tisdag 11 oktober 2016

Inte varje dag jag får va premiärlejon med maken



 



Jag går sällan på teater. Alldeles för sällan. Är en sån som gillar dansband och romatiska komedier jag. Men i lördags var det premiär på Utvandrarna på Västmanlands Teater i Västerås. Och då blev det av. Då blev det av att se en riktig, en djup, teaterpjäs.

Uppklädda i kjol och högklackat respektive kostym och slips gick min man och jag dit.





 
Jag gillar spänningen i en teaterlokal. Förväntningarna, det dämpade sorlet, prasslande med programblad och uppklädda människor.

Lite hade jag hört i förväg, men inte mer än att det skulle vara en blandning mellan nutid och dåtid, med människor på flykt som gemensam nämnare.

Kristina och Karl-Oskars resa känner de flesta till. Många känner också till syrianernas flykt över Medelhavet. I teaterpjäsen flätas olika människors öden samman. Tempot var högt. Språket varierade kraftigt. Liksom olika ljudnivåer,  musikstilar och kulturer.

Jag hade lite svårt att hänga med tidvis. Antagligen för att jag är lite för sällan på teater. Kanske tyckte jag också pjäsen var aningen lång. Men jag fascinerades av skådespeleriet och framför allt tanken på att känslorna alltid varit de samma genom historien. De känslor som har drivit och alltid kommer driva människor på flykt. "Det måste gå att få det bättre någon annanstans."
 
Gå och se den, men förbered dig på en inre resa och var beredd att använda hela din tankeverksamhet under kvällen. Det är en pjäs som berör och upprör snarare än underhåller.

Jag kände mig stolt över vår teater när vi gick genom staden mot bilen.
 

/M





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar