fredag 22 februari 2019

Det här går jag bara inte med på!

Allt jag kämpar och står för, handlar om att samhället tillsammans ska hjälpas åt, för att var och en av oss ska få det stöd som behövs i olika faser och perioder av livet.

Ibland klarar vi oss bäst själva och då ska det vara okej, och ibland funkar ingenting och då ska hjälpen finnas där....

Trenden ska vara att fler ungar mår bra och kommer till skolan. Inte tvärtom!


Det här gör jag just nu på temat ”hemmasittare” dvs barn som inte har FÖRMÅGA att ta sig till skolan. Det har överhuvudtaget INGENTING med skolk att göra. Dom kan inte gå till skolan.

-besök i skolor och elevhälsa
-lyssnar på föräldrar
-lyssnar på barn
-lyssnar på lärare
-besök hos sjukvårdens verksamheter med koppling till detta
-föreslagit att BUP börjar med behandling i hemmet
-motion till partiets riksting i höst
-lyfter frågan på sociala medier

Vad tycker du jag mer borde göra? Tips mottages tacksamt. Så här kan vi inte ha det!

OCH jag tänker i den här frågan inte bry mig om att jag är en regionpolitiker och att jag ska hålla mig till mitt område. Är så trött på att alla skyller på andra i den här frågan. Att barnen mår bra är allas ansvar. Gemensamt.


/M


onsdag 9 januari 2019

Time for change

Nä, det har inte blivit så mycket bloggande på sistone. Jag vet ärligt talat inte om jag tycker det är värt all tid.

Upptäckte under julen att det helt plötsligt fanns tid både till att baka och ta en kvällspromenad, eftersom jag inte skrev här i bloggen. Vad är viktigast?



Sedan är det så att jag tycker väldigt mycket om att skriva också, så det handlar inte om vad som är roligt, men tiden, vad är mest välinvesterad tid?

Jag tog mig tid till att fixa håret. Bilden till höger är före. Det kändes skönt och som välinvesterad tid.

Att blogga känns också lite 2018 - är det inte det?

Vi får se.

Jag låter frågan bero en stund. Det blir i alla fall mer tid på Instagram framöver, så följ mig gärna där. malin_gabrielsson

See ya!

/M

tisdag 4 december 2018

Det kom en inbjudan till slottet

Det kom en inbjudan i mitt postfack från landshövdingen till traditionsenlig adventsmottagning i residenset på Västerås slott.






Eftersom det är traditionsenligt så har jag varit på den här bjudningen förut tillsammans med min man Kjell. Det är mycket trevligt och mysigt att få komma till vårt vackra slott. Det är bra också eftersom jag får möjlighet att knyta nya kontakter. Sen är det också roligt att få ta med maken, det är inte så ofta.


Jag är osäker på vilka som bjuds in, men det är i alla fall politiker från länet och representanter från näringsliv och föreningsliv.


Det bjuds på hembakat julgodis, glögg och kaffe samt en stunds trivsamt mingel. Det är omöjligt att inte bli berörd av de vackra lokalerna där historiens vingslag är så påfallande.


Här några bilder. De verkar vara suddiga, men mina begränsade IT-kunskaper gör att det inte blir bättre än så här idag. 😊





/M










söndag 25 november 2018

En miljon back - varje dag


Malin Gabrielsson, sa du 1 miljon kronor back varje dag?
Ja.                  Ja, jag sa en miljon kronor back varje dag för sjukvården.
 
Så lät det vid debatten i juni, om delårsrapporten för jan-april.
 
Den här delårsrapporten gäller till och med augusti och dag nr 243 på året, vilket ungefär motsvarar underskottet på 255 miljoner. Trenden håller alltså i sig – en miljon back varje dag för Västmanlands sjukhus.
 
Så här får det bara inte fortsätta. Det får inte fortsätta till ett underskott på 365 miljoner.


 
Självklart blir pengarna till fantastisk sjukvård och löner till personalen, och ingen ska tvivla på hur stolt jag och kristdemokraterna är över den västmanländska vården och de hjälteinsatser vår personal gör varje dag, men det är ohållbart med så stora ekonomiska underskott.
Ansvaret vilar hos det politiska ledarskapet.
 
Jag tror några av meningarna i den inledande sammanfattningen innehåller ett mycket viktigt budskap.
 
Citat: Aktivitetsnivån är hög vad gäller kvalitetsutveckling, digitalisering och samverkanslösningar, men förväntade effekter i form av fler omhändertagna patienter och en ekonomi i balans uppnås inte i alla verksamheter. Slut citat.
 
Dvs investeringar som görs inom exempelvis nya digitala lösningar ger inte tillräckligt stora vinster för att vara värda att hålla på med. De verka kosta mer än de smakar. Effektiviseringen uteblir.
 
Området digitala lösningar upprör och intresserar framför allt läkarna. Vi har sett det i media på sistone.
 
Och det är inte så konstigt att läkarna är upprörda. De vill alltid ha evidens – dvs bevis – för att vald metod är den bästa för patienterna, men något sådant presenteras generellt sett inte för digitala lösningar – eftersom det generellt sett är nya lösningar och då finns vare sig evidens eller beprövad erfarenhet.

Ofta är nya lösningar också styrda av nationella beslut eller av leverantören – dvs det finns inget val – IT-systemet ska in.

Men - det beror också på politikers ointresse eller ska vi kalla det brist på ledarskap.
 
Att införa mätetal som mäter digitaliseringens nyttoeffekter är något jag och kristdemokraterna tagit upp vid åtskilliga tillfällen, det finns också med i alliansens förslag till regionplan för 2018, men det trodde inte socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet på då.

Och nu ser vi alltså att förväntade effekter för digitaliseringen 2018 uteblir.  Pengarna i sjön? Vem vet.

Under 2018 har det fattats beslut om en digitaliseringsstrategi och en digitaliserings-handlingsplan – även dessa centrala dokument saknar beskrivningar kring hur nyttoeffekterna för digitaliseringen ska redovisas. Men socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet sa i våras nej till att få fram en sådan redovisning nu till oktober 2018.
 
Bekymren med att få personal och pengar att räcka till inom sjukvården finns inte bara i Västmanland utan i hela landet.
 
Enligt en mängd statistik och varningsklockor så kommer Sveriges invånare i arbetsför ålder i framtiden inte räcka till, för att bemanna sjukvården på det sätt som sjukvård bedrivs idag – saker och ting behöver därför förändras.
 
SKL – Sveriges kommuner och landsting pekar på två åtgärder. Det står på sidan 20.
  1. Arbeta mer och längre
  2. Effektivisera och utnyttja tekniken
Arbeta mer och längre är knappast något Region Västmanland satt upp mål för, snarare går trenden åt motsatt håll. Dvs att erbjuda personalen kortare arbetstid.
 
Men däremot läggs väldigt mycket kraft på att försöka effektivisera och få in ny teknik. Massor med pengar och energi läggs på det. Kommer ni ihåg citatet från sammanfattningen: ”Aktivitetsnivån är hög vad gäller kvalitetsutveckling och digitalisering.”
 
Men nånstans blir det fel eftersom det i slutändan inte leder till vare sig ökad tillgänglighet, bättre bemanningsläge eller ekonomi i balans för sjukvården.
 
Det finns några ord som jag håller på att utveckla någon form av politisk allergi för. Ett av dem är samverkan.
 
Det nämns inte mindre än 29 gånger i det här dokumentet på 25 sidor. Och ja, att verksamheter över olika gränser faktiskt gör saker tillsammans på nya sätt är helt nödvändigt. Men det räcker inte.
Receptet för att klara framtiden är att effektivisera. Det ordet finns bara med på ett ställe i delårsrapporten – och då är det som ett citat från SKL.
 
Att effektivisera sjukvården är något av det allra viktigaste för kristdemokraterna – för att säkra sjukvården för Sveriges invånare och för att komma tillrätta med vårdköer.
 
Jag tänker arbeta för att i årsrapporten för 2018 finns ordet effektivisering omnämnt 29 gånger och då med exempel och bevis på att dessa effektiviseringar lett till att personalen räcker till på ett bättre sätt och mår bättre, att tillgängligheten ökat och att det ekonomiska läget har förbättrats.

Slut

Det här är vad jag sa vid fullmäktige i onsdags då vi debatterade årets delårsrapport 2. Orolig inför bygget av en ny sjukhusbyggnad känner jag mig. Arbetet med att få personalen att räcka till bättre behöver verkligen styras upp.


/M


onsdag 14 november 2018

Är du i riskzonen för typ 2-diabetes?

Idag är det världsdiabetesdagen. Alla känner vi någon med typ 1- eller typ 2-diabetes, men allt för få känner till hur allvarlig sjukdomen är. Observera att typ 1-diabetes och typ 2-diabetes är två helt olika sjukdomar med högt blodsocker som gemensam nämnare.






Orsaken till att man drabbas av typ 1-diabetes är ännu okänd och det finns heller inget botemedel. Av någon anledning slutar kroppen tillverka insulin. Insulin måste sedan ges varje dag via injektioner livet ut. Läs mer på 1177.


När det gäller typ 2-diabetes har kroppen svårt att hålla sockerhalten i blodet tillräckligt låg. Här finns det möjligheter att själv påverka sin livsstil så att man undviker sjukdomen så länge som möjligt.


Jag gjorde nyss ett litet test för att se om jag befinner mig i riskzonen eller ej, och lite förhöjd risk fanns det... Stillasittande är en sådan risk och det ägnar jag mig alldeles för mycket åt...


Du kan göra testet här. 7 sätt för att minska risken finns här.


Idag har jag tagit på mig en stegräknare. Nu ska det bli svart på vitt. Mer grönsaker har jag redan lagt till, stegen ska ökas på, varje dag, och datorn får bo kvar lite oftare över natten på jobbet. Risken ska ner.


Läs här om Ronja och om hur livet med typ 1-diabetes är: Sluta fråga om min sjukdom - orkar inte svara!


Diabetes ökar. Vad vill du göra åt det?


/M



måndag 12 november 2018

The winner takes it all - eller?

All politisk inspiration rann plötsligt av mig. Det jag jobbat för i många år och trott på (fortfarande tror på) skulle vara det allra bästa för Västmanland blev inte verklighet, i och med att centerpartiet och liberalerna i sista stund valde att byta sida.


Paradoxalt nog gjorde Kristdemokraterna det bästa valresultatet på länge. Vi ökade med 2 mandat, vilket gör stor skillnad för den grupp som jag leder, men också för partiet.


Jag kommer fortsatt sitta kvar i Regionstyrelsen och ha ett uppdrag på heltid som regionråd i opposition, vilket jag är tacksam för och jag ska göra mitt allra bästa!


Jag har tillåtit mig en paus från det som går att pausa (bloggen till exempel). Det fanns behov av lite tid att tänka och känna och hitta glöden igen. Det är på gång. Det kan jag känna nu. Mycket skönt.


Och även om Kristdemokraterna inte kom att ingå i styret för Region Västmanland så kommer vi kunna vara med att påverka. Och det ska vi göra! Så några vinster ser jag fram emot under mandatperioden.


Till nästa fullmäktige har jag ställt frågor om den palliativa vården. Varför är det stängda platser i det alldeles nybyggda huset? Finns det inte pengar kvar till personal eller vad?


Som sagt, skönt att känna glöden och när pulsen går upp.


Det blir fler blogginlägg, men kanske inte riktigt lika ofta som förr. Vi får se :)




Kram Malin

fredag 5 oktober 2018

Ett bullshit jobb - vad är det

På baksidan av senaste numret av Dagens Samhälle (nr 34/ 2018)  finns en liten artikel om "bullshit jobs". David Graeber, forskare i London, har skrivit en bok  på ämnet baserat på att 37 % av britterna anser att deras jobb är totalt meningslöst = ett bullshit job.

Det är väl därför jag tycker så mycket om det uppdrag jag har i politiken, för att jag har möjlighet att göra skillnad, att spela roll för samhället, min arbetstid känns meningsfull.

Ett sätt att konstatera huruvida det arbete du har är meningslöst eller ej, enligt denna forskare, är att kolla på antalet ord i din titel. Vid fler ord än tre ska man börja ana oråd.

Och om det nu skulle vara så att du känner på dig att du har ett onödigt arbete så har denna forskare några tips på hur du kan dölja det:

- stressa
- starta ett projekt
- omorganisera

Dessa åtgärder leder enligt honom till dålig stämning och osäkerhet på arbetsplatsen om vem som behövs = ingen kommer att genomskåda att ditt jobb är ett sådant "bullshit jobb".

Stress, nya projekt och omorganisation motsvarar kanske det som skapar mest diskussioner och ohälsa på våra arbetsplatser och även i sjukvården.

Jag har inte läst boken men spontant känner jag motvilja till hans teorier. Min uppfattning är att de som är stressade uppfattar att de har en arbetsuppgift som är meningsfull. Det som inte är meningsfullt att göra kan man vänta med.

Samma sak med de som har drivet i sig att vilja åstadkomma förändring, genom till exempel ett projekt. Den som är villig att ta på sig en extra arbetsuppgift gör det ofta utifrån känslan att det ska göra någon skillnad.

Men även om jag inte verkar hålla med denna forskare uppskattar jag att någon tvingar oss fundera på vad som egentligen är meningsfulla arbetsuppgifter och meningsfulla projekt och omorganisationer.

Alla människor är viktiga och har en mening, men kanske inte allt vi gör.



/M

lördag 22 september 2018

Det är det här det handlar om

I det här rummet fattas de flesta (till antalet) politiska besluten gällande Region Västmanland. Det är här som Regionstyrelsen sammanträder, men den verkliga makten finns hos de som sitter i fullmäktige. Alltså i ett större forum.

I Regionstyrelsen finns 15 ledamöter och 7 ersättare. Mandatperioden som gått har oppositionen haft platserna till höger bakom mig. Rakt bakom mig har Regionstyrelsens ordförande och vice ordförande suttit. De rödgröna har haft 8 ledamöter och oppositionen 7.

I Regionfullmäktige finns 77 platser. Till fullmäktige kommer inte alla ärenden. Fullmäktige beslutar om budget och sedan frågor som innehåller tillräckligt stora summor pengar, eller avgifter eller handlar om principer - vägledande beslut. Ja, och så motioner (förslag) och interpellationer (frågor), men det vet ni ju redan. Ni som brukar följa min blogg. 

Det är också fullmäktige som beslutar vilka som ska sitta i Regionstyrelsen och vem som ska vara Regionstyrelsens ordförande. Därför är det angeläget att hitta ett förslag på Regionstyrelsens ordförande som kan få tillräckligt många röster av de som sitter i fullmäktige.

Resultatet i valet för Västmanlands regionfullmäktige har inte givit någon av de traditionella grupperna egen majoritet i fullmäktige, dvs minst 39 mandat. (1 mandat = 1 person). Det är ett liknande läge som i riksdagen.

Just nu pågår samtal inom och mellan partierna för att hitta en kombination som kan få fullmäktiges godkännande och sedan klara av att styra Region Västmanland under kommande fyra år. Då handlar det dels om att få ihop tillräckligt med mandat, men framför allt om att ha en samsyn på de viktigaste politiska frågorna.

Mandatfördelningen efter valet är:

S 27
V 6
M 16
L 6
KD 5
C 5
SD 12

Den 15 oktober är det valfullmäktige. Då ska det fattas beslut om vem som ska vara Regionstyrelsens ordförande. Hur det blir återstår att se.

/M








torsdag 6 september 2018

Visste inte att det fanns ett ord på vad jag upplevde

Alla har en berättelse, en egen personlig anledning, till varför man engagerar sig politiskt. Ofta handlar det om en händelse - eller en serie händelser - som lett till upprördhet - och en önskan om att åstadkomma förändring.

Vad är då min anledning? Vad är min berättelse?

Kristdemokratin växte in i mitt hjärta under de år jag och min man valde att jag skulle vara hemma med barnen. Vi sparade och sparade på föräldradagarna och drygade ut med studier och annat så de räckte i fem år. Fem härliga år. Men under dessa år utsattes jag för skuldbeläggning. Och jag var långt ifrån ensam om att känna så, upptäckte jag. Ett skuldbeläggande från omgivningen om att vi och jag gjorde fel.

Så är inte kristdemokratin. Där är föräldrarna viktiga i barnens liv. Inte perfekta, men mycket viktiga. Kristdemokratin handlar om att stötta föräldrarna och familjerna, inte skuldbelägga.



Ebba, min partiledare, har nu tagit upp kampen mot mom-shaming. Jag visste inte att det fanns ett sådant ord. Till min glädje och förvåning hör jag henne uttrycka det jag känner och upplevt. Och många med mig. Inte förvåning över att hon tar upp frågan, utan över att hon så exakt lyckas beskriva det jag kände för snart 15 år sedan.

Jag är kristdemokrat. Precis som Ebba. Kanske du med.


/M

torsdag 30 augusti 2018

Tack och tårar i ögonen

Jo det är väldigt många arbetstimmar så här i valrörelsen, men sanningen är den att det varit väldigt många arbetstimmar hela mandatperioden. Om det gör någon skillnad för valresultatet visar sig om drygt en vecka, men drivkraften är att göra skillnad i människors liv.






Idag fick jag helt oväntat tack från två olika personer för att lyfter upp frågor om utmattning och psykisk ohälsa. Då känns det bra. Då blir det tårar i ögonen och så kommer det ny kraft.


Som ni  vet tycker jag arbetet är roligt - men viktigast är ändå att få göra skillnad. Det är det politik handlar om. Att göra världen lite bättre.


/M



söndag 26 augusti 2018

Vad håller jag på med egentligen

Är det mycket jobb nu Malin? Och vad gör du egentligen så här i valrörelsen?
.
Det är två vanliga frågor. Tänkte försöka göra en liten lista på vad jag gjort senaste veckorna som exempel. Få se nu...




Skrivit och lämnat in motion om att utveckla glesbygdsmedicin i Västmanland. Till det också ett pressmeddelande (som inte var tillräckligt intressant för media), och en film till Facebook.


Gjort ett antal dela-bilder, annonser och inlägg på KD Region Västmanlands Facebook.
Uppdaterat mitt Instagram, flera gånger varje dag.
Slarvat lite med bloggen har jag gjort...
.
Kampanjat i Köping - flera gånger, Fagersta, Sala, Västerås och Hallstahammar.


Hjälpt till att måla valstugan
Valplaneringsmöten
Skapat och delat flygblad




Direktsänd radioduell mot miljöpartiet om utmattning.
Direktsänd valdebatt i radion.
Fått ett och annat psyk-bryt när jag inte förstår mig på vare sig Instagrams eller Facebooks logik.


Besökt flera olika föreningar.
Och så stått i valstugan.
Svarat på ett otal kommentarer på Facebook, däribland de som tycker KD inte gjort någonting senaste fyra åren...


Det är väl ett litet urval av saker som händer just nu. Och ungefär det jag kommer göra kommande två veckorna också. Fast då i ännu lite högre tempo.


Sen ska jag glädjas åt ett gott valresultat. Inte för min skull utan för att Västmanland behöver mer av kristdemokrati.


/M

måndag 13 augusti 2018

Skratt och lite pinsamheter vid första middagen

Vi tittade i gamla album och då dök den här bilden från förra sekelskiftet upp. Kalas hemma hos mamma och pappa. Första gången Kjell var med. Vi har skrattat åt det här tillfället många gånger.





Det är alltid mycket mat på våra kalas, men det visste inte Kjell så klart. Det bjöds på smörgåstårta till förrätt, sedan köttgryta och antagligen tårta till efterrätt. När Kjell kom ut till bordet bland alla gäster, med sin tallrik, hade han lastat på en rejäl bit smörgåstårta. Jag tyckte det var en pinsamt stor bit och funderade på dels hur smörgåstårtan skulle räcka till de andra och sedan hur han planerat få plats med resten av måltiden.

En liten teaterviskning:
"Du såg väl att det blir köttgryta också?"
"Ähum, nä, jag trodde inte det var nåt mer..."

Nu hör det till saken att smörgåstårta inte tillhör Kjells absoluta favorit, men man får ju lov att äta när det bjuds. Så det var att äta först den alldeles för stora biten smörgåstårta och sedan även köttgryta och så efterrätt. Det gällde ju att göra ett bra första intryck och visa uppskattning för maten.

Men sedan dess har han lärt sig planera platsen i magen lite bättre :) Och vi har haft något att skratta åt i många år. Det är missarna man minns...




/M

söndag 5 augusti 2018

Mitt förslag i sossarnas valfilm - det var oväntat

Det ska vara skillnad beroende på vilket parti man väljer att lägga sin röst på. Annars är det ingen vits med att ha så många olika partier.

För en kristdemokrat är det viktigt med
 
- valfrihet - eftersom alla människor är olika
- kvalitet - det ska vara lika god kvalitet oavsett val
- entreprenörskap - eftersom alla människor ska få utveckla sin fulla potential
- företagande och konkurrens - eftersom det skapar arbetstillfällen och leder till utveckling av verksamheter


Sjukvården är i akut behov av reformer och innovationer för att vården ska räcka till alla och för att klara bemanningen. Därför har jag/ KD föreslagit att lokaler vid Köpings sjukhus ska öppnas för uthyrning till entreprenörer inom branschen "hälsa och välfärd" - för att få till ett bättre samarbete med sjukvården.

Ibland kanske dessa entreprenörer, innovatörer, företag träffar patienter eller också träffar de endast sjukvårdens personal.

Det går t ex att med hjälp av 3D-skrivare göra protester och andra hjälpmedel, men för att den utvecklingen ska kunna ta ordentlig fart behövs ett närmare samarbete med sjukvården.

Vi valde ordet "vårdgalleria" för att beskriva vår vision av ett närmare och mer innovativt samarbete med länets olika aktörer. Och se då såg de redan röda sossarna ännu mer rött.

På några minuter hade de dementerat och svarat på vårt pressmeddelande, och de valde sedan att ta upp frågan i en helt annan debatt i fullmäktige och nu finns det också med i deras valfilm. Nån vårdgalleria vill de inte ha. Fast vad de säger nej till bryr de sig mindre om...

Det är ju inte så att ordet vårdgalleria finns med i en ordbok och har en specifik definition.

Nån vårdgalleria (oavsett utformning) vill förresten inte Vänsterpartiet heller ha, det förklarar deras regionråd i valintervjun på SVT, ni vet det parti som ansvarat för företagandet och innovationer de senaste åtta åren i Region Västmanland.

Uppenbarligen tror dessa partier att lilla jag och viktiga KD har/ kommer få tillräckligt mycket att säga till om för att en vårdgalleria skulle kunna bli verklighet. Kul!

Hade inte räknat med att få vara med i andra partiers valfilmer, men tack, tack!




/M

måndag 30 juli 2018

Lilliths budskap: Nej, ensam är inte stark




Det är torsdag morgon och klockan är 07.55, snart börjar första lektionen för skoldagen. Jag står inne på toaletten med tårar i ögonen, framlutad över handfatet med båda händerna på varsin sida om det. Jag biter mig i läppen för att det inte ska höras ut att jag gråter. Ännu en dag med en klump i magen och ständigt skrikande demoner i huvudet. Ännu en dag med fejkade leenden och tron på att jag ska klara mig själv. Jag torkar tårarna och sträcker på mig igen,”du klarar dig Lillith”, tänker jag. ”Du behöver ingen hjälp, ensam är stark, kom ihåg det.” Idag, fyra år senare, har jag förstått att man inte alls alltid klarar sig själv. Alla behöver vi människor omkring oss som stöttar oss och får oss att må bra, så nej, ensam är inte stark.
.
.
.
Året är 2014 och jag ska precis börja sjuan. Jag har lämnat mina vanliga byggnader på skolan bakom mig, lärare och vissa kamrater likaså. Vi står på skolgården första dagen och alla är pirriga och nervösa inför beskeden om vilka lärare, salar och skåp vi snart ska bli tilldelade. Jag ser på mina klasskamrater att dom också är lite nervösa, men deras ögon speglar en mer peppad nervositet, en sådan bra nervositet som man kan ha innan man ska göra något man längtat efter men ändå fruktar lite. Jag är säker på att om någon hade tittat noga in i mina ögon så fanns där ingen bra nervositet, utan bara ren ångest och skräck.
.
Under hela min tid i grundskolan sågs jag som en snäll, högpresterande och noggrann elev. Jag kom alltid i tid till lektionerna, jobbade alltid aktivt med skolarbetet och var alltid artig och ordentlig gentemot mina kamrater och lärare. Under årskurserna 1–6 mådde jag nog ganska bra, det var inte superviktigt att ha höga betyg utan man gick till skolan, gjorde det man behövde och lattjade på rasterna. Det var nog när jag började sjuan som allting började på riktigt.
.
Jag var fortfarande samma ambitiösa och ordentliga tjej jag var innan, på utsidan. Inuti ville jag helst inte gå till skolan alls utan bara ligga hemma under täcket hela dagen och försöka tysta ner det mina hjärnspöken väsnades om inuti mitt huvud. Om jag bara hade bett om hjälp från början och varit ärlig mot mig själv, istället för att skjuta undan det hela tiden, hade jag nog aldrig behövt falla så långt ner som jag ändå gjorde.
.
Det var först för ca 1,5 år sedan som jag tog hjälp på riktigt och sa att nu får det vara nog. Jag berättade för mina lärare hur det stod till och dom i sin tur meddelade mina föräldrar. Jag hade pratat lite med lärare under tiden på högstadiet också, men att berätta för mina föräldrar att jag inte mådde bra fanns inte på kartan. Jag bönade och bad om att dom inte skulle säga något till mina föräldrar, och i de flesta fallen lyckades jag.
.
Idag är min mamma och pappa mina största supporters och jag är oerhört tacksam att dom vet om allt och att vi nu kan samtala öppet om mitt mående och hur vi ska handskas med det på bästa sätt.
.
När mina föräldrar fick reda på mitt mående tog vi direkt kontakt med Familjeläkaren för råd och stöd. Som det ser ut idag så är det den vägen man får börja då väntetiderna till BUP (barn-och ungdomspsykiatrin) är alldeles för lång. Där möttes vi av olika läkare med olika ambitioner och kunskapsnivåer. BUP är i en helt annan klass och går inte att jämföra, hjärtat finns att hjälpa men inte kunskapen via familjeläkarna.
.
När någon började lyssna på mig kände jag att ett hopp inom mig väcktes. Men tiden gick och jag mådde allt sämre, jag/ vi fick vänta ganska länge på att få komma till BUP. Under den tiden, mellan att mitt mående kom fram och att vi kom in på BUP, så började jag må sämre.
.
Mitt självskadebeteende som jag hade haft till och från under min skolgång kom tillbaka och blev nu värre, det slutade med att vi fick åka till BUP akuten, små rispor blev till större sår som behövde sys. Många dagar låg jag instängd på mitt rum, liggandes under täcket, att umgås och vara som vilken glad tonåring som helst var så avlägset, jag orkade verkligen inte vara bland folk och vara social.
.
När vi till slut fick en tid på BUP och efter flertal samtal med olika kontakter, i samband med medicin, började jag komma på banan igen. Äntligen, äntligen såg jag en liten strimma av ljus i min annars så nattsvarta tunnel.
.
Jag känner mig oerhört tacksam för all hjälp jag har fått under den tiden som mitt mående har varit ”öppet”. Alla lärare, skolsköterskor, mina vänner som idag stöttar mig och som jag kan tala öppet med och framförallt familjeläkarna och BUP som har tagit detta på stort allvar, utan dem vet jag inte hur det hade varit med mig nu, för mig nu…
.
Min familj!! Ni är fantastiska, dömer inte utan bara stöttar och ser till att jag mår bra! Idag är det 23 juli, fyra år senare, och jag börjar snart årskurs två på gymnasiet. Jag går fortfarande på samtal regelbundet och äter mediciner, och ja, jag är fortfarande lite skör, men samtidigt så mycket starkare.



Budskapen och syftet med att jag skriver ner min historia är tre saker:
.
1. ENSAM ÄR INTE STARK!! - ta hjälp! Prata med någon! Det är inte ett tecken på ”svaghet” att erkänna att man inte mår bra, tvärtom, det är oerhört starkt.

2. Vi måste på något sätt korta ner väntetiderna för att komma in på BUP och få hjälp, genom att göra det, minska de långa väntetiderna, kan antalet självmord och psykiskt sjuka minska rejält.

3.Våga prata om psykisk ohälsa öppet! Det är okej att säga att man inte mår bra och har ångest. Ser du någon som ser ut att vara deppig, fråga!!! Fråga hur personen mår, om de behöver hjälp eller någon att prata med. Detta är sååååååå viktigt! Jag kan inte ens med ord förklara hur viktigt det är att prata om psykisk ohälsa. Att prata om t.ex. självmord och självskadebeteende är inte tabu, det är livsviktigt, på riktigt.
.
Jag är säker på att om jag bett om hjälp tidigare, och även fått hjälp tidigare, så hade jag inte förlorat flertalet år till den psykiska ohälsan. Så om du som läser det här känner igen dig i min text eller mår dåligt på andra sätt, ta hjälp. Berätta för någon, skriv, maila, prata. Vad som helst, bara berätta för någon.
.
Här nere finns olika sidor länkade som du kan ta hjälp ifrån, om du vill får du jättegärna skriva till mig och prata/skriva av dig. Antingen på mail eller om du vill skicka ett dm på instagram.
.
Min mail: lillith@kiiveri-eriksson.com

Instagram: lillithkiiverieriksson
.
https://www.bris.se

http://www.bup.se

https://www.umo.se

https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/

En sista liten reminder till er alla där ute i värmen. Ser ni någon som mig på stranden med ärr på kroppen, stirra inte. Peka inte, glo inte och kolla inte snett. Vi vet mycket väl om att dom finns där och vi behöver inte påminnas. Om du vill reagera på något sätt, så le, visa att du precis som vi är stolt över att vi tagit oss igenom en mörk period i våra liv. Och kom ihåg, ensam är inte stark. Be om hjälp, i tid.

Kram

// Lillith Kiiveri Eriksson, 17 år, Västerås.

P.S Om du väljer att höra av dig till mig så kommer jag försöka stötta dig och ge dig tips på hur du kan gå vidare och få professionell hjälp. Jag kan försöka hjälpa dig och finnas där som stöd, men kommer hänvisa till professionell hjälp. För att bli frisk, är det precis det som behövs, men att öppna sig och prata om det smått är ett stort kliv framåt.

fredag 20 juli 2018

Om man möter ett vildsvin i spåret?

Jag tycker om att vara ute och springa i skogen, men det där med vildsvin känns inte så superkul. Och det är väl bara en tidsfråga innan jag står öga mot öga med en sådan frustande gris. Ska man klättra upp i en gran då eller?






Jag läste på lite. De har dålig syn och behöver komma ganska nära innan de förstår att det är en människa de har framför sig. Tipsen verkar vara att tjoa och skrika så de fattar att det är en människa.


Springer man innan de fattat så kanske de hakar på...


Läs mer om vad man ska göra här.


De är ju väldigt svåra att jaga (för jägare) på dagtid så jag hoppas på att de håller sig undan när det är ljust helt enkelt.




/M

lördag 7 juli 2018

Mamman förstod inte att dottern var psykiskt sjuk

Den psykiska ohälsan ökar i samhället och i landstingsvalet har KD Västmanland satt den frågan högst upp på bland våra frågor.

Förra veckan var jag med partiet på Brunnbydagarna. Det är en stor mässa för lantbrukare och för alla de som är intresserade av sådant som finns på landet. Nästan 6.000 besökare blev det i år.






Jag formulerade några frågor som jag ställde till de som gick förbi. Det är så spännande med dessa samtal med människor. Av samma fråga blir det helt olika svar eftersom alla människor är unika och bär på olika livsöden.


Den första frågan var:


Den psykiska ohälsan ökar. Vad tycker du är viktigast att vi gör först?


1. Bättre råd och stöd till föräldrar.
2. Minska ensamheten
3. Snabbare hjälp på vårdcentralen.


Jag ställde frågan till ett par i 60-årsåldern. Ögonen tårades på dem.


"Det hände vår dotter. Hon blev sjuk. Det är många år sedan nu. Hur skulle vi veta att hon fått en depression och att det var därför hon bara ville vara på sitt rum? Det var inget någon visste något om på den tiden."


Så mycket sorg de bar på, även om det sedan ordnade sig. Båda valde de alternativ 1.Fler behöver lära sig känna igen tecknen på psykisk ohälsa.


Den sista jag frågade var bonde. Han valde alternativ 2. Många bönder är ensamma sa han. Och vi kommer få hjälpa dem i höst när konsekvenserna av torkan är ett faktum. Då gäller det att hjälpa dem hålla modet uppe.


Små korta samtal, men så viktiga för mig inte minst för min motivation.


Saker och ting kan förändras. Om vi hjälps åt.


Det måste gå.

/M



måndag 2 juli 2018

Vi blev också filmade när ambulansen kom

Varför vill man filma en olycklig familj som står vid en ambulans? Vad ska man med sådana bilder till? Det är många år sedan nu, men ilskan av att någon filmar oss i vår olycka sitter kvar.

Det var sommar. Vi var långt ut i Stockholms skärgård, på en ö utan bilförbindelse. På eftermiddagen började min man klaga över ont i bröstet och la sig på soffan.





Efter en stund sa han, du måste ringa 112. Jag kan fortfarande känna pulsen och stressen. Hur skulle han kunna ta sig till sjukhuset tillräckligt fort om det var hjärtat?

Jag slog numret till 112. Det kändes som en evighet innan jag lyckats förklara var vi befann oss och jag fick berätta vad som var problemet. Vi kom överens om att höras av om en liten stund. För att se om det blev bättre.

De ringde tillbaka ungefär samtidigt som vi hörde helikoptern. Det är fortfarande jobbigt att prata om det här känner jag... Jag försökte hålla mig lugn och förklara för barnen att pappa måste åka helikopter till sjukhuset, men att vi inte kunde följa med. Det fanns inte plats för fler än pappa.

Maken blev skjutsad på båren till helikopterplattan (gräsplätten). Vi sprang bredvid med hans skor och kläder.

Jag såg de som stod där och tittade på oss och helikoptern när vi kom springande. Inget konstigt med att människor stannar och tittar på helikoptern, men bland dom var det några som hade kameran uppe.

Jag blev arg, men orkade inte lägga nån energi på dem. Men jag hann tänka "Va håller dom på med!" "Här står vi och ska ta adjö." För det var så det kändes. Vi visste ju inte vad felet var, bara att någon gjort bedömningen att det var tillräckligt allvarligt för att skicka en helikopter.

Fotograferna försvann med helikoptern. Jag tog barnen i händerna och gick iväg med dem till de enda vi kände på ön, med kände menas bytt några ord med. Jag frågade om jag fick lämna barnen en liten stund. Det gick bra. Jag kommer alltid vara så tacksam för deras lugn som gjorde att barnen gick med på att stanna där en stund. Dessa personer som nu är våra vänner.



Jag sprang hem, ringde svärmor och fick bryta ihop i ett tomt hus.

Undrar hur lång tid det tog innan jag fick besked om att det inte var någon fara. Kanske nån timme. Men det har ändå tagit mig ända till nu till att vilja berätta om det.

Så tacksam för att bo i ett land där det finns så fin vård att få. Men det där med att fotografera andras olycka - det kan jag inte förstå.


/M



söndag 24 juni 2018

1 miljon kronor back. Varje dag.


Skillnaden mellan att kapa och skapa vårdköer är ett S. Det brukar vår gruppledare i riksdagen säga – men det passar faktiskt lika bra på regional nivå.
 
Förra veckan fick fullmäktige och länets invånare den sista rapporten om den västmanländska sjukvården innan valet. Det här är en del av vad jag sa i talarstolen då.

Jag måste säga att jag blev förvånad över att socialdemokraterna inte hade koll på hur stora belopp det handlar om i underskott, varje dag. Länk till att lyssna på ärende 12 och reaktioner på mitt anförande här. Klicka på ärendet 12 till höger på skärmen - och sedan på mitt namn. Min replik tar lite tid på sig.



 
När den här mandatperioden inleddes var vårdköerna kortare och personalens sjukskrivningstal lägre.
 
2014 fick 90 % av patienterna träffa en specialist inom 90 dagar. 2018 är siffran 81 %.
2014 var sjukfrånvaron 6 % 2018 är den 8 %.
 
Sedan har vi det här med sjukvårdens underskott.
 
1 miljon kronor varje dag går sjukvården i Västmanland back. 1 miljon.
 
Det behövs stora reformer och det behövs innovationer för att få ordning på sjukvården. Det är tydligt i den här delårsrapporten.
 
Det går inte att kräva att personalen ska trolla mer med sina knän.
 
Vi ser i delårsrapporten att Västmanland har goda medicinska resultat. Personalen gör fantastiska insatser, varje dag.
 
Men det sker på bekostnad av deras hälsa.
 
Saker och ting behöver förändras.

/M

lördag 9 juni 2018

Hon sa: Barnen mår så dåligt!

Jag har valt ut psykiska ohälsan som den fråga jag främst vill förändra och jobba med - om jag får större inflytande efter valet.



En viktig del i Kristdemokratin är ofullkomlighetsprincipen - ingen är perfekt och ingen sitter inne med hela sanningen.

Därför frågar jag många, tittar på videos, läser tidningar, gör studiebesök, kollar statistik osv. Ständigt på jakt efter hur verkligheten ser ut för barnen, men även vuxna, och vad som behöver göras.

Idag träffade jag på en präst. Hon hade varit med ett tag. Jag frågade - är det någon skillnad på hur barnen mår idag jämför med för tjugo år sedan?

Vi hann inte riktigt prata klart, men svaret var ett mycket tydligt: Ja! Det är stor skillnad. Visst mådde ungdomarna dåligt förut också, men då handlade det mer om att vara ung och de svårigheter man behöver ta sig igenom. Men nu mår de så dåligt, sa hon. Och det är många också. En sak var bättre tyckte hon, det är lättare nu att berätta om att man mår dåligt.

Usch och fy.

Inte känna sig maktlös för då försvinner handlingskraften, men nog känns det rätt övermäktigt att försöka påverka en så stor förändring i samhället.

Men vi måste försöka.

Allihop. Tillsammans.



/M



torsdag 31 maj 2018

Om sonens envishet som visade sig vara nåt annat än jobbiga vanor

Det började när han var runt två. Absolut visste sonen vilka kläder han ville ha. Och dessutom lärde han sig snabbt att klä av och på kläderna själv - och det blev många många byten under en dag. Dvs alltid högar med kläder på golvet.
.
Under en lång tid fanns det två alternativ på morgonen inför förskolan. Det var antingen lika kläder som pappa eller poliströja och shorts (även mitt i vintern). Och jo, han hade långbyxor i väskan som han själv utan knorr bytte till när det var dags att gå ut på förskolan.
.
Jag kommer särskilt ihåg en kaos-artad morgon. Jag hade fått på pojken kläder, vad det nu var. Och så kommer Kjell (pappan) upp i en vit t-shirt. Katastrof! Det visste jag inte fanns... Jag ska ha samma som paaaaaappppa.
.
Ja, som för de flesta andra föräldrar i ett sådant läge på morgonen fick det bli easy-way-out. Lyckades hitta något som liknade den vita tröjan. Efter det tillfället fick pappan klä på sig först. Man får välja sina strider...
.
Och, han vägrade även dagen för fotografering att ha något annat än poliströjan. Men den bilden tillhör så klart en av favoriterna nu. Här lite avsiktligt suddig.





Allt eftersom åren gått har vi förstått att det inte var främst envishet utan ett genuint intresse, som bottnar sig i en talang för kläder och mode, som orsakade alla klädbyten. Dvs en mycket bestämd uppfattning om vad som såg bra ut och passade på honom. Skönt att vi inte tagit fler strider än vi gjort om kläderna - då kanske han nu inte haft kvar sitt intresse.


Hans intresse börjar nu komma mamman väl till pass. Känns till och med mycket bra att få hjälp med kläd-val. Det är i alla fall coolt att det går att se ett barns intressen så tidigt - även om det kanske ter sig lite annorlunda vid två års ålder.


/M