Försöker fatta hur det är

 

 

”Ni borde prova själva och se hur vi har det.” ”Gå en dag i mina skor så får du se!” Det är nog några av de vanligaste kommentarerna till oss politiker.

 

Min erfarenhet är att politiker ofta är på olika besök i verkligheten. Kanske är det inte lika vanligt att vi går bredvid en hel dag, men det är heller inte ovanligt.

 

 

Förra veckan gick jag två kvällspass bredvid sjuksköterskor, först på stora akuten i Västerås, sedan på medicinakuten i Köping. Och visst ger det en del aha-upplevelser! Det viktigaste för mig är att känna av stämningen bland personalen, att se om patienterna trivs och att samla in synpunkter och förslag på vad som kan göras på ett annat sätt. Ofta vill de jag träffar veta lite om mitt jobb som politiker.

En sjuksköterska går med snabba steg. Mer springer liksom. I åtta timmar. Jag förstod så småningom att finns det en stol och några sekunder över, sitt dom sekunderna, tillfället kommer kanske inte åter.

En sjuksköterska på akuten håller många bollar i luften samtidigt. Olika typer av bollar dessutom. Som att jonglera med en gjutjärnspanna, några fjädrar och ett par isbitar. Det kräver ständiga omprioriteringar och uppmärksamhet. En sjuksköterska har stort ansvar, men en sjuksköterska behöver inte klara allt ensam. En del försöker – men det måste inte vara så – inte alltid.

Jag har sprungit mellan sängarna och lyssnat på larmen, känt pulsen stiga då ambulansen är på väg in med svårt sjuk patient. Jag har registrerat hierarkin mellan undersköterska, sjuksköterska och läkare. Jag har känt ansvaret för och förstått allvaret med att inte kunna springa iväg med patienten till avdelningen där patienten kan få bästa möjliga vård, eller att inte kunna ge smärtstillande medel eftersom doktorn inte kommit än.

 

 

Jag har sett personalen lirka med ett litet barn så han sitter still medan doktorn bedövar med ond spruta och sedan syr pyttesmå stygn i fingret samtidigt som blodet droppar. Hört klagan över väntan på doktorn, sett anhörigas oroliga ögon då de förstår att slutet är nära, och känt av ilskan då människor hänvisas någon annanstans.

Och jag har förstått att en febertermometer aldrig ligger på rätt ställe på en akutmottagning.

Det händer mycket på några timmar på en akutmottagning.
Det är det många i personalen gillar. Tempot. Pulsen. Variationen.

Någon sa: Jag är alltid otillräcklig, men jag älskar mitt jobb.

Det var lärorika dagar som gett mig massor att fundera på.

Jag kan inte säga att jag på riktigt fattar hur det är att jobba på akuten, men jag fattar att vi ska vara tacksamma över den stora och fina arbetsinsats som utförs på våra akutmottagningar i länet. Varje dag dygnet runt.

Tack till er jag fick gå bredvid och som på något vis var berörda av mina besök!

/M