En gång kunde Uppsalaborna rösta på mig - starkaste minnet

 

 

Jag vet inte om det där med årets Lucia är så stort längre, men det är iallafall omröstningar i olika skolor och kommuner även i år ser jag.

 

En gång för länge sen gick det att rösta på mig. I Uppsala. Det kan ha varit 1988.

 

Mamma anmälde, sedan var det en kort intervju och provsjungning innan 10 kandidater valdes ut. Vi visades på bilder i Uppsala Nya Tidning och på olika ställen i stan. Då fanns inte Internet och knappt heller inte mobiltelefoner, så det var att rösta via pappersblankett som gällde. Det var inte jag som vann, men mycket roligt var det.

 

Själva luciadagen var vi runt på hotell, äldreboenden och i city och lussade. Vi presentades med en halskedja med ett ljus. Vi fick vita snowjoggers, vit täck-kappa och lucialinne. Väldigt snygga var vi helt enkelt!

 

Kul att ha varit med om, men starkast är nog ändå den tacksamthet och glädje som vi möttes av på de äldreboenden vi lussade. Där satt de gamla nedsjukna i sina rullstolar i ett rum som doftade av kaffe, glögg och pepparkakor. Leenden av igenkännande och glädje spred sig över deras ansikten då vi sjöng om Staffan Stalledräng och Stilla Natt. Sakta nynnade de med i de välkända melodierna.

 

Tänk att en sång och levande ljus kan spela så stor roll för en annan människa. Och att denna sak egentligen inte kostar något att ge. Men också att denna korta stund jag gav för så många år sedan fortfarande spelar roll för mig.

 

/M