Trött, efter en höst som i ärlighetens namn varit rätt arbetssam, och trött efter julstök och sedan själva julaftonen, så promenerade jag igår kväll, med mamma, till Vaksala Kyrka för midnattsmässa.
Det var länge sedan förra gången, och ännu längre sedan jag satt i kyrkan i min barndomsförsamling. En fantastiskt vacker kyrka från 1100-talet.
Vad är det med ett kyrkorum som erbjuder sådant lugn? Höjden. Doften av sten och stearin. Historiens vingslag. Värme fastän lite kyligt. Tystnad.
När vi klev in möttes vi av musik - en stråkkvartett. Underbara toner.
De spelade helt fantastiskt vackert. Faktiskt så det kändes ända ut i fingertopparna.
Och jag kunde än en gång konstatera hur präglad jag är av dessa melodislingor innehållande en blandning av dur och moll på fiol som jag hört vid midsommarfirande, i psalmer, på skolavlutningar och på dansgolv.
Dessa klanger är liksom hemma. Hemma är lugnt och tryggt. Precis vad som behövs när man känner sig lite sliten och trött.
Inte konstigt att de som kommer till vårt land tar med sig sin musik.
Inte konstigt att de som kommer till vårt land tar med sig sin musik.
Lyssna och njut av en av de melodier som stråkkvartetten igår spelade; Koppången.
Stärkta av vacker musik och budskap om att kärleken dyker upp på de mest oväntade ställen och finns överallt, även där den behövs som bäst, promenerade vi hem igen i julnatten.
/M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar