lördag 7 juli 2018

Mamman förstod inte att dottern var psykiskt sjuk

Den psykiska ohälsan ökar i samhället och i landstingsvalet har KD Västmanland satt den frågan högst upp på bland våra frågor.

Förra veckan var jag med partiet på Brunnbydagarna. Det är en stor mässa för lantbrukare och för alla de som är intresserade av sådant som finns på landet. Nästan 6.000 besökare blev det i år.






Jag formulerade några frågor som jag ställde till de som gick förbi. Det är så spännande med dessa samtal med människor. Av samma fråga blir det helt olika svar eftersom alla människor är unika och bär på olika livsöden.


Den första frågan var:


Den psykiska ohälsan ökar. Vad tycker du är viktigast att vi gör först?


1. Bättre råd och stöd till föräldrar.
2. Minska ensamheten
3. Snabbare hjälp på vårdcentralen.


Jag ställde frågan till ett par i 60-årsåldern. Ögonen tårades på dem.


"Det hände vår dotter. Hon blev sjuk. Det är många år sedan nu. Hur skulle vi veta att hon fått en depression och att det var därför hon bara ville vara på sitt rum? Det var inget någon visste något om på den tiden."


Så mycket sorg de bar på, även om det sedan ordnade sig. Båda valde de alternativ 1.Fler behöver lära sig känna igen tecknen på psykisk ohälsa.


Den sista jag frågade var bonde. Han valde alternativ 2. Många bönder är ensamma sa han. Och vi kommer få hjälpa dem i höst när konsekvenserna av torkan är ett faktum. Då gäller det att hjälpa dem hålla modet uppe.


Små korta samtal, men så viktiga för mig inte minst för min motivation.


Saker och ting kan förändras. Om vi hjälps åt.


Det måste gå.

/M



måndag 2 juli 2018

Vi blev också filmade när ambulansen kom

Varför vill man filma en olycklig familj som står vid en ambulans? Vad ska man med sådana bilder till? Det är många år sedan nu, men ilskan av att någon filmar oss i vår olycka sitter kvar.

Det var sommar. Vi var långt ut i Stockholms skärgård, på en ö utan bilförbindelse. På eftermiddagen började min man klaga över ont i bröstet och la sig på soffan.





Efter en stund sa han, du måste ringa 112. Jag kan fortfarande känna pulsen och stressen. Hur skulle han kunna ta sig till sjukhuset tillräckligt fort om det var hjärtat?

Jag slog numret till 112. Det kändes som en evighet innan jag lyckats förklara var vi befann oss och jag fick berätta vad som var problemet. Vi kom överens om att höras av om en liten stund. För att se om det blev bättre.

De ringde tillbaka ungefär samtidigt som vi hörde helikoptern. Det är fortfarande jobbigt att prata om det här känner jag... Jag försökte hålla mig lugn och förklara för barnen att pappa måste åka helikopter till sjukhuset, men att vi inte kunde följa med. Det fanns inte plats för fler än pappa.

Maken blev skjutsad på båren till helikopterplattan (gräsplätten). Vi sprang bredvid med hans skor och kläder.

Jag såg de som stod där och tittade på oss och helikoptern när vi kom springande. Inget konstigt med att människor stannar och tittar på helikoptern, men bland dom var det några som hade kameran uppe.

Jag blev arg, men orkade inte lägga nån energi på dem. Men jag hann tänka "Va håller dom på med!" "Här står vi och ska ta adjö." För det var så det kändes. Vi visste ju inte vad felet var, bara att någon gjort bedömningen att det var tillräckligt allvarligt för att skicka en helikopter.

Fotograferna försvann med helikoptern. Jag tog barnen i händerna och gick iväg med dem till de enda vi kände på ön, med kände menas bytt några ord med. Jag frågade om jag fick lämna barnen en liten stund. Det gick bra. Jag kommer alltid vara så tacksam för deras lugn som gjorde att barnen gick med på att stanna där en stund. Dessa personer som nu är våra vänner.



Jag sprang hem, ringde svärmor och fick bryta ihop i ett tomt hus.

Undrar hur lång tid det tog innan jag fick besked om att det inte var någon fara. Kanske nån timme. Men det har ändå tagit mig ända till nu till att vilja berätta om det.

Så tacksam för att bo i ett land där det finns så fin vård att få. Men det där med att fotografera andras olycka - det kan jag inte förstå.


/M



söndag 24 juni 2018

1 miljon kronor back. Varje dag.


Skillnaden mellan att kapa och skapa vårdköer är ett S. Det brukar vår gruppledare i riksdagen säga – men det passar faktiskt lika bra på regional nivå.
 
Förra veckan fick fullmäktige och länets invånare den sista rapporten om den västmanländska sjukvården innan valet. Det här är en del av vad jag sa i talarstolen då.

Jag måste säga att jag blev förvånad över att socialdemokraterna inte hade koll på hur stora belopp det handlar om i underskott, varje dag. Länk till att lyssna på ärende 12 och reaktioner på mitt anförande här. Klicka på ärendet 12 till höger på skärmen - och sedan på mitt namn. Min replik tar lite tid på sig.



 
När den här mandatperioden inleddes var vårdköerna kortare och personalens sjukskrivningstal lägre.
 
2014 fick 90 % av patienterna träffa en specialist inom 90 dagar. 2018 är siffran 81 %.
2014 var sjukfrånvaron 6 % 2018 är den 8 %.
 
Sedan har vi det här med sjukvårdens underskott.
 
1 miljon kronor varje dag går sjukvården i Västmanland back. 1 miljon.
 
Det behövs stora reformer och det behövs innovationer för att få ordning på sjukvården. Det är tydligt i den här delårsrapporten.
 
Det går inte att kräva att personalen ska trolla mer med sina knän.
 
Vi ser i delårsrapporten att Västmanland har goda medicinska resultat. Personalen gör fantastiska insatser, varje dag.
 
Men det sker på bekostnad av deras hälsa.
 
Saker och ting behöver förändras.

/M

lördag 9 juni 2018

Hon sa: Barnen mår så dåligt!

Jag har valt ut psykiska ohälsan som den fråga jag främst vill förändra och jobba med - om jag får större inflytande efter valet.



En viktig del i Kristdemokratin är ofullkomlighetsprincipen - ingen är perfekt och ingen sitter inne med hela sanningen.

Därför frågar jag många, tittar på videos, läser tidningar, gör studiebesök, kollar statistik osv. Ständigt på jakt efter hur verkligheten ser ut för barnen, men även vuxna, och vad som behöver göras.

Idag träffade jag på en präst. Hon hade varit med ett tag. Jag frågade - är det någon skillnad på hur barnen mår idag jämför med för tjugo år sedan?

Vi hann inte riktigt prata klart, men svaret var ett mycket tydligt: Ja! Det är stor skillnad. Visst mådde ungdomarna dåligt förut också, men då handlade det mer om att vara ung och de svårigheter man behöver ta sig igenom. Men nu mår de så dåligt, sa hon. Och det är många också. En sak var bättre tyckte hon, det är lättare nu att berätta om att man mår dåligt.

Usch och fy.

Inte känna sig maktlös för då försvinner handlingskraften, men nog känns det rätt övermäktigt att försöka påverka en så stor förändring i samhället.

Men vi måste försöka.

Allihop. Tillsammans.



/M



torsdag 31 maj 2018

Om sonens envishet som visade sig vara nåt annat än jobbiga vanor

Det började när han var runt två. Absolut visste sonen vilka kläder han ville ha. Och dessutom lärde han sig snabbt att klä av och på kläderna själv - och det blev många många byten under en dag. Dvs alltid högar med kläder på golvet.
.
Under en lång tid fanns det två alternativ på morgonen inför förskolan. Det var antingen lika kläder som pappa eller poliströja och shorts (även mitt i vintern). Och jo, han hade långbyxor i väskan som han själv utan knorr bytte till när det var dags att gå ut på förskolan.
.
Jag kommer särskilt ihåg en kaos-artad morgon. Jag hade fått på pojken kläder, vad det nu var. Och så kommer Kjell (pappan) upp i en vit t-shirt. Katastrof! Det visste jag inte fanns... Jag ska ha samma som paaaaaappppa.
.
Ja, som för de flesta andra föräldrar i ett sådant läge på morgonen fick det bli easy-way-out. Lyckades hitta något som liknade den vita tröjan. Efter det tillfället fick pappan klä på sig först. Man får välja sina strider...
.
Och, han vägrade även dagen för fotografering att ha något annat än poliströjan. Men den bilden tillhör så klart en av favoriterna nu. Här lite avsiktligt suddig.





Allt eftersom åren gått har vi förstått att det inte var främst envishet utan ett genuint intresse, som bottnar sig i en talang för kläder och mode, som orsakade alla klädbyten. Dvs en mycket bestämd uppfattning om vad som såg bra ut och passade på honom. Skönt att vi inte tagit fler strider än vi gjort om kläderna - då kanske han nu inte haft kvar sitt intresse.


Hans intresse börjar nu komma mamman väl till pass. Känns till och med mycket bra att få hjälp med kläd-val. Det är i alla fall coolt att det går att se ett barns intressen så tidigt - även om det kanske ter sig lite annorlunda vid två års ålder.


/M

tisdag 29 maj 2018

Så blev den - min allra första längre tv-intervju

Inför valet har vi spelat in några tv-program. Den tredje delen handlar om mig, om vem jag är och vad jag vill åstadkomma.






Det är min första längre tv-intervju. Inte helt enkelt det heller, men jag känner mig nöjd med resultatet.


En kopp kaffe med Amanda - med Malin


Tryck på länken ovan och kolla!


Det är snart 9 september. Har du bestämt dig än?




/M

lördag 26 maj 2018

Kärlek på lasarett - i Västerås

Kärlek på lasarett - ja det har verkligen varit summan av kardemumman efter mina arbetspass tillsammans med undersköterskor.



Med värme och beslutsamhet försöker de stärka patienten så hon eller han orkar kämpa lite till. Det är inte kärlek mellan patient och personal jag menar, utan kärlek till uppdraget och omvårdnaden.
.
Vid mitt senaste arbetspass med en undersköterska var jag på en ortopedisk vårdavdelning i Västerås.
.
På en ortopedisk vårdavdelning har många opererats. Och många är äldre. En av undersköterskans viktigaste uppdrag är att se till att patienten kommer upp från sängen. Det är farligt att ligga ner. På bara några dagar kan det bli lunginflammation eller en propp.
.
Hur får man en gammal människa, som nyligen opererats, och som har väldigt ont, att vilja komma upp från sängen? Komma upp från sängen kan också betyda att man får lov att åka hem till ett ensamt hem igen...
.
Ja det kan jag säga att det kräver en inre övertygelse om att det verkligen är bättre för patienten att komma upp. Det kräver envishet, värme och en sträng röst.
.
Ledsna förvirrade ögon, nej jag vill inte, det gör ont, måste jag, hur gör jag?
Jo, du måste upp. Gör som du brukar. Du får ingen ny kraft från sängen. Kom nu!
.
Fantastiskt. Visst är det? Att den dag man blir sjuk och krasslig kan man få låna kraft och envishet av en annan människa så man kommer upp på fötter igen. Och fantastiskt att få vara en viktig del i det arbete som gör att denna människa kan få må bra igen - eller så bra det bara är möjligt i alla fall.
.
Jag vet att det råder mycket tuffa arbetsförhållanden på sina håll på våra sjukhus och att alldeles för många i personalen mår dåligt och till och med blir sjukskrivna. Men jag vill ändå säga att i mina besök i vården har jag fått en liten inblick i vad som gör det värt att gå till sitt uppdrag så länge som 40 år.

Men jag har också fått ett viktigt uppdrag med mig. "Kom inte bara hit på besök - gör nåt också!"

Och nåt gör jag -  och mer tänker jag göra. Även om det kommer ta lite tid innan jag klurar ut exakt vad.


/M