Torr om händerna och varm i hjärtat efter hospitering på kirurgavdelning

Hospitera - att besöka en verksamhet - gå bredvid en personal och få insyn i arbetet. Förra veckan gick jag bredvid en undersköterska på en vårdavdelning för kirurgpatienter i Västerås. Närmare bestämt avdelning 6. Där vårdas patienter som kan behöva eller nyligen har gjort en operation som rör magen.

.

.

.

Först var det ombyte och jag var dessutom tvungen att läsa om handhygien. Det var inte valbart - alla måste. Mycket bra. Lite lustigt att jag fick en klänning med mitt namn :)

.

.

Tempo, tempo, tempo. Det är många steg att gå på en vårdavdelning. Hämta, lämna, fylla på, komma ihåg vem som skulle ha vad. Näringsdryck med vaniljsmak eller smultron. Särskild soptunna vid cancerpatient, tomt med kräkspåsar på det rummet, ta prover och vända på patient på exakt det klockslaget.

.

Jag blev glad av att höra och se det pågående förändringsarbetet på den här avdelningen. Kanske minns ni rubriker och tidningsartiklar om att det är fler patienter i Västmanland/ Västerås som dör ensamma på sjukhus än på andra sjukhus. Därför har de ändrat rutinerna och tar in extra vak, när det finns döende patienter på avdelningen, då inte anhöriga sitter vid patientens sida.

.

.

Även om avdelning 6 nyligen fick pris för god arbetsmiljö - Solrosen, så är det svårt med bemanning. Både vad gäller undersköterskor och sjuksköterskor. Hur många från dagens generation kommer stanna hos samma arbetsgivare i 44 år? Så många års erfarenhet hade den undersköterska jag gick med. Imponerande!

.

Det är i alla fall nödvändigt med trotjänare -  de som stannar länge - för stabilitet och lugn och att kunna bygga upp kompetensen i en arbetsgrupp.

.

Vårdhygien och patientsäkerhet var ständigt närvarande under dagen. Det blev många spritningar som resulterade i torra händer. Andra exempel var vändschema med tider för när man skulle ändra liggställning på patienten för att undvika trycksår.

.

Varje gång efter jag hospiterat på en vårdavdelning är jag full av beundran för hur man orkar ta emot och se så många livsöden. Som politiker får man träna på att hålla ett paraply-perspektiv. Det är svårt, men nödvändigt. På en vårdavdelning är det nödvändigt att se varje enskild patient - det blir lite tvärt om.

.

En bra dag var det -  tack alla som tog sig tid att visa och berätta!

.

/M