Gästbloggare Helena Köhl

Det här verkar inte riktigt klokt!

.

.

Hej på er!

Idag är det fredag och en härlig helt orörd helg ligger framför oss, tänk så härligt! Ja men jag ska ju jobba, tänker du, hur kul är det liksom? Kul om du frågar mig som alltid gillat att jobba på "obekväm" arbetstid. Mindre rutinarbete och mer arbete med oförutsedda händelser, det har passat mig! Trist att lämna familjen, visst, men kul när man väl är på jobbet skulle man kunna säga.

I nästan hela mitt vuxna liv, förutom de senaste 4,5 åren, har jag jobbat inom vården. Jag har "gått" hela vägen från outbildat vårdbiträde inom äldreomsorgen, till undersköterska, vidare till sjuksköterska och slutligen vidareutbildade jag mig till anestesisjuksköterska. Ett fantastiskt roligt och utmanande jobb. Ett jobb som innehåller både precisionsarbete, allvar, liv och död, men också adrenalinkickar och glädje. Så mycket glädje i att få göra skillnad för människor i nöd. Tänk vilken ynnest att få vara den personen som många gånger är skillnaden mellan kaosartad svår smärta och total smärtfrihet. Eller att få vara den personen som ser till att den svårt sjuka patienten kan genomgå en lång och kanske komplicerad operation, helt utan medvetande, smärta eller otäcka minnen, med blodvolymen och blodtrycket i behåll ;-) Det ni, det är grejer det!

Jag gjorde min vidareutbildning när jag var 34 år. På den tiden hade jag inga huslån, åkte i en betald bil, och hade inte heller några barn att sörja för. Jag hade en sambo med fast jobb, som stod för våra största utgifter, så för oss fungerade det ok att jag levde på studielån under ett år. Alla har inte de förutsättningarna. Många får avstå vidareutbildning eftersom de helt enkelt inte har råd med den investeringen i sig själva, och arbetsgivaren här i Västmanland betalar inte för vidareutbildning till specialistsjuksköterska. Joho, ropar ni nu högt, det gör de ju visst det! 

Yes, du har helt rätt, det gör de ju visst... I VISSA FALL. 

Hur rättvist är det? Hur främjar det sammanhållningen i personalgruppen, och framför allt, hur attraktiv blir man som arbetsgivare när man gör så mot sin personal? 

- Du får, men du får inte! Pillutta dig liksom... 

Ja men, säger ni nu, man kan väl inte bara få och få hela tiden och världen är orättvis, hela tiden! Jo så är det förstås, men man bör åtminstone ha rätt till samma villkor och samma förutsättningar som sina arbetskamrater, när man faktiskt har samma arbetsgivare! 

Inför samma villkor för alla sjuksköterskor inom Landstinget Västmanland som vill vidareutbilda sig! Det tycker vi Kristdemokrater (i opposition) att man borde besluta om, men det tycker inte Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet (styrande) som skjuter frågan på framtiden... 

"Nåväl", som jag brukar säga, "det blir väl någon råd med det också så småningom", som min mormor brukade säga. Fram tills dess fortsätter jag att jobba för rätten till samma villkor för sjuksköterskors vidareutbildning, och så betalar jag "mitt tionde till CSN", samtidigt som jag funderar på varför jag inte valde att bli intensivvårdssjuksköterska, då hade jag åtminstone inte haft några studieskulder idag... 

Kram kram 

Helena Köhl

Gästbloggare, egen företagare, sjuksköterska och politisk sekreterare för Kristdemokraterna i landstinget sedan 1 år tillbaka