Här fortsätter sjuksköterskan Rebecca Mattsmyr berätta om arbetet på en palliativ vårdavdelning – vård i livets slut. Läs hennes förra inlägg här.
Det finns nog lika många uppfattningar och frågor kring döden och döendet som det finns människor på vår jord. Vi vet alla hur det är att leva men vi har absolut ingen aning om hur det känns att dö. Våra liv är olika och vi är olika in i döden. Ibland speglar livet vårt sätt att dö men det finns egentligen inget facit.
En del patienter och även en hel del anhöriga är ibland inte ”med på tåget”, de har inte hängt med i alla samtal om diagnoser mm och ibland har det gått så fort och sjukdomsförloppet har galopperat så snabbt att knappt sjukvårdspersonalen hunnit med. De gångerna är det verkligen inte lätt.
När döden närmar sig och om det finns anhöriga som vakar och har många frågor så brukar vi lämna ut ”lila häftet”. Det är en liten skrift av Ulla Söderström som heter Livets sista tid och utgiven av Gothia fortbildning.
Mot slutet uppstår ofta många tankar och funderingar hos anhöriga såsom hur lång tid är det kvar, varför är mamma så trött och varför äter hon inte? Varför kopplar ni inte dropp eller varför är hon så orolig? Ibland spelar det ingen roll hur mycket vi som personal förklarar och förklarar, det går liksom inte in.
Men att få läsa och få svaren svart på vitt brukar fungera. Det blir som en aha-upplevelse när de själva kan läsa och lyfta blicken mot sin anhörig och se med egna ögon att det vi försöker säga faktiskt stämmer.
Det kan t ex vara att kroppen förändras fysiskt; olika delar av kroppen kan svullna (oftast händer och fötter/ben), huden ändrar karaktär och kan kännas fuktig, varm eller kall och anta en annan färg. Andningen kan förändras och bli antingen långsammare eller snabbare och det kan förekomma andningsuppehåll och ibland kan det rossla och bubbla och jag har fått höra att ”mamma låter som en perkulatorbryggare”.
Jag brukar förklara att det oftast är jobbigast för oss som står bredvid att höra ljudet och hänga med i andningen, än vad det är för patienten. Näsan kan också se spetsigare och vitare ut och det beror på att kroppen ser allt tunnare ut mot slutet.
Något annat som många har svårt att ta till sig är att behovet av mat och dryck minskar ju närmare döden man kommer. Man äter och dricker allt mindre för att tillslut inte vilja ha någonting alls, på sin höjd bara fukta munnen.
Det kan vara svårt och oerhört frustrerande att stå bredvid och se sin anhöriga tyna bort men det är kroppens naturliga sätt att avsluta livet. Av precis samma anledning ges mycket sällan dropp på slutet för kroppen kan inte tillgodogöra sig vätskan och kan i värsta fall orsaka besvärande svullnader och i värsta fall akut lungödem (vätska i lungorna).
När en människa dör brukar jag nästan alltid öppna fönstret. Lite för att släppa ut själen. Jag tycker det känns fint att tänka så. Jag brukar lämna de anhöriga ensamma en stund på rummet (självklart känner jag av situationen) så att de i lugn och ro får ta in vad som nyss hänt.
Jag brukar även vilja lägga personen ordentligt på rygg och med händerna korsade på antingen bröstet eller magen. Sedan är det ingen brådska. Det får ta den tid det tar. Jag brukar fråga om de anhöriga bestämt något om kläder till den avlidne. Ibland är sådant redan förberett av patienten liksom begravningen via Vita arkivet mm. Under tiden vi gör i ordning kroppen brukar de anhöriga sitta och fika.
Vi plockar i ordning på rummet, dämpar belysningen och tänder alltid ett ljus. I övrigt brukar vi inte lägga fram några andra religiösa symboler. Jag brukar be de anhöriga packa ihop patientens tillhörigheter själva. Jag anser att det är en hjälp och ett steg i sorgeprocessen att komma vidare men självklart tar vi över den uppgiften om de inte orkar.
Sedan ringer vi begravningsbyrå för transport av den avlidne till bårhuset. Det är alltid lika fint att bevittna den värdighet som personalen från begravningsbyrån visar den avliden. De bugar eller niger ALLTID inför den avlidne och varje gång känner jag tårarna bränna bakom ögonlocken. När en person avlider på sjukhus ansvarar vaktmästarna för transporten till bårhuset och inte begravningsbyrån.
I skrivande stund har jag lämnat arbetet på Gryta Palliativa vårdenhet och befinner mig istället inom Regionens Resursenhet och går runt på olika avdelningar.
Den palliativa vården och vård i livets slut finns inom alla enheter, och jag kommer fortsätta brinna för hur mycket man ändå kan göra vid vård vid livets slut på en "vanlig vårdavdelning" och avdramatisera och lugna mina yngre kollegor om att det faktiskt finns en annan syn på döden än bara sorg och elände.
Rebecca Mattsmyr
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar