Annars hade mitt barn inte levt

Mina tankar återvänder ofta till ett kort samtal jag hade med en mamma för någon vecka sedan. Och till hennes stadiga blick.

Jag: Förklara för mig varför den här vårdformen är så viktig för dig.

Hon: Annars hade min son inte levt idag. Så är det.

Viktigare än så blir det liksom inte.

Jag kan inte längre sitta tyst, när det bara är drygt hälften av de västmanländska  barnen som får påbörja sin behandling hos barn och ungdomspsykiatrin inom den tid de har rätt till. Det har pågått alldeles för länge, så...

Idag har jag sagt att jag vill att högsta chefen -  regiondirektören - snarast ska berätta för regionstyrelsen vad som kommer göras för att få bort vårdköerna inom barn och ungdomspsykiatrin (BUP).

Anledningen till de långa väntetiderna är svårigheter att rekrytera personal. Det är svårt med personal till psykiatrin i hela landet, i synnerhet nu då hyrpersonal ska försöka fasas ut, men

Det är för mig helt oacceptabelt att ett barn ska vänta månad efter månad på att få hjälp, när målet är satt till en månad. Det här handlar om barn som många gånger haft problem i hela sitt liv och där hela familjen är påverkad. Det kan handla om skillnad mellan liv och död.

...annars hade min son inte levt idag...

Om vi inte kan erbjuda barnen hjälp själva inom Region Västmanland så får - ska - vi lösa det på annat sätt. Det är bättre att få hjälp nånstans, än att inte få någon hjälp alls.

Svårt att lösa, ja, men det går.

Det måste gå! Jag vill veta hur.

Återstår att se om de rödgröna också vill ha svar på dessa frågor. Oftast tycker de som bekant något annat än mig/ KD.

/M