söndag 24 juni 2018

1 miljon kronor back. Varje dag.


Skillnaden mellan att kapa och skapa vårdköer är ett S. Det brukar vår gruppledare i riksdagen säga – men det passar faktiskt lika bra på regional nivå.
 
Förra veckan fick fullmäktige och länets invånare den sista rapporten om den västmanländska sjukvården innan valet. Det här är en del av vad jag sa i talarstolen då.

Jag måste säga att jag blev förvånad över att socialdemokraterna inte hade koll på hur stora belopp det handlar om i underskott, varje dag. Länk till att lyssna på ärende 12 och reaktioner på mitt anförande här. Klicka på ärendet 12 till höger på skärmen - och sedan på mitt namn. Min replik tar lite tid på sig.



 
När den här mandatperioden inleddes var vårdköerna kortare och personalens sjukskrivningstal lägre.
 
2014 fick 90 % av patienterna träffa en specialist inom 90 dagar. 2018 är siffran 81 %.
2014 var sjukfrånvaron 6 % 2018 är den 8 %.
 
Sedan har vi det här med sjukvårdens underskott.
 
1 miljon kronor varje dag går sjukvården i Västmanland back. 1 miljon.
 
Det behövs stora reformer och det behövs innovationer för att få ordning på sjukvården. Det är tydligt i den här delårsrapporten.
 
Det går inte att kräva att personalen ska trolla mer med sina knän.
 
Vi ser i delårsrapporten att Västmanland har goda medicinska resultat. Personalen gör fantastiska insatser, varje dag.
 
Men det sker på bekostnad av deras hälsa.
 
Saker och ting behöver förändras.

/M

lördag 9 juni 2018

Hon sa: Barnen mår så dåligt!

Jag har valt ut psykiska ohälsan som den fråga jag främst vill förändra och jobba med - om jag får större inflytande efter valet.



En viktig del i Kristdemokratin är ofullkomlighetsprincipen - ingen är perfekt och ingen sitter inne med hela sanningen.

Därför frågar jag många, tittar på videos, läser tidningar, gör studiebesök, kollar statistik osv. Ständigt på jakt efter hur verkligheten ser ut för barnen, men även vuxna, och vad som behöver göras.

Idag träffade jag på en präst. Hon hade varit med ett tag. Jag frågade - är det någon skillnad på hur barnen mår idag jämför med för tjugo år sedan?

Vi hann inte riktigt prata klart, men svaret var ett mycket tydligt: Ja! Det är stor skillnad. Visst mådde ungdomarna dåligt förut också, men då handlade det mer om att vara ung och de svårigheter man behöver ta sig igenom. Men nu mår de så dåligt, sa hon. Och det är många också. En sak var bättre tyckte hon, det är lättare nu att berätta om att man mår dåligt.

Usch och fy.

Inte känna sig maktlös för då försvinner handlingskraften, men nog känns det rätt övermäktigt att försöka påverka en så stor förändring i samhället.

Men vi måste försöka.

Allihop. Tillsammans.



/M



torsdag 31 maj 2018

Om sonens envishet som visade sig vara nåt annat än jobbiga vanor

Det började när han var runt två. Absolut visste sonen vilka kläder han ville ha. Och dessutom lärde han sig snabbt att klä av och på kläderna själv - och det blev många många byten under en dag. Dvs alltid högar med kläder på golvet.
.
Under en lång tid fanns det två alternativ på morgonen inför förskolan. Det var antingen lika kläder som pappa eller poliströja och shorts (även mitt i vintern). Och jo, han hade långbyxor i väskan som han själv utan knorr bytte till när det var dags att gå ut på förskolan.
.
Jag kommer särskilt ihåg en kaos-artad morgon. Jag hade fått på pojken kläder, vad det nu var. Och så kommer Kjell (pappan) upp i en vit t-shirt. Katastrof! Det visste jag inte fanns... Jag ska ha samma som paaaaaappppa.
.
Ja, som för de flesta andra föräldrar i ett sådant läge på morgonen fick det bli easy-way-out. Lyckades hitta något som liknade den vita tröjan. Efter det tillfället fick pappan klä på sig först. Man får välja sina strider...
.
Och, han vägrade även dagen för fotografering att ha något annat än poliströjan. Men den bilden tillhör så klart en av favoriterna nu. Här lite avsiktligt suddig.





Allt eftersom åren gått har vi förstått att det inte var främst envishet utan ett genuint intresse, som bottnar sig i en talang för kläder och mode, som orsakade alla klädbyten. Dvs en mycket bestämd uppfattning om vad som såg bra ut och passade på honom. Skönt att vi inte tagit fler strider än vi gjort om kläderna - då kanske han nu inte haft kvar sitt intresse.


Hans intresse börjar nu komma mamman väl till pass. Känns till och med mycket bra att få hjälp med kläd-val. Det är i alla fall coolt att det går att se ett barns intressen så tidigt - även om det kanske ter sig lite annorlunda vid två års ålder.


/M

tisdag 29 maj 2018

Så blev den - min allra första längre tv-intervju

Inför valet har vi spelat in några tv-program. Den tredje delen handlar om mig, om vem jag är och vad jag vill åstadkomma.






Det är min första längre tv-intervju. Inte helt enkelt det heller, men jag känner mig nöjd med resultatet.


En kopp kaffe med Amanda - med Malin


Tryck på länken ovan och kolla!


Det är snart 9 september. Har du bestämt dig än?




/M

lördag 26 maj 2018

Kärlek på lasarett - i Västerås

Kärlek på lasarett - ja det har verkligen varit summan av kardemumman efter mina arbetspass tillsammans med undersköterskor.



Med värme och beslutsamhet försöker de stärka patienten så hon eller han orkar kämpa lite till. Det är inte kärlek mellan patient och personal jag menar, utan kärlek till uppdraget och omvårdnaden.
.
Vid mitt senaste arbetspass med en undersköterska var jag på en ortopedisk vårdavdelning i Västerås.
.
På en ortopedisk vårdavdelning har många opererats. Och många är äldre. En av undersköterskans viktigaste uppdrag är att se till att patienten kommer upp från sängen. Det är farligt att ligga ner. På bara några dagar kan det bli lunginflammation eller en propp.
.
Hur får man en gammal människa, som nyligen opererats, och som har väldigt ont, att vilja komma upp från sängen? Komma upp från sängen kan också betyda att man får lov att åka hem till ett ensamt hem igen...
.
Ja det kan jag säga att det kräver en inre övertygelse om att det verkligen är bättre för patienten att komma upp. Det kräver envishet, värme och en sträng röst.
.
Ledsna förvirrade ögon, nej jag vill inte, det gör ont, måste jag, hur gör jag?
Jo, du måste upp. Gör som du brukar. Du får ingen ny kraft från sängen. Kom nu!
.
Fantastiskt. Visst är det? Att den dag man blir sjuk och krasslig kan man få låna kraft och envishet av en annan människa så man kommer upp på fötter igen. Och fantastiskt att få vara en viktig del i det arbete som gör att denna människa kan få må bra igen - eller så bra det bara är möjligt i alla fall.
.
Jag vet att det råder mycket tuffa arbetsförhållanden på sina håll på våra sjukhus och att alldeles för många i personalen mår dåligt och till och med blir sjukskrivna. Men jag vill ändå säga att i mina besök i vården har jag fått en liten inblick i vad som gör det värt att gå till sitt uppdrag så länge som 40 år.

Men jag har också fått ett viktigt uppdrag med mig. "Kom inte bara hit på besök - gör nåt också!"

Och nåt gör jag -  och mer tänker jag göra. Även om det kommer ta lite tid innan jag klurar ut exakt vad.


/M






onsdag 16 maj 2018

Ett fönster och kontakt med världen utanför som medicin

Kristdemokrat som jag är så sitter det liksom i ryggraden att ingen eller inget sitter inne med hela sanningen. Det gäller att samla på perspektiv.

Jag har nu gått bredvid vårdpersonal så många gånger att jag kan göra jämförelser och se skillnader utifrån mina egna erfarenheter - inte utifrån vad någon annan berättat för mig eller som jag läst någonstans. Och varje gång får jag med mig något oväntat. Idag har jag varit på ortopeden.

Jag fick frågan vad jag gör med mina erfarenheter från besöken.

Det viktigaste för mig är att jag bildar mig en egen bild och får se och höra själv. Ibland leder det till en interpellation eller motion, men oftare leder det till att jag vet vad jag ska leta efter i olika dokument och siffror.


Att ett av intrycken från idag skulle komma att handla om fönster - hade jag såklart ingen aning om.

Den mobil som hänger från taket i vårdbyggnadens innergård fick jag idag se från ett annat perspektiv. Ovanifrån.

Det som för en besökare i innergården ser vackert och grönt ut, var tyvärr rätt dammiga gråa löv från patientrummen högst upp, och från patientens säng syntes endast vajrarna. Det blev så uppenbart hur viktigt ett fönster eller åtminstone någon kontakt med den friska världen utanför är.

Jag har tidigare föreslagit att det ska vara en trädgård att gå (rulla) till på sjukhusområdet. En liten park med sittplatser. (De rödgröna sa såklart nej) Jag har också funderat på om det inte skulle kunna gå att sätta en kamera i denna lilla park, i ett träd, där det finns fåglar. Och att det istället för en svart tv-skärm på väggen skulle gå att titta på rörelserna i det trädet med hjälp av kameran.

Det blir nog till att damma av mitt gamla förslag och köra det några vändor till. Eller vad tycker du?


Nästa inlägg blir lite mer om vad som hände idag. Håll utkik :)


/M







lördag 12 maj 2018

Såå vackra - men därför står jag inte ut med doften

Pärlhyacintens tid är här. Intensivt blå står den i rabatten i täta tuvor. Mycket vacker, men jag plockar aldrig med den in.



För så där 35 år sedan var jag inlagd på sjukhuset så här års. Har för mig det var rätt vackert väder då också. I vilket fall, mamma hade så klart med sig hälsningar och uppmuntran när hon kom på morgonen, bl a en ganska stor bukett med pärlhyacinter från någons trädgård.

Jag var redan illamående och yrslig. Blommorna förstärkte känslan. Därför kan jag inte med doften.

Jag tyckte buketten var lyxig och vacker, för den innehöll så generöst många blommor av samma sort. Den stod där på det lilla rullbordet vid sängen, bland saftglas och annat, bl a en rulle med lakrisal. En smak som blandade sig på något vis med blommorna. Fast lakrisal är fortfarande gott.

Det blev bara några dagars vistelse, men det är konstigt vad vissa minnen bränner sig kvar för all framtid. Detaljer som man just då kanske inte tänker så mycket på.




/M