torsdag 15 december 2016

Jag grät i tre månader och nu fungerar jag inte som förut





Malin frågade om jag ville gästblogga hos henne och berätta om, som hon sa, hur det är när orken tar slut.

Det finns redan mycket bra beskrivningar om utmattningssyndrom, men här försöker jag ge min.

Jag tycker att utbränd är ett passande ord för det som hände. För det kändes exakt som en säkring gick i hjärnan den dagen, och flera veckor efteråt kändes det som att hjärnan stod i brand - bokstavligt. Som att jag skulle bränna mig på handen om jag la den mot huvudet.

I tre månader kunde jag inte ta mig längre än mellan soffan och sängen och sov större delen av dygnet. Resten av tiden grät jag hejdlöst, utan att förstå varför. Jag hade inget att vara ledsen för. Nu vet jag att jag var slut, helt utmattad. Ca tre månader tog det innan jag kunde börja göra saker igen och kunde prata med folk.

Då började istället en väldig berg- och dalbana. Ena dagen kände jag mig stark och pigg och fick en massa energi att göra saker. Det var omöjligt att ta det lugnt. Nästa dag var jag helt däckad och kunde bli liggande och gråta i dagar igen.

Nu ett och ett halvt år senare går det lättare. Även om jag är medveten om det, är det svåraste ändå att acceptera att jag inte längre fungerar som jag gjorde innan. Att jag så fort blir trött när det händer saker, även om det är kul.

Second handbutiker är t.ex. fortfarande bland det roligaste jag vet, men det ger mycket synintryck som gör mig trött. Jag kan inte heller träna som förr. Styrketräning och träning där man jobbar hårt med kroppen tar för mycket energi och jag känner mig sjuk i dagar om jag försöker.

Överhuvudtaget situationer med mycket synintryck, ljud och sådant som kräver mitt fokus gör mig trött. Och det är en trötthet som kan sitta i flera dagar och som gör att jag inte kan minnas hur enkla saker fungerar, vad jag sagt eller hört och som gör det svårt eller omöjligt att tänka logiskt.

Detta skapar såklart mycket frustration och trassel för mig och min omgivning men också många skratt när jag sagt eller gjort något dråpligt.

För min del handlade stressen aldrig om att jag gjorde för mycket saker, utan att min hjärna var ständigt påkopplad. Jag jobbar fortfarande med den delen. Även när jag vilar går hjärnan lätt på högvarv.

Är själv övertygad om att en stor del i alla utbrända och stressade människor idag är för att vi inte lärt oss att hantera den nya tiden, med ständigt informationsflöde. När vi tar det lugnt och varvar ner vill vi kolla sociala medier, roliga filmklipp, maila och spela spel på telefonen. Det vill säga kroppen vilar, men inte hjärnan och det drar energi.

De flesta vet att vila och återhämtning är viktigt, men kom ihåg att det inte gäller bara fysiskt. Hjärnan måste också få vila och stillhet.

Tack för mig!

Charlotte Lindén

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar