torsdag 12 april 2018

Parkinson-patienten sa: Jag bär omkring på en bomb som när som helst kan explodera

Igår var det valdebatt. För mig den första för den här valrörelsen. Det var Parkinsonförbundet i Västmanland som bjudit in sjukvårdspolitikerna och även klinikchefen till debatt och diskussion om hur vården kan bli bättre.

En modig kvinna i 60-årsåldern beskrev hur hennes livssituation som Parkinson-patient ser ut med mediciner och väntan på behandling. Hon satt mitt i mitt blickfång. Hennes kropp rörde sig konstant trots att jag såg hur hon försökte låsa fast benen under stolen och la armarna i kors.

Debatten pågick i ca två timmar. Jag såg när hon tog sitt läkemedel. Hon hade förklarat att det måste tas i exakt rätt tid. Inte fem minuter senare.

Jag såg också att hon helt plötsligt satt helt stilla.

Efter debatten tog jag ett litet samtal med henne. Jag tycker hon var modig som berättade så ingående om sitt tillstånd och hur det är för henne.

Hon sa: det är som att bära omkring på en bomb. En bomb som när som helst kan explodera.

Det var medicinerna som gjorde att de ofrivilliga rörelserna upphörde en liten stund. Nu väntade hon på operation eftersom medicinerna inte räcker längre, men operationen som görs i Uppsala drar ut på tiden och samtidigt bär hon på bomben som kan explodera när som helst.

Det är dessa möten som sätter fart på mitt engagemang och min vilja att fortsätta arbeta för en bättre vård.

Det kändes som att politikerna i panelen var överens om det mesta, men några saker var jag/ KD ganska ensam om, t ex att staten ska ta över sjukhusvården så den blir mer jämlik.




/M



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar