Det är drygt 30 år sedan jag bestämde mig för att jag inte behövde åka mer längdskidor - om jag inte ville. Vi har liksom aldrig kommit riktigt överens de där längdskidorna och jag.
Jag hade en idrottslärare på mellanstadiet som älskade skidor. Han försökte lära oss åka, men för min del blev det inte så. Han tyckte mycket om löpning också och det lyckades han faktiskt få mig att tycka så mycket om att jag fortfarande gärna ger mig ut på en runda.
Antagligen var det också mycket snö de där åren på mellanstadiet. Jag hade inga lämpliga skidkläder eftersom jag aldrig åkte skidor. Så det blev alldeles för tjocka täckbyxor och inte så bra pjäxor och skidor att försöka harva sig runt spåret med. Det där med att valla var så klart överkurs överkurs.
Sista gången jag gav mig ut med de där eländiga skidorna var frivilligt på ett sportlov. Då i 15-årsåldern gissar jag. På vägen mot spåret lyckades jag köra ner ena skidan i en mycket liten grop och bryta av spetsen.
Antar jag sen fick låna någon annans par skidor, för jag försökte också ta mig runt i spåret och hamnade ute bland buskarna. Då fick jag nog. Aldrig mer! Kom fram till att jag var vuxen nog att bestämma själv när nästa gång ska bli. Och än så länge har jag klarat mig utan längdskidor.
Däremot har jag inget emot utförsåkning.
Man kan väl egentligen säga att jag inte är nån atlet överhuvudtaget. Så skolans idrott var långt ifrån en favorit. Jag har gott om egna erfarenheter och vet hur det känns att bli vald sist, att inte förstå hur man hoppar högt över en pinne eller slår en boll långt eller gör en volt.
Men som tur är har jag ändå hittat några sätt att motionera som jag gillar. För röra på sig måste alla vare sig man vill eller inte.
Kanske känner jag för att prova längdskidor igen.
Vi får se. Antagligen inte.
/M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar