Om sonens envishet som visade sig vara nåt annat än jobbiga vanor

Det började när han var runt två. Absolut visste sonen vilka kläder han ville ha. Och dessutom lärde han sig snabbt att klä av och på kläderna själv - och det blev många många byten under en dag. Dvs alltid högar med kläder på golvet.
.
Under en lång tid fanns det två alternativ på morgonen inför förskolan. Det var antingen lika kläder som pappa eller poliströja och shorts (även mitt i vintern). Och jo, han hade långbyxor i väskan som han själv utan knorr bytte till när det var dags att gå ut på förskolan.
.
Jag kommer särskilt ihåg en kaos-artad morgon. Jag hade fått på pojken kläder, vad det nu var. Och så kommer Kjell (pappan) upp i en vit t-shirt. Katastrof! Det visste jag inte fanns... Jag ska ha samma som paaaaaappppa.

.
Ja, som för de flesta andra föräldrar i ett sådant läge på morgonen fick det bli easy-way-out. Lyckades hitta något som liknade den vita tröjan. Efter det tillfället fick pappan klä på sig först. Man får välja sina strider...
.
Och, han vägrade även dagen för fotografering att ha något annat än poliströjan. Men den bilden tillhör så klart en av favoriterna nu. Här lite avsiktligt suddig.

Allt eftersom åren gått har vi förstått att det inte var främst envishet utan ett genuint intresse, som bottnar sig i en talang för kläder och mode, som orsakade alla klädbyten. Dvs en mycket bestämd uppfattning om vad som såg bra ut och passade på honom. Skönt att vi inte tagit fler strider än vi gjort om kläderna - då kanske han nu inte haft kvar sitt intresse.

Hans intresse börjar nu komma mamman väl till pass. Känns till och med mycket bra att få hjälp med kläd-val. Det är i alla fall coolt att det går att se ett barns intressen så tidigt - även om det kanske ter sig lite annorlunda vid två års ålder.

/M