Hoppet om framgångar tändes i Gävleborg

- Hej Malin, brukar du hålla utbildning i Kristdemokraternas ideologi?

- Njaej, aldrig fått frågan, men det skulle jag kunna göra...

- Bra, välkommen till Vitsippsakademin 25 augusti i Gävle.

 

Oj, vad hade jag nu tackat ja till. Hur får man till en kväll om ideologi med nya och gamla medlemmar, ca 20 personer från Gävleborg. Tänka, tänka, tänka.

 

Men vilken kväll det blev! Visst harvade vi oss igenom ett gäng power-point-bilder. Det måste man ju, men när vi sen hade gruppdiskussioner då gick den tysta gruppen till en allt mer engagerad grupp. Kolla på den här bilden. Alla vill vara med! 

 

 

Och innan vi var klara, provocerade jag (pyttelite bara) och fick jag svar på tal att äldre människor är lika mycket värda som alla andra och kan och ska därför visst välja själva! Hurra! Och skolgårdarna behöver ha olika typer av utrusning, eftersom barn är olika. Hurra igen!

 

Full av energi vände jag åter till Västerås. Med ett sånt engagemang kan det inte gå annat än bra i nästa val.

 

Tack Gävleborg för att jag fick komma och för den fina chokladen!

 

/M

Tack för alla tusentals-besök!

I december 2015 drog jag igång den här bloggen med stor hjälp av Helena Köhl, min politiska sekreterare. Eftersom Helena framgångsrikt bloggat i många år får jag tacksamt ta del av lite tips och erfarenheter.

 

Idag firar jag att min blogg besökts 10.000 gånger!

 

Trumpetfanfar och smaskig kolatårta!

 

Stort tack till alla som läser, gillar och delar. Jag börjar få lite koll på vad ni tycker bäst om att läsa och lyckligtvis sammanfaller det med mina intressen :)

 

Det handlar om:

• Personliga erfarenheter - mina eller mina gästers
• Kristdemokraternas kärnfrågor
• Recept

Hoppas du fortsätter läsa och kommentera!

 

jaha... ville du ha receptet på tårtan också? Det blir i ett senare inlägg när jag smakat och vet att den är god.

/M

Gästbloggare Maria Lindelöf: Klart det finns svenska värderingar

Ett samhälle är inte större än den lilla gemenskapen. Om du är trygg och känner harmoni i den lilla gruppen så kommer det att avspegla sig i det större.

 

För att känna sig trygg och uppleva harmoni måste människan ha spelregler, ha det uttalat vad det är som gäller, vara överens om vad vi som grupp sätter värde på och vilka beteenden som gör att vi stärker och lyfter varandra.

 

Den äldre generationen går före och fungerar som förebild för den yngre. Den yngre tar intryck av den äldre generationen, men lägger till sina egna färger, utvecklar och förnyar. Så ska det vara, men så är det inte. Jag tror vi kan bättre.

 

Sverige glider sakta isär och vi bidrar till det. Generationer som aldrig hinner ses, föräldrar som inte hinner vara närvarande, barn som saknar förebilder, män som inte tar ansvar, kvinnor som inte tar ansvar, vitt som inte gillar svart och svart som inte gillar vitt, värderingar som inte tål att diskuteras, ensamhet i grupp, mycket som vill ha mer och fler som vill ha mer.

 

Vi har levt i generationer och funnit, i reflektion, samtal och diskussion, att vissa saker gör att vi tillsammans mår bättre. Vissa saker som vi gör, tänker och är gagnar oss både som individer och som gemenskap, på kort och lång sikt.

 

Ibland känns det dock som om den diskussionen har avstannat. Samtalet har avbrutits och vi står ensamma med våra reflektioner över tingens varande. Våra tankar studsar mot gråa väggar i perfekt inredda hem. I köken trängs alla möjligheter till goda samtal och gemenskap över köksbordet, men vi är upptagna med något annat. Och avstånden växer.

 

Så stanna upp ett tag. Se dig omkring, verkligen se. Se ditt liv, se din värld och reflektera vad du kan göra för att minska avstånden mellan oss som lever här. Stanna upp ett tag och bestäm dig vilken människa du vill vara. Och gör sedan.

 

Vet du att det finns människor i vår stad som aldrig har lämnat sin stadsdel, aldrig pratat med en svensk, inte vet hur vi bor eller ens vad vi äter till middag – listan kan göras lång och avstånden mellan människor längre.

 

När du kommer till Sverige får du ganska bra stöd. Ja som ny i Sverige så finns alla möjligheter att etablera sig och de flesta myndigheterna sköter sitt uppdrag så gott de kan. Hela samhället stöttar dig och står till förfogande om du sköter dig. Ändå växer avstånden. Informationen finns där, men förståelsen om varandra saknas. Men det behöver inte vara så om vi bestämmer oss att vara det vi sagt att vi vill vara.

 

Du har ditt köksbord – bjud in någon till ett samtal. Utmana dig att möta någon du kanske aldrig mött tidigare. Byt tankar med varandra. Samtala kring det ni värdesätter. Gör det viktigt. Jag förundras verkligen över att det ens är en diskussion om det verkligen finns svenska värderingar. Klart det finns. Så länge vi har ett land och vi som bor här värdesätter vissa saker, så har vi svenska värderingar. Det är klart att vissa saker värdesätter vi som grupp mer än annat för det gagnar oss.

 

Jag sätter värde på ren natur, trygghet för mina barn, att ingen människa oavsett kön ska särbehandlas, att vi är snälla mot varandra, visar artighet och respekt, att vi klär oss fint och tar hand om våra kroppar såväl som våra tankar. Att man behandlar andra som man själv vill bli behandlad. Listan kan göras hur lång som helst.

 

Detta kan vi prata om där vid köksbordet över en tallrik linssoppa, bröd och ost och ett glas iskallt vatten. Mötet kommer att göra avtryck i dig, i den du möter och i förlängningen i vår gemenskap.

Maria Lindelöf
Initiativtagare till Invitationsdepartementet i Västerås (klickbar länk)

samt projektledare för Jobbpunkt Mimer

Försöker fatta hur det är

 

 

”Ni borde prova själva och se hur vi har det.” ”Gå en dag i mina skor så får du se!” Det är nog några av de vanligaste kommentarerna till oss politiker.

 

Min erfarenhet är att politiker ofta är på olika besök i verkligheten. Kanske är det inte lika vanligt att vi går bredvid en hel dag, men det är heller inte ovanligt.

 

 

Förra veckan gick jag två kvällspass bredvid sjuksköterskor, först på stora akuten i Västerås, sedan på medicinakuten i Köping. Och visst ger det en del aha-upplevelser! Det viktigaste för mig är att känna av stämningen bland personalen, att se om patienterna trivs och att samla in synpunkter och förslag på vad som kan göras på ett annat sätt. Ofta vill de jag träffar veta lite om mitt jobb som politiker.

En sjuksköterska går med snabba steg. Mer springer liksom. I åtta timmar. Jag förstod så småningom att finns det en stol och några sekunder över, sitt dom sekunderna, tillfället kommer kanske inte åter.

En sjuksköterska på akuten håller många bollar i luften samtidigt. Olika typer av bollar dessutom. Som att jonglera med en gjutjärnspanna, några fjädrar och ett par isbitar. Det kräver ständiga omprioriteringar och uppmärksamhet. En sjuksköterska har stort ansvar, men en sjuksköterska behöver inte klara allt ensam. En del försöker – men det måste inte vara så – inte alltid.

Jag har sprungit mellan sängarna och lyssnat på larmen, känt pulsen stiga då ambulansen är på väg in med svårt sjuk patient. Jag har registrerat hierarkin mellan undersköterska, sjuksköterska och läkare. Jag har känt ansvaret för och förstått allvaret med att inte kunna springa iväg med patienten till avdelningen där patienten kan få bästa möjliga vård, eller att inte kunna ge smärtstillande medel eftersom doktorn inte kommit än.

 

 

Jag har sett personalen lirka med ett litet barn så han sitter still medan doktorn bedövar med ond spruta och sedan syr pyttesmå stygn i fingret samtidigt som blodet droppar. Hört klagan över väntan på doktorn, sett anhörigas oroliga ögon då de förstår att slutet är nära, och känt av ilskan då människor hänvisas någon annanstans.

Och jag har förstått att en febertermometer aldrig ligger på rätt ställe på en akutmottagning.

Det händer mycket på några timmar på en akutmottagning.
Det är det många i personalen gillar. Tempot. Pulsen. Variationen.

Någon sa: Jag är alltid otillräcklig, men jag älskar mitt jobb.

Det var lärorika dagar som gett mig massor att fundera på.

Jag kan inte säga att jag på riktigt fattar hur det är att jobba på akuten, men jag fattar att vi ska vara tacksamma över den stora och fina arbetsinsats som utförs på våra akutmottagningar i länet. Varje dag dygnet runt.

Tack till er jag fick gå bredvid och som på något vis var berörda av mina besök!

/M

Tulpaner och Allium i en ljuvlig komposition

Trädgårdsdesign är en hel vetenskap. Jag tycker mycket om att påta i trädgården, men det finns andra som är bättre än jag på att hitta fina växtkombinationer - och då kan man kopiera :) Jättebra tycker jag.

 

I våras hade vi KD-träff i Gävle. Utanför deras Landstingshus fanns den här fantastiska rabatten. Jag fotade och tänkte så blir det någonstans.

 

Rabatt utanför Landstingshuset i Gävle

 

 

Nu har jag flyttat stenar och växter så det liknar Gävle-rabatten. Och i helgen var det dags för inköp av lökar. Tulpaner och Allium. De ska dyka upp mellan liten daggkåpa, stenar och funkia.

 

Nyanlagd rabatt hemma

 

 

Som tur var tittade jag på bilden igen när jag valde i affären. Min minnesbild sa mig blått - men på bilden är det faktiskt mer rosa och svart, så det är vad jag kom hem med.

 

 

 

 

Nu återstår att peta ner lökarna och invänta våren. Kanske blir det en perfect match.

 

/M

Nej älskling, du kan inte följa med på restaurang idag heller

 

 

För några år sedan flippade jag hamburgare med Göran Hägglund på Mc Donalds i Köping. Vi var där på mitt initiativ tillsammans med Astma o Allergiföreningen.

Mc Donalds arbetar efter Astma o Allergiföreningens koncept "trygg o säker mat". Alla ingredienser finns noggrant redovisade på olika ställen, även kolhydrater. All personal vet att inte blanda skärbrädor o annat så olika livsmedel inte kommer i kontakt med varandra. Du kan läsa om besöket här.

Besöket lämnade större intryck hos mig än jag räknat med.... Sedan dess kollar jag hur lätt/ svårt det är att få veta innehållet i maten på restaurang. Det är oftast svårt. Men finns också goda exempel.

Eftersom det ofta är svårt innebär det att många föräldrar får säga till sitt barn: "Nej älskling, du kan inte följa med de andra på restaurang. Du får äta hemma." Det är helt enkelt förknippat med antingen för stort detektivarbete eller för stora risker. 

 

En diabetiker behöver varje måltid räkna ut hur mycket kolhydrater maten innehåller för att kunna dosera insulinet rätt - då är det till stor hjälp om mängden kolhydrater finns angivet.

 

Och är det någon restaurang jag förväntar mig att på ett enkelt sätt kunna få information om matens kompletta innehåll, ner till minsta detalj, så är det på ett sjukhus. Men tyvärr ser det inte riktigt ut så idag i Västmanland.

 

Det finns olika anledningar till att Kristdemokraterna funderat lite kring restaurangmaten på sjukhuset - det här var några av dem. I veckan har vi föreslagit att sjukhusmatens innehåll även tex. kolhydrater, ska redovisas för matgästerna på ett enkelt o tydligt sätt. Det ska gå att ta reda på själv. Det kan inte vara så svårt i den digitala värld vi lever i.

 

Sjukhusens restauranger ska funka för alla, vuxna som barn - inte minst de med medicinska behov.

Så tycker jag!

/M

Välkommen Ernst Kirchsteiger till min arbetsgrupp

Foto: Cecilia Möller

På en öde ö: Nu kan det väl i alla fall inte bli värre? Jo, titta där kommer Ernst Kirchsteiger simmande!
.
5 mg Ernst-tabletter som gör dig mjukgörande och helylle under 3 timmar.

.

Det finns mängder med skämt och kommentarer kopplade till Ernst. Samtidigt fortsätter han ha stora tittarsiffror på bästa sändningstid. Han berör – på ett eller annat sätt. Någon tycker han är totalt värdelös, en annan att han är fantastisk – men alla har en åsikt.

.

Det är mitt jobb att försöka hitta frågor som är viktiga för länet och för människor som lever här. Helst ska det vara frågor som folk är intresserade av och som kan skapa debatt.
 .
Om jag inte lyckas få människor att känna något så är det heller ingen idé att rösta på den där kristdemokraten Malin Gabrielsson.

Kanske borde jag bjuda in Ernst till min grupp så vi fick ta del av hans tips på hur man bäst berör…och stör... funderar jag på… Jag skulle kanske behöva Ernsta till mig lite…

Jag kan i alla fall inte låta bli att imponeras av att, trots alla karikatyr-teckningar och nedskrivningar, nu senast av Robert Aschberg, så jobbar Ernst vidare, barfota med såg och rundstav.
.
Och fortsätter leverera citat vi kan dra på munnen åt.

Han kör sitt race. Och är framgångsrik. Det är coolt tycker jag.

/M

Tre utmaningar väntar kommande vecka - bring it on!

 

 

Jaha, då var sommarlovet i princip slut, liksom semestern = då ska batterierna vara laddade för hösten.

 

Får väl erkänna att det var lite trögstartat förra veckan, men också roligt. Jag tycker som sagt väldigt mycket om mitt arbete och uppdrag.

 

Och veckans tre utmaningar är... trumvirvel...

 

1. Väckarklockan. Även om jag tycker om mitt jobb och gärna går upp tidigt så har jag väldigt svårt för den där väckarklockan. Men det är bara att bita ihop. Det går i alla fall inte att somna om den inte är ställd.

 

 

2. Skolstart. Ja det är kanske inte min utmaning utan barnens, men det blir en utmaning att se till att alla kommer iväg glada och nöjda - även föräldrarna. Bra att första veckan är halv tycker jag.

 

 

3. Hospitering. Jag ska gå bredvid en sjuksköterska på sjukhuset. Blir superspännande, har varit med förut, men inte på den här avdelningen. Jag har uppmanats ta sköna skor. Känns bra att jag tränat benen hela sommaren i löpspåret. Ingen ska inte behöva släpa omkring på en långsam kristdemokrat inte.

 

En fin vecka önskar jag dig!

/M

Vaddå Ebba kall?

Kristdemokraternas partiledare heter sedan ett drygt år tillbaka Ebba Busch Thor. En ung och driftig kvinna med ett leende på läpparna och bestämda ögon. Och som arbetar för att Kristdemokraterna ska uppfattas som ett modigt parti.

 





Ebba Busch Thor

Många gånger har jag hört och läst om att kvinnor och män framställs olika i media osv. Jag har inte orkat bry mig så mycket om detta. Och inte uppfattat det så i Västmanland, men så under Almedalsveckan så beskrevs Ebba som kall. Och helt plötsligt kände jag mig så arg.

Vaddå kall? Jag som träffat henne ett flertal gånger i olika sammanhang kan inte förstå den beskrivningen. Bestämd – ja. Tydlig – ja. Viljestark – ja. Men kall? Varför beskriva Ebba som kall? Hur är en kall person?

Så slog det mig. Om en man hade föreslagit JAS plan för att bekämpa IS hade den mannen då beskrivits som kall? Antagligen inte. Antagligen hade den mannen beskrivits som – ”tydlig” eller möjligtvis ”hård” eller något sådant.

Och det stör mig.

Jaha. Dom hade rätt. Kvinnor och män framställs olika. Kvinnor - kanske särskilt en kvinna som är kristdemokrat - förväntas komma med små gulliga förslag. Jag hade hoppats och trott på något annat och därför blev jag så arg. Men också för Ebbas skull. Jag skulle inte beskriva henne som kall.

Sen är det nödvändigt som politiker att kunna vara kall i vissa situationer, att fundera och behålla fokus för att kunna fatta kloka beslut, men det är en annan sak.

 

/M

2 enkla tårtor som förgyllde gårdagen - dessutom glutenfria

Vi har haft kalas. Jag letar ständigt efter glutenfria alternativ - helst med helt vanliga ingredienser. Enklast och oftast godast.

Igår blev det två sorters tårta. På eftermiddagen den klart enklaste.

 

Du behöver färdiga marängbottnar, ca 3 dl grädde, 2 rader mjölkchoklad och lite vindruvor.

Vispa grädden, halvera vindruvorna och hacka chokladen.

Blanda allt och lägg mellan marängbottnarna. Klart!

Supergott - i synnerhet i relation till arbetsinsats. Och uppskattas alldeles särskilt av barn.

 

 

Till kvällen blev det kladd-kaka. Receptet hittar du här.

Den var väldigt rinnig så jag gräddade en liten stund till. Det var dumt. Och kakan behöver minst natten på sig att stelna - men den var mycket god. Och populär.

 

 

 

Så nu är det bara ut i spåret, undrar hur många vändor som behövs? Men i vilket fall så är jag nu laddad med energi för att ta tag i höstens utmaningar.

 

/M

Fundera inte - bah gört!

Hur lång tid tar det att skapa en ovana? Inte lång... Jag har alltför länge haft ovanan att röra på mig för lite.

 

Jag fick mig en rejäl tankeställare när jag i våras var på ett studiebesök hos en sjukgymnast i Norberg. Pinsamt blev det också. Med en fotograferande journalist i rummet bad sjukgymnasten mig att sitta på en stol och resa mig upp på ett ben. Det behöver man kunna klara ca 20 gånger för att inte riskera benskörhet. Och hur gick det?

 

Inget vidare, men journalisten fick fina bilder på en vinglande politiker...  Här kan du läsa om besöket.

 

I alla fall. Jag har kommit igång förut och använder mig av samma metod den här gången. Små uppmuntrande steg ska det vara och utgå från all motion som blir av är bra.

 

Jag tycker löpning fungerar bäst för mig. Det tar minst tid. Bara sätta på skorna och sen är man snart hemma igen.

 

 

Men två saker har jag ändrat på den här gången.

 

1. Jag har hittat ett spår jag gillar och får vacker natur med på köpet och mindre ont i kroppen.

2. Har laddat ner en app med 7-minuters-träning.

 

Och faktiskt. 7 minuter i hemmet har alla tid med några gånger i veckan.

 

Av erfarenhet vet jag att jag brukar gå ut lite för hårt, få ont i kroppen på lite olika ställen, och då ebbar träningen snart ut. Så jag försöker ta det något lugnare den här gången, men vet du. Det är så roligt!

 

Jag trodde t ex inte att det skulle göra så stor skillnad på vilken miljö/ spår jag springer i. Men det gör det verkligen.

 

Kom igång du också! Börja med 3 st korta pass i veckan - 7 minuter räcker. När krafterna tilltar och du ser att du kan och tycker det är roligt - höj ambitionen.

 

Kan man skapa en ovana - så kan man skapa en vana.

 

Nu köööör vi!

 

 

 

/M

Gästbloggande narkossjuksköterskan: Jag lovar att jag ska hålla dig vid liv...

Sov gott så ses vi om en stund, ja den meningen är nog den jag har använt mig av mest under min yrkeskarriär som narkossjuksköterska. I och med att jag uttalat dessa ord så har jag indirekt lovat att jag ska hålla dig vid liv under den tid som du är sövd. Det är ord med stor tyngd bakom. Jag har lovat att med all min erfarenhet och kompetens se till att du har det bra under din narkos, se till att du sover, att du andas ordentligt, att ditt hjärta slår som det ska, att du inte har ont. Jag håller dig varm och ser till att du vaknar. Det är ett stort ansvar.

Det är inte så lätt att beskriva vad jag som narkossjuksköterska gör, egentligen. Definitionen enligt mina yngsta barn är att jag håller i ett huvud! Men det är ett komplext yrke där det krävs stor kunskap om alla de delar som måste samspela för att du som patienten ska sova gott och må bra. För att jag ska kunna hålla min del av avtalet till dig, är jag beroende av apparater och ett väl fungerande team av personer med olika kunskaper runtomkring mig. Tillsammans arbetar vi mot ett och samma mål – Att du ska bli frisk och få komma hem till dina nära och kära och återgå till ditt normala liv igen.

För det mesta så går allt enligt den förutbestämda planen, men eftersom du och alla andra är unika, kan jag aldrig med 100% säkerhet säga hur förloppet kring just din vård kommer att te sig. Det finns inget facit! Akuta situationer uppkommer titt som tätt och kan påverka programmet för dagen. Mina kollegor och våra barn kan bli sjuka, och plötsligt saknas personal. Förutsättningarna för mig ändras ibland från minut till minut. Vissa av mina patienter har fått vända med ena foten inne i operationssalen. Någon var mer allvarligt sjuk och behövde opereras före. Det ställer förstås till det för den det drabbar. Besvikelse. All planering med familjen och arbetet och fritiden inför operationen – helt i onödan. Det är tufft även för mig. Jag vill så gärna räcka till för alla men det går inte alltid. Men jag gör så gott jag kan och arbetar så effektivt det bara går för att hinna med allt.

Hur tufft och svårt det än kan vara så finner jag trots allt en enorm glädje i det jag gör. Värmen i hjärtat är obeskrivlig när patienten vaknar och jag får ett leende tillbaka, ett svagt tack eller en mjuk hand som kramar min. Det är också en stor glädje att få vara en del av ett grymt team där alla är superduktiga på det de gör.

Jag önskar att min och mina kollegors erfarenheter och kompetens skulle värdesättas mer av de styrande än vad det gör idag, och att vi skulle ges möjligheten att känna oss ordentligt uppskattade och tillräckliga i vårt dagliga arbete.

Glöm inte att det är just våra erfarenheter och vår kompetens som är din trygghet den dag då du hamnar på operationsbordet!

Louisa Lundström anestesisjuksköterska, Västmanlands Sjukhus Västerås