torsdag 19 april 2018

Mitt värsta fullmäktige hittills - men nu är det gjort

"Hosta och kärlek kan inte döljas." Och nu är det avslöjat för västmanlänningarna att jag har hosta. Hoppas min kärlek för Västmanland var lika tydlig som hostan vid gårdagens fullmäktige...



På grund av den envisa hostan blev det ingen sömn natten till onsdagen. Istället en hel del funderingar på hur jag skulle lyckas ta mig igenom alla debatter ihop med hostan.

Tacksam att den höll sig undan skapligt då det var dags att säga nåt. Särskilt sjuk är jag inte, då får man så klart ta och va hemma, även om det tar emot. Just de ärenden som är uppe kommer ju inte tillbaka någon annan gång.

I vilket fall. Efter tolv timmar tog även detta fullmäktige slut. Och tror det blir svårtslaget i min "det-värsta-liga". Utifrån hostande och sömnbrist. I ärlighetens namn finns det tidigare inget särskilt jobbigt fullmäktige, bara svåra och långa.

Jag känner mig mycket nöjd med att ha klarat av att ställa den viktiga frågan till socialdemokraterna om de tänker använda statsbidraget som ska gå till förlossningsvården, till att försöka öppna fler vårdplatser för sjuka nyfödda eller för tidigt födda barn (neonatalvård), men nej. De vill vänta till den nya sjukhusbyggnaden är klar om så där sju år.

Och så har jag fått det svart på vitt, vilket innebär att jag får lägga in en växel till.

För ge mig tänker jag inte göra!


/M



torsdag 12 april 2018

Parkinson-patienten sa: Jag bär omkring på en bomb som när som helst kan explodera

Igår var det valdebatt. För mig den första för den här valrörelsen. Det var Parkinsonförbundet i Västmanland som bjudit in sjukvårdspolitikerna och även klinikchefen till debatt och diskussion om hur vården kan bli bättre.

En modig kvinna i 60-årsåldern beskrev hur hennes livssituation som Parkinson-patient ser ut med mediciner och väntan på behandling. Hon satt mitt i mitt blickfång. Hennes kropp rörde sig konstant trots att jag såg hur hon försökte låsa fast benen under stolen och la armarna i kors.

Debatten pågick i ca två timmar. Jag såg när hon tog sitt läkemedel. Hon hade förklarat att det måste tas i exakt rätt tid. Inte fem minuter senare.

Jag såg också att hon helt plötsligt satt helt stilla.

Efter debatten tog jag ett litet samtal med henne. Jag tycker hon var modig som berättade så ingående om sitt tillstånd och hur det är för henne.

Hon sa: det är som att bära omkring på en bomb. En bomb som när som helst kan explodera.

Det var medicinerna som gjorde att de ofrivilliga rörelserna upphörde en liten stund. Nu väntade hon på operation eftersom medicinerna inte räcker längre, men operationen som görs i Uppsala drar ut på tiden och samtidigt bär hon på bomben som kan explodera när som helst.

Det är dessa möten som sätter fart på mitt engagemang och min vilja att fortsätta arbeta för en bättre vård.

Det kändes som att politikerna i panelen var överens om det mesta, men några saker var jag/ KD ganska ensam om, t ex att staten ska ta över sjukhusvården så den blir mer jämlik.




/M



måndag 9 april 2018

Fast ibland blir det idétorka och soppatorsk - så här brukar jag lösa det

Det tog liksom helt slut på inspiration och idéer att skriva något om här på bloggen, samtidigt som jag faktiskt tycker väldigt mycket om mitt skrivande här.


Konstigt, men så blev det.


Och vad gör man då?







Jag bestämde mig för en paus. En längre paus än jag haft de två år jag hållit på med bloggen, och helt ärligt är väl inspirationen inte helt tillbaka än.


Fast nu har jag vilat och då vet jag att nästa steg handlar om att bara sätta igång. Och så löser det sig sedan.


Det är när man gör saker som man får energi.


Kram!




/M

tisdag 27 mars 2018

Torr om händerna och varm i hjärtat efter hospitering på kirurgavdelning

Hospitera - att besöka en verksamhet - gå bredvid en personal och få insyn i arbetet. Förra veckan gick jag bredvid en undersköterska på en vårdavdelning för kirurgpatienter i Västerås. Närmare bestämt avdelning 6. Där vårdas patienter som kan behöva eller nyligen har gjort en operation som rör magen.
.







.
.
Först var det ombyte och jag var dessutom tvungen att läsa om handhygien. Det var inte valbart - alla måste. Mycket bra. Lite lustigt att jag fick en klänning med mitt namn :)
.


.
Tempo, tempo, tempo. Det är många steg att gå på en vårdavdelning. Hämta, lämna, fylla på, komma ihåg vem som skulle ha vad. Näringsdryck med vaniljsmak eller smultron. Särskild soptunna vid cancerpatient, tomt med kräkspåsar på det rummet, ta prover och vända på patient på exakt det klockslaget.
.
Jag blev glad av att höra och se det pågående förändringsarbetet på den här avdelningen. Kanske minns ni rubriker och tidningsartiklar om att det är fler patienter i Västmanland/ Västerås som dör ensamma på sjukhus än på andra sjukhus. Därför har de ändrat rutinerna och tar in extra vak, när det finns döende patienter på avdelningen, då inte anhöriga sitter vid patientens sida.
.




.
Även om avdelning 6 nyligen fick pris för god arbetsmiljö - Solrosen, så är det svårt med bemanning. Både vad gäller undersköterskor och sjuksköterskor. Hur många från dagens generation kommer stanna hos samma arbetsgivare i 44 år? Så många års erfarenhet hade den undersköterska jag gick med. Imponerande!
.
Det är i alla fall nödvändigt med trotjänare -  de som stannar länge - för stabilitet och lugn och att kunna bygga upp kompetensen i en arbetsgrupp.
.
Vårdhygien och patientsäkerhet var ständigt närvarande under dagen. Det blev många spritningar som resulterade i torra händer. Andra exempel var vändschema med tider för när man skulle ändra liggställning på patienten för att undvika trycksår.
.
Varje gång efter jag hospiterat på en vårdavdelning är jag full av beundran för hur man orkar ta emot och se så många livsöden. Som politiker får man träna på att hålla ett paraply-perspektiv. Det är svårt, men nödvändigt. På en vårdavdelning är det nödvändigt att se varje enskild patient - det blir lite tvärt om.
.


En bra dag var det -  tack alla som tog sig tid att visa och berätta!
.


/M








torsdag 22 mars 2018

Stroke och medvetslös som nybliven mamma - om vägen tillbaka


Jag, Elin Granqvist, vill gärna dela med mig av det som påverkat mig absolut mest. Det som format mig i stor grad till den jag är idag. Att jag fick en stroke - när vår son var några veckor.
.


.
Jag är övertygad om att det är de tuffare perioderna som gör oss starka och att jag blivit en mer positiv och driven person efter mina bakslag.
.
Jag träffade min livs kärlek tidigt och vi bestämde oss för att skaffa barn direkt efter gymnasiet. När jag nyligen fyllt 20, i september 2009 blev vi äntligen föräldrar. Det här var den lyckligaste tiden i mitt liv. Allt kändes så rätt och mitt liv fick en helt annan mening -att ta hand om vår son.
.
Efter ett par veckor i bebisbubblan började jag känna mig allt tröttare och hade ständig huvudvärk. Jag behövde sova stora delar av dagen och orkade inte ta mig för med något. Efter en vecka med huvudvärk gick jag till läkaren.
.
Läkaren pratade med mig, tog mitt blodtryck (som var aldeles för högt) och kom fram till att jag led av spänningshuvudvärk. Jag fick gå hem med ordinationen att vila och ta en alvedon. Jag lyssnade på läkaren och jag och sambon planerade en lugn filmkväll. Här ifrån har jag inga egna minnen, utan jag har fått kvällen/natten återberättad för mig.
.
Efter filmen, när vi skulle sova, började jag kräkas. Jag hade blivit förgiftad, det var jag helt säker på. Jag hade blivit mördad! Jag spenderade hela natten med att leta bevis på mitt mord och försökte få sambon att ringa efter polisen.
.
Jag letade efter gift i kaffeburken och gömde de bevis jag hittade i badrummet.
.
När morgonen kom var jag helt borta. Jag kunde knappt stå på benen och mitt tal var helt osammanhängande.
.
Min sambo hade hela natten trott att jag vart magsjuk och hade feberhallucinationer, men nu började han förstå att det var något alvarligare. Han ringde på morgonen efter hjälp och jag åkte till slut upp till akuten.
.
På akutmottagningen behövde jag inte vänta. Jag fick omgående komma in i ett undersökningsrum där jag berättade för läkaren om mitt mord. I journalen kan jag läsa att: "...patienten uppför sig inte adekvat."
.
Läkarna rådfrågar Uppsala och efter röntgen konstateras stroke. Någon gång där förlorar jag medvetandet. Stroken sitter mitt i en "kopplingscentral" i hjärnan och de har därför svårt att säga vilka men jag kommer få, eller om jag ens kommer vakna.
.
Jag vaknar till slut i en sjukhussäng. Här ifrån kan jag minnas fragment själv. Jag vet inte vad jag gör på sjukhuset och känner mig inte själv sjuk. Omvärlden har förändrats och jag har svårt att förstå vad som händer.
.
Jag vet inte om det är dag eller natt. Jag får berättat för mig att jag har en son, mina anhöriga förstår inte vad jag menar när jag ber dem ta hand om alla mina katter. Hela den här tiden är otroligt förvirrad... Jag vet ju att jag kan dammsuga, gå i trappor och slå på kaffe, men behöver ändå träna på det på sjukhuset.
.
Jag blir kvar på sjukhuset drygt en månad (vet fortfarande inte exakt hur länge).
.
Efter sjukhustiden följer en mörkare period. Jag är deprimerad och spenderar dagarna med nerdragna persienner i soffan. Det som får tiden att gå - är att äta, vilket gör att jag snabbt går upp drygt 50 kg.
.
Jag ser inte själv min missär och anstränger mig därför inte heller för att göra något åt situationen.

Någon gång här friar min sambo och jag har nu ett bröllop att ta tag i. Jag tror att det här var precis vad jag behövde. Jag la fokus på brölloppet och min vardag fick en större mening.
.
Jag var fortfarande inte helt klar i huvudet och behövde en hel del hjälp. Men nu vänder det!
.


.
Jag fick sakta men säkert tillbaka lite jävlar anamma. Ca ett halv år efter ett lyckat bröllopp börjar jag ta tag i mitt liv. Jag ser nu min övervikt och rasar i vikt när jag börjar promenera och tänka på min kost. Jag friskskriver mig själv efter knappt två år som heltidssjukskriven och kommer sommaren 2011 in på min drömutbildning - redovisningsekonom.
.
Jag kämpar mig igenom utbildningen. Jag känner mig fortfarande inte helt återställd, men vägrar ge upp. Det sociala är svårast och minnet och orken sviker ofta.
.
Att måla hjälper mig mycket genom den här tiden. Att måla är min terapi och det ger mig krafter till annat, det hjälper mig att bearbeta allt och är därför fortfarande en viktig del av mitt liv. Du kan hitta min kost på Facebook. Elins konst




.
Efter två år i skolan är jag färdig, med bra betyg och ett jobb som väntar. Jag har nu gått ner de sista kilona och jag har byggt upp min personlighet igen. Jag är så mycket starkare och tar noga tillvara på den tid jag har. Hon som tog gymnasieexamen full av drömmar, undersköterskan, den odödliga tjejen, hon finns inte kvar. Hon försvann den 10 oktober 2009.
.
Men jag är så tacksam för min andra chans, mitt andra liv. Jag har kommit långt från personen jag var och långt från stroken.
.
Idag klarar jag allt. Jag ger mig inte och jag gör det absolut mesta av varje dag.
.
Elin Granqvist

onsdag 14 mars 2018

Mina vänner har burit mig genom mardrömmen

Livet efter cancer. Rehabilitering.



Min kusin Anna berättade här på bloggen om hur det var när hon behandlades för bröstcancer, och tiden efter behandlingen. Om hur viktigt det varit med stödet från vänner och familj.

De flesta jag träffar som varit i närheten av cancer säger samma sak. När behandlingen är över börjar nästa process.

Det blir inte som vanligt. Det handlar om att börja våga tro på livet igen.

Men i den processen är det svårt att hitta stöd från vården. Eftersom behandlingen är avslutad.

När vi var på partidagarna i Jönköping fick vi höra om en verksamhet som finns där för cancerpatienter och nära anhöriga. Det är ett samarbete mellan sjukvården och volontärer. Volontärerna har själva gått igenom cancerbehandling eller är en nära anhörig till en cancerpatient. Dvs de vet hur det är och kan ge hopp, tröst och stöttning utifrån egna erfarenheter.

Sjukvården bjuds in och pratar och berättar om ämnen som dyker upp och känns angelägna.

Jag ringde och pratade med Maggie Målevik, som är eldsjälen bakom detta projekt. Läs om henne i Tranås Tidning  här!



Vilken bra verksamhet! En kombination av den kunskap som finns inom sjukvården med den kunskap som patienterna har. En öppen verksamhet för den som behöver och känner för det. En stund av gemenskap. Vänskap.

Igår intervjuades Maggie av P4 Västmanland och även jag - eftersom jag tycker vi borde starta en liknande verksamhet här i Västmanland.

Nu återstår att klura ut, hur det ska kunna bli möjligt.

Jag tror det finns personer som skulle vara intresserade av att ställa upp som volontär och hjälpa andra genom att lyssna och finnas där, och känna att de erfarenheter jag har kan spela roll för en annan människa.

Att försöka ta sig igenom mardrömmen tillsammans.


Vad tror du - visst skulle det kunna bli möjligt med ett Hjärtats Hus även i Västmanland och andra ställen i landet?




/M







tisdag 6 mars 2018

Typiskt - en stor fläck vid fel tillfälle

Fredag - lördag var det partidagar i Jönköping. Jag skulle tillsammans med några andra hålla i ett seminarium till landets toppkandidater för landstingsvalet. Ägnade en del av torsdagen till att leta kläder.

Hittade den här blusen, men då orkade jag inte prova mer, så chansade på storleken. Och det blev ju fel förstås.



Blev till att åka tillbaka på kvällen för att byta till rätt storlek. Vid nästa provningsrunda hemma upptäckte jag att det ena bandet som ska knytas runt manschetten saknades. Typiskt, men då var det för sent att göra något åt. Blusen packades ner.




Lördag morgon, dags för den gröna blusen att göra premiär. Hade dock lite för bråttom att få den på så min deo hade inte hunnit torka. Stor fläck. Men vad är det här?

Provade skölja bort, men blev inte bättre. Fick återanvända den blå tröjan, men funkade det också.



Hoppas den gröna blusen får komma till användning imorgon då det är Regionstyrelse. Imorgon är det förresten premiär för direktsändning via webben. Börjar kl 14. Kolla gärna då!

/M