fredag 23 september 2016

Så blev det när frissan fick välja hårfärg

 
 
 
 
Ibland behöver man piffas till lite. Det mår man bra av.
.
Idag var jag till frissan för att färga bort några grå. Är det ett område det finns väldigt mycket valfrihet inom så är det hårmode. Val av frisörsalong och frisör och sedan frisyrer, färger och produkter. Det blir lite för många val och beslut för min smak så när jag väl valt frisör brukar den personen få hjälpa till med resten av alla val.
 
 

Före och efter
 

Det är så många beslut att fatta i min roll som politiker så i andra sammanhang kan jag tycka det är skönt att lita på någon annans kompetens och förmåga. Lite läskigt att släppa kontrollen, men en bra övning. Och det har funkat bra de allra flesta gångerna hittills, men inte alltid...
 
Så idag fick Jeanette föreslå hårfärg. Det blev bl a 6 N och 8 N med 6%, sen lite annat och avslutningsvis 10 M över hela.
 
Känner mig nöjd!
 
 
 

 



 
 
Ha en fin helg!
 
 
/M
 

 



måndag 19 september 2016

Mia Frisk: Vi behöver protestera mot det perfekta!

För någon vecka sedan publicerades en debattartikel (se längre ner) av Mia Frisk om psykisk ohälsa hos kvinnor. Den är så bra! Och viktig.
 
Mia som är politiker och regionråd i Jönköpings län känner lite särskilt för frågor som rör psykisk ohälsa. Och precis som hon skriver, så tror jag också, att en del av svaret handlar om hur vi är och väljer att leva vårt liv. Allt handlar inte om mediciner och läkarvård.
 
Håll till godo med Mias kloka ord!
 
/M
 
 
 
 
 
 
Vi behöver protestera mot det perfekta!
 
Varför är vi så många kvinnor som drabbas av psykisk ohälsa? Det är en fråga jag funderat på i många år och som politiker lyft i många sammanhang.
 
Vi vet att cirka 40 procent av alla sjukskrivningar beror på psykisk ohälsa. Varför? Hur lever vi? Hur ser vi på livet? Stress?
 
Många kvinnor i 30–40 årsåldern känner sig otillräckliga. Jag brukar kalla det för jämförelsernas förbannelse.
 
För man ska vara snygg, göra karriär, alltid glad, ha ett hett sexliv, träna (gärna göra en klassiker), skjutsa barnen till alla deras aktiviteter, resa, inreda hemmet, odla sina grönsaker, springa på loppisar och sen pimpa fynden, sticka sjalar, parmiddagar, sylta, safta och stoppa korv och helst lägga ut fina bilder på detta på Facebook och Instagram (såklart i jakten på bekräftelse via likes) för att visa hur lyckad och lycklig man är. Känner ni igen er?
 
Jag gör det i alla fall. Inte undra på att så många av oss känner oss otillräckliga och stressade. Kanske rentav misslyckade? Vem har skapat dessa "normer"? Hur kan vi lägga mindre krav på oss själva? Vem avgör vad som är att vara lycklig och lyckad? Min mamma sa när jag var liten, allt är inte roligt här i livet. Det ligger en hel del i det.
 
På ett frukostmöte förra året fick jag frågan vad vi skulle göra för att förebygga psykisk ohälsa om det fanns obegränsat med resurser. Jag är inte övertygad att det är just mer resurser som är svaret. Jag tror att mycket just handlar om hur vi lever våra liv. Att kraven vi stället på oss själva skapar en känsla av otillräcklighet som kan leda till psykisk ohälsa. Jag skulle vilja slå ett slag för varandra, för familj och vänner. Där man hinner se varandra och har tid att prata om det där som ligger och skaver. För det krävs tid om man ska våga prata om att man inte mår riktigt bra.
 
Vi skulle vilja se en motrörelse (trots att jag älskar tidningar som Lantliv och själv lägger upp bilder på både Facebook och Instagram) mot det där perfekta livet. Lite vardagsrealism eller kalla det för diskbänksrealism. Där vardagshjulet snurrar lite långsammare, i den takt man själv valt. Där man har tid att bara vara.
 
För detta krävs inga politiska beslut eller ökade resurser, men det krävs en tillåtande attityd mot varandra och oss själva. Och det är inte det lättaste. Därför blev jag väldigt glad när jag tog del av Ikeas nya kampanj om att minska stressen och få mer tid för varandra. Nu börjar vi denna motrörelse.
 
Är ni med?
 
Mia Frisk (KD)
Regionråd Jönköping
 

fredag 16 september 2016

Ensam

 
 

Vi har födelsedag i familjen idag. Det uppmärksammas som regel med frukost på sängen.

Födelsedagsbarnet får en blomma (oftast en ros från trädgården), sång och paket. Idag fick vi lov att göra ett litet undantag, men gratulationer blir det i alla fall.
Så slog det mig, undrar hur många som aldrig uppvaktats på sin födelsedagsmorgon, eller inte blir ihågkomna av någon enda när de fyller år?


 
 
 

Jag börjar väl vid 46 års ålder känna att det inte är så viktigt med kalas, men det är såklart skönt att bli ihågkommen och att få kramar av mina nära och kära och några telefonsamtal. Annars skulle det kännas tomt och tyst och ensamt.
.
Ensamhet benämns ibland som vår tids folksjukdom. Ensamhet kanske t om är lika farligt som rökning. Ensamhet leder till  kortare livslängd, ökar risken för demensjukdomar och gör att smärta upplevs starkare.

Det kanske inte är så konstigt att gratulera på födelsedagen på Facebook blivit så populärt - det är viktigt för oss att bli ihågkomna och att känna tillhörighet.

Vi behöver nog fundera lite mer på vår nya folksjukdom - ensamhet. Det svåra är tycker jag vad som är politikens ansvar och vad som är varje medmänniskas ansvar. Jag kan som politiker inte tvinga människor till att umgås och tycka om varandra.
.
Men jag tror att var och en av oss behöver förstå och få bättre kännedom om att umgänge med andra människor är lika viktigt som motion för att vi ska må bra och hålla oss friska.

I alla fall är en födelsedag ett bra tillfälle att komma ihåg sina vänner. Ensamhet syns inte utanpå.
.
Ett leende och ett grattis på födelsedagen kan spela mycket större roll än du tror.



/M

onsdag 14 september 2016

Bry dig inte om skolan - du är landstingspolitiker

 
 
 
Ansvaret för skolan vilar tydligt på kommunen. Frågor som rör lärarbrist, mobiler i klassrum, nedläggning av skolor, skolgårdar, läxor, kommunikation mellan hem och skola, mobbing på skoltid, skolmat osv osv, är frågor som hör hemma på den kommunala nivån, inte hos landstinget.
 
Jag är landstingspolitiker. Landstinget har hand om hälso-sjukvård, kollektivtrafik, kultur och regional utveckling. Inte skolan.
 
Ändå är en av mina hjärtefrågor att alla ungar ska klara grundskolan. Ändå pratar jag om dyslexi och att alla ungar ska ha tillgång till det skrivna språket. Ändå pratar jag gärna om mer fysisk aktivitet i skolan eller att det borde finnas en skol-fysioterapeut för länet.
 
Kristdemokraternas vision är att Sverige ska bli världens bästa land att växa upp i. Senast jag sa det i fullmäktige fick jag till svar - är det inte redan så? Ur ett internationellt perspektiv och om vi slår ihop alla parametrar så ligger Sverige antagligen mycket högt på den listan, men det ser sämre ut när det gäller att klara skolan...
 
Jag är helt övertygad om att även landstingets verksamheter behöver hjälpa till för att fler ungar ska klara grundskolan. Det handlar om familjecentraler och BVC som ger föräldrar och barn en trygg och god start. Om Barnkliniken, BUP och habilitering som behöver ha en väl fungerande dialog med skola och föräldrar. Det handlar om kultur och idrott som främjar en god hälsa och det handlar om busstider som får dagarnas pusslande att gå ihop.
 
Jag anser att även jag som landstinsgspolitiker ska ha barnens skolgång och att barnen ska klara grundskolan för mina ögon. Det är oacceptabelt att så många barn  i Västmanland inte klarar grundskolan idag. Vi har stora gemensamma resurser för att klara detta - det måste gå.
 
Det kommer få stora konsekvenser för hur dessa personer mår när de blir vuxna, om de får jobb och vilken inkomst de får, hur höga sjukskrivningstalen kommer vara och hur lätt eller svårt det blir för arbetsgivarna i Västmanland att hitta personal, exempelvis sjuksköterskor.
 
Att ungarna ska klara grundskolan borde vara ett mål alla har för sina ögon. Alla.
 
 
/M

söndag 11 september 2016

Mannen sa: Nu orkar jag inte längre - när får jag komma dit?


Jag blev stoppad på gatan. Av en man i 70-årsåldern. Jag har pratat med honom förut flera gånger, men nu fanns det också något desperat och tårar i ögonen.
 
Vad håller dom på med på urologen, frågade han? Nu har jag väntat i ett år på operation. Jag vill att du som politiker ska veta det. Jag måste gå upp många gånger varje natt och kissa. Och under en dag måste jag gå kanske 20 gånger. Nu orkar jag inte längre. När ska jag få komma dit?
 
Är det prostata-besvär, frågade jag (visserligen onödig fråga), svaret var ja.
.
Väntetiderna är långa för att operera godartad förstorad prostata, inte bara i Västmanland, utan i stora delar av landet. Det finns flera förklaringar. Det saknas urologer (läkare) som gör operationen och det saknas specialistsjuksköterskor. Detta gör att operationssalar är stängda och köerna växer.
.
En annan del är att den här typen av operationer som inte är livshotande prioriteras ned i förhållande till operationer som bedöms mer allvarliga, t ex cancer, då det är trångt i operationssalarna.
.
En möjlig lösning är att patienter får åka till andra landsting eller privata utförare för att göra operationen. Jag känner mig tveksam till om den möjligheten utnyttjas tillräckligt väl. Men, sen tror jag också männens mer intima åkommor kommit i skymundan i opinionen. Det är enklare att prata om höftleder eller blodtryck.
.
En väl insatt man förklarade för mig att män högst ogärna söker vården och än mindre pratar offentligt om sina mer intima frågor. Kvinnorna som har lättare att prata om sina besvär har därför varit mer framgångsrika i sin opinionsbildning vad gäller t ex bröstcancer.
.
Jag frågade honom: Men hur ska jag, en relativt ung kvinna, prata om prostata-besvär. Hur blir jag trovärdig? Han sa att det viktigaste är att berätta att problem med prostata är mycket vanligt, men när problemen kommer så är det tecken på att något inte är normalt och då finns det hjälp att få, dvs vänta inte med att söka vård.
.
Fast det förutsätter förstås att landstingen då har vård att erbjuda - lite fortare än inom ett år.
.
Det här är en fråga som jag funderar en hel del på - men jag har ännu inga förslag på vad som borde göras.
.
Vad tycker du?


/M






fredag 9 september 2016

Lilla jag framför alla dom



"Men hur vågar du stå där och prata framför alla. Jag skulle aldrig klara det!" Det är en rätt vanlig kommentar till mig. Och hur jag vågar det kan man fråga sig, inte minst med tanke på hur tyst jag var i skolan.

Bilden är kanske tagen i årskurs 4. Jag hittade den i somras i sommarstugan, därav fuktfläckarna. När jag tänker på grundskolan är det främst glada och varma bilder som kommer upp, vilket jag är mycket tacksam för. Skolan är viktig!

Efter årskurs 6 bytte vi till en högstadie-skola. Inför skolavslutningen i sexan var vi några som bestämde att vi skulle tacka alla lärare vi haft på låg- och mellanstadiet. Jag vet vilket hörn vi satt i inne vid biblioteket och knåpade med texterna som skulle passa varje lärare. Men vem skulle läsa upp det hela på skolavslutningen inne i matsalen?

Malin - du får göra det! Och av någon underlig anledning sa jag ja. Jag som var klassens blygaste tjej och många gånger den tystaste. Och det är faktiskt sant.

Jag hade ny röd tröja och ljusgröna knickers - för det skulle man ha då. Med manuset i handen gick jag med bestämda steg över skolgården på morgonen och jag tror faktiskt inte jag var särskilt nervös. Däremot hade jag läst på, många gånger.

Sedan stod jag där i matsalen framför alla barn, lärare och föräldrar, på scenen med brun nålfiltsmatta, och läste upp versen. Det var liksom inget konstigt med det. Blommorna, som delades ut till var och en av lärarna, tog någon av klasskompisarna hand om.

Vår lågstadiefröken började skratta högt när hon fick sin blomma och läste på lappen. Där stod "En sista hälsning". Hade vi ingen aning om att det används mest i ett annat sammanhang...

Mamma pratar ofta om det här tillfället - antagligen för att det förvånade henne också att jag ställde mig där framför alla människor - men också för att hon blev stolt så klart.

Att stå på en scen och hålla ett tal, eller vara med i en debatt i talarstolen i fullmäktige, det är en viktig del av en politikers arbete, men egentligen inte så stor del av arbetstiden. Däremot krävs det mycket förberedelse för att kunna säga något bra framför alla människor.

Väl förberedda och pålästa så tror jag alla kan klara ett politiskt engagemang och uppdrag - även om uppdraget "endast" innebär att ta en diskussion med grannen i kassa-kön.

Ett sådant samtal kan vara nog så viktigt och minst lika svårt som att hålla tal framför 800 personer.

/M



tisdag 6 september 2016

Sjukhuspastor Hanke Joneklav: Det måste göra ont







En tidigare kollega till mig som arbetade som sjukhuspastor i Stockholm berättar att hon en kväll stannade upp vid en patient som låg i korridoren på en akutmottagning. Hon frågade hur det kändes att ligga där utlämnad åt allas blickar mitt i händelsernas centrum. Jo tack, svarade patienten, det känns som att ligga på en refug på Sveavägen mitt i rusningstrafiken. Det händer mycket, så det är intressant.
Det är väl inte alla som kan tackla en sådan situation med samma humor och glimt i blicken. När jag för egen del, vilket tyvärr händer rätt ofta, ser människor ligga på en säng i en sjukhuskorridor eller i ett dagrum så känns det ovärdigt!
Jag känner också vemod var gång jag samtalar med människor som berättar om sin upplevelse i det mentala väntrummet. De väntar på undersökning, diagnos, behandling eller operation. Det kan ta lång tid, veckor, månader….. och under tiden växer oron och ångesten bultar allt starkare på dörren.
Jag blir ledsen var gång jag möter människor som kommer i kläm till följd av att välfärdssamhällets resurser inte räcker till.
Eftersom jag själv varit landstingspolitiker vet jag hur svårt det är att få miljarderna att räcka. Det verkar vara ett olösligt problem: behoven är alltid större än tillgången på pengar och personal.
Detta till trots älskar jag politiker som med tydlighet står upp för de mest behövande människorna.
.

En god politiker kommer förvisso alltid leva i spänningen mellan två viktiga värderingar. Å ena sidan ambitionen att vårt land ska förbli en medmänsklig humanitär stormakt till hjälp åt behövande av olika slag.  Å andra sidan förvaltarskapsansvaret som bl a handlar om att ekonomi och stabila strukturer inte får raseras. Det skulle omöjliggöra ett framtida välfärdssamhälle.  När dessa båda värderingar tycks krocka med varandra kan det bli ett etiskt dilemma och man tvingas till beslut som inte känns optimala med tanke på enskilda människors utsatthet.  Men en trovärdig politiker är för mig en person som gjort sitt allra yttersta för att så stor del som möjligt av den stora skattekakan ska gå till dem med allra störst behov.
Det ska göra ont att vara politiker när man ser att resurserna inte räcker till för de nödställda. När Åsa Romson grät framför tv-kamerorna var det många som gjorde narr av henne. Jag tycker tvärtom att det var klädsamt. Det skulle behövas fler politiker som öppet gråter när humaniteten av olika skäl krymper och man själv har tvingats bli en del av problemet.
Också de som endast är politikernas röstare och recensenter borde känna att det svider i själen när välfärdsgemenskapen inte tycker sig ha råd att ta hand om flyktingar, sjuka och fattiga.
När jag på allvar började brinna för kristdemokraterna var anledningen deras starka patos för de mest behövande. Detta är partiets själ.  Jag hoppas innerligt att partiet aldrig förlorar sin själ.  Men jag hoppas också att de andra partierna ska ha många tongivande politiker med hjärtan som bultar av barmhärtighet.
Under min tid som oppositionsråd i landstinget hade jag ett ofta återkommande uttryck som naturligtvis kan kritiseras för att ligga utanför det politiska kompetensområdet: ”Det behövs mer kärlek i politiken!”  Det tycker jag fortfarande.


Hanke Joneklav
Sjukhuspastor på Västmanlands sjukhus Västerås