fast ibland blir det idétorka och soppatorsk - så här brukar jag lösa det

Det tog liksom helt slut på inspiration och idéer att skriva något om här på bloggen, samtidigt som jag faktiskt tycker väldigt mycket om mitt skrivande här.


Konstigt, men så blev det.


Och vad gör man då?







Jag bestämde mig för en paus. En längre paus än jag haft de två år jag hållit på med bloggen, och helt ärligt är väl inspirationen inte helt tillbaka än.


Fast nu har jag vilat och då vet jag att nästa steg handlar om att bara sätta igång. Och så löser det sig sedan.


Det är när man gör saker som man får energi.


Kram!




/M