Sjuksköterskan Rebecca: Om när skratt och humor går hand i hand med döden

Rebecca Mattsmyr heter jag. Sedan januari 2004 jobbar jag som sjuksköterska. Just nu arbetar jag på Gryta Palliativa Vårdenhet – GPV i Västerås. Här bedrivs specialiserad vård i livets slut. Patienterna kommer hit på remiss eller som direktinläggning från den avancerade hemsjukvården.

Vi vårdar inga barn. Vi har dock många barn som besöker oss så vi har en liten barnhörna här med leksaker och böcker så att de kan få möjlighet att komma ifrån ett tag.

Palliativ vård bedrivs inte bara här utan på alla vårdavdelningar i större eller mindre omfattning. Till GPV kommer de som behöver specialistvård. Vi har spetskompetens kring smärt- och ångestlindring. Vi kan också ge patienterna det där lilla extra så de orkar leva tills de dör trots smärta och oro.

Fram till midsommarafton har 106 personer lämnat jordelivet hos oss. Det är många. Tänk er att varje patient har minst 2 men oftast flera anhöriga. Det blir många möten. Många svåra och tunga samtal för vi är många som har rätt tunga ryggsäckar, eller hur?

Vi pratar, tröstar och stödjer. Inger mod och försöker ge stryka till anhöriga att orka vaka. Att orka stanna kvar. Ibland lyckas vi inte, men vi dömer inte. Ibland är ryggsäckarna alldeles för tunga.

Det finns nog lika många uppfattningar och frågor kring döden och döendet som det finns människor på vår jord. Vi vet alla hur det är att leva, men vi har absolut ingen aning om hur det känns att dö. Våra liv är olika och vi är olika in i döden. Ibland speglar livet vårt sätt att dö, men det finns egentligen inget facit.

Hur är det att jobba med döende patienter och hur är det att ha sörjande, oroliga ibland väldigt upprörda anhöriga runt sig? Hur orkar man? En del patienter och även en hel del anhöriga är ibland inte ”med på tåget”. De har inte hängt med i alla samtal om diagnoser mm och ibland har det gått så fort och sjukdomsförloppet har galopperat så snabbt att knappt sjukvårdspersonalen hunnit med. De gångerna är det verkligen inte lätt.

Arbetsdagens innehåll här skiftar precis som på andra enheter men här följer vi inte klockan lika slaviskt som på andra ställen. Här får patienten styra takten. Sover patienten hela förmiddagen så är det så och vi väcker inte någon som sover gott bara för att det står i läkemedelslistan att patienten ska ha medicin klockan åtta. Det är liksom inte lika viktigt här.

En sovande patient har oftast inte ont eller är oftast inte ångestladdad. Visst förekommer det, men det ser vi oftast på kroppsspråket och då ger vi läkemedel på andra sätt än via munnen. Vi väcker heller ingen för att frukosten är framdukad eller att matvagnen är hämtad. Här kan vi istället stå och steka ägg eller göra en omelett mitt i natten om patienten är sugen på det just då. För det är det som bl. a är just det där lilla extra.

Vill patienten ligga i badkaret och bubbla och dricka lite vin – ja då fixar vi det. Och det spelar liksom ingen roll om patienten inte kan gå. Vi använder hjälpmedel vid förflyttningar så det går smidigt.

När döden närmar sig och om det finns anhöriga som vakar och har många frågor så brukar vi lämna ut ”lila häftet”. Det är en liten skrift av Ulla Söderström som heter Livets sista tid och utgiven av Gothia fortbildning.

Mot slutet uppstår ofta många tankar och funderingar hos anhöriga såsom hur lång tid är det kvar, varför är mamma så trött och varför äter hon inte? Varför kopplar ni inte dropp eller varför är hon så orolig? Ibland spelar det ingen roll hur mycket vi som personal förklarar och förklarar, det går liksom inte in.

Men att få läsa och få svaren svart på vitt brukar fungera. Det blir som en aha-upplevelse när de själva kan läsa och lyfta blicken mot sin anhörig och se med egna ögon att det vi försöker säga faktiskt stämmer.

Ett par av de viktigaste punkterna i mitt arbete är att lindra smärta och ångest. Det är även de två svåraste symtomen att fullt ut lyckas med till 100 % alla gånger. Till vår hjälp har vi mediciner. Men det är ju inte bara på medicinsk väg vi lindrar ångest hos våra patienter. Bara genom att finnas där med sin person kan man åstadkomma mycket eller genom att hålla en lugnande hand på en axel eller stödjande samtal när marorna rider som värst om nätterna.

Att jobba så nära döden är precis lika roligt som det kan vara jobbigt, både psykiskt och fysiskt. Trots att döden ständigt är närvarande finns här mycket glädje och skratt och mycket humor. Vi har högt i tak och det tror jag det är generellt inom vårdande yrken för annars orkar man inte. Genom humorn får man liksom lite distans och avdramatiserar de jobbiga sakerna. För att orka med erbjuds vi även regelbunden handledning som är ledda av antingen psykolog eller beteendevetare.

När en människa dör brukar jag nästan alltid öppna fönstret. Lite för att släppa ut själen. Jag tycker det känns fint att tänka så. Jag brukar lämna de anhöriga ensamma en stund på rummet (självklart känner jag av situationen) så att de i lugn och ro får ta in situationen.

När så anhöriga är klara och känner att det är dags att åka hem brukar vi berätta att vi kommer ringa om 5-6 veckor och följa upp hur det gått. Det brukar uppskattas av de flesta.

Om tårar... Jag tycker att det är helt ok att visa de anhöriga att vi - personalen - också har känslor. Många av våra studenter är rädda för vilka känslor som döden kan komma att locka fram hos dom och ”vad gör jag om jag måste gråta”?

Jag brukar säga att det är helt ok att låta tårarna falla men det är inte ok att stå och storgråta eller liksom ta över sorgen. Då får man lite diskret backa ut ur rummet och be någon kollega gå in. För det händer faktiskt. Att döden kommer för nära.

Vi är trots allt också människor.

Rebecca Mattsmyr

Kommentar från Malin:
Det här är en del av det som Rebecca har att berätta om. Fortsättning följer.