Jag har redan erkänt att jag åker mycket bil, men ibland åker jag faktiskt buss.
Vid förra tillfället promenerade jag raskt mot busshållplatsen och stegade förbi en äldre man. Väl framme plockade jag fram mobilen för att bara kolla lite snabbt om det hänt något och svara på något mail när jag ändå stod där till ingen nytta. Trodde jag. Den äldre mannen skulle också han till busshållplatsen, visade det sig sedan kom också en tonårstjej.
Efter någon minuts väntan säger mannen: Alla bara tittar i sina telefoner nu för tiden. Där står du, och där står hon. Och här sitter jag. Man vill ju prata med varann!
Förlåt, svarade jag och la hastigt bort mobilen.
Under de minuter som återstod innan bussen kom hann han berätta att hans fru bodde på demensboendet i närheten. Han orkade inte längre ha henne hemma. Nu skulle han åka ner till stan och byta batteri i hennes klocka.
Jag berättade om min farmor som tyckte illa om när det var tyst. Farmor åkte buss. Ofta. Om det inte fanns någon att sitta bredvid och samtala med, satt hon vid chauffören, så det inte skulle bli tyst.
Ett kort samtal men som antagligen spelade stor roll för honom den dagen.
Inte konstigt att vi drabbas allt hårdare av ensamhet när vi ägnar så mycket tid åt att stirra på våra mobilskärmar och är någon annanstans hela tiden. Men det är inte bara oss själva vi isolerar när vi fokuserar på mobilen, vi isolerar dessutom de vi möter.
Jag kan inte utlova bättring, men ska försöka.
/M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar