Därför var Tunnelloppet en milstolpe - är så stolt!

 

 

 

I helgen var det så dags för Tunnelloppet i Stockholm. 7,6 km varav 6 km i den nybyggda Citytunneln.

 

Senast jag var med i ett spring-lopp var Vårruset för 17 år sen. Den historien ska jag berätta en annan gång.

 

Tre mål hade jag satt upp för loppet. Förutom att det varit motiverande att ha något att se fram emot då jag stått på löpbandet.

 

1. Ha roligt
2. Inte gå
3. Under 50 min

 

Jag klarade 2 av 3.

 

Nu hör det till saken att jag typ aldrig har tävlat - utom i politik. Eftersom jag inte direkt är någon vinnarskalle har det spelat mindre roll om jag vunnit eller förlorat i kortspel eller pilkastning. Men den här gången hade jag bestämt att verkligen försöka klara mina mål. Inte ge upp.

 

Tur jag inte visste vilka backar som väntade. Fy sjutton va jobbigt det var. Men jag gick inte!

 

Vid starten samlades jackor in till Stockholms stadsmission. Lämnade min kära ljusa dunjacka.

 

 

Arg blev jag också. På Benjamin Wahlgren. Mitt i en av de värsta backarna log han från en storbildskärm och sa att "nu är du uppe för backen" samtidigt som man såg hur långt det fortfarande var kvar. Grrrr.

 

inte kul, det här är inte kul, varför gör jag det här, inte kul... Jo då, kämpa på, väl i mål kommer du vilja göra om det. Och mycket riktigt, jag vill göra om det. Kanske blir det Blodomloppet i augusti.

 

Tiden då. Näpp, där gick jag bet. Det blev 56.19. Men jag klarade 2 av 3. Och jag är grymt nöjd över att jag inte gav upp och började gå.

 

Jag vann!

 

/M