Fundera inte - bah gört!

Hur lång tid tar det att skapa en ovana? Inte lång... Jag har alltför länge haft ovanan att röra på mig för lite.

 

Jag fick mig en rejäl tankeställare när jag i våras var på ett studiebesök hos en sjukgymnast i Norberg. Pinsamt blev det också. Med en fotograferande journalist i rummet bad sjukgymnasten mig att sitta på en stol och resa mig upp på ett ben. Det behöver man kunna klara ca 20 gånger för att inte riskera benskörhet. Och hur gick det?

 

Inget vidare, men journalisten fick fina bilder på en vinglande politiker...  Här kan du läsa om besöket.

 

I alla fall. Jag har kommit igång förut och använder mig av samma metod den här gången. Små uppmuntrande steg ska det vara och utgå från all motion som blir av är bra.

 

Jag tycker löpning fungerar bäst för mig. Det tar minst tid. Bara sätta på skorna och sen är man snart hemma igen.

 

 

Men två saker har jag ändrat på den här gången.

 

1. Jag har hittat ett spår jag gillar och får vacker natur med på köpet och mindre ont i kroppen.

2. Har laddat ner en app med 7-minuters-träning.

 

Och faktiskt. 7 minuter i hemmet har alla tid med några gånger i veckan.

 

Av erfarenhet vet jag att jag brukar gå ut lite för hårt, få ont i kroppen på lite olika ställen, och då ebbar träningen snart ut. Så jag försöker ta det något lugnare den här gången, men vet du. Det är så roligt!

 

Jag trodde t ex inte att det skulle göra så stor skillnad på vilken miljö/ spår jag springer i. Men det gör det verkligen.

 

Kom igång du också! Börja med 3 st korta pass i veckan - 7 minuter räcker. När krafterna tilltar och du ser att du kan och tycker det är roligt - höj ambitionen.

 

Kan man skapa en ovana - så kan man skapa en vana.

 

Nu köööör vi!

 

 

 

/M

Gästbloggande narkossjuksköterskan: Jag lovar att jag ska hålla dig vid liv...

Sov gott så ses vi om en stund, ja den meningen är nog den jag har använt mig av mest under min yrkeskarriär som narkossjuksköterska. I och med att jag uttalat dessa ord så har jag indirekt lovat att jag ska hålla dig vid liv under den tid som du är sövd. Det är ord med stor tyngd bakom. Jag har lovat att med all min erfarenhet och kompetens se till att du har det bra under din narkos, se till att du sover, att du andas ordentligt, att ditt hjärta slår som det ska, att du inte har ont. Jag håller dig varm och ser till att du vaknar. Det är ett stort ansvar.

Det är inte så lätt att beskriva vad jag som narkossjuksköterska gör, egentligen. Definitionen enligt mina yngsta barn är att jag håller i ett huvud! Men det är ett komplext yrke där det krävs stor kunskap om alla de delar som måste samspela för att du som patienten ska sova gott och må bra. För att jag ska kunna hålla min del av avtalet till dig, är jag beroende av apparater och ett väl fungerande team av personer med olika kunskaper runtomkring mig. Tillsammans arbetar vi mot ett och samma mål – Att du ska bli frisk och få komma hem till dina nära och kära och återgå till ditt normala liv igen.

För det mesta så går allt enligt den förutbestämda planen, men eftersom du och alla andra är unika, kan jag aldrig med 100% säkerhet säga hur förloppet kring just din vård kommer att te sig. Det finns inget facit! Akuta situationer uppkommer titt som tätt och kan påverka programmet för dagen. Mina kollegor och våra barn kan bli sjuka, och plötsligt saknas personal. Förutsättningarna för mig ändras ibland från minut till minut. Vissa av mina patienter har fått vända med ena foten inne i operationssalen. Någon var mer allvarligt sjuk och behövde opereras före. Det ställer förstås till det för den det drabbar. Besvikelse. All planering med familjen och arbetet och fritiden inför operationen – helt i onödan. Det är tufft även för mig. Jag vill så gärna räcka till för alla men det går inte alltid. Men jag gör så gott jag kan och arbetar så effektivt det bara går för att hinna med allt.

Hur tufft och svårt det än kan vara så finner jag trots allt en enorm glädje i det jag gör. Värmen i hjärtat är obeskrivlig när patienten vaknar och jag får ett leende tillbaka, ett svagt tack eller en mjuk hand som kramar min. Det är också en stor glädje att få vara en del av ett grymt team där alla är superduktiga på det de gör.

Jag önskar att min och mina kollegors erfarenheter och kompetens skulle värdesättas mer av de styrande än vad det gör idag, och att vi skulle ges möjligheten att känna oss ordentligt uppskattade och tillräckliga i vårt dagliga arbete.

Glöm inte att det är just våra erfarenheter och vår kompetens som är din trygghet den dag då du hamnar på operationsbordet!

Louisa Lundström anestesisjuksköterska, Västmanlands Sjukhus Västerås

Klicka här om du nån gång hört ”Jag har ingenting att göra”

Ingenting att göra – det är grunden för att något nytt ska hända. Barn mår bra av att ha lite tråkigt ibland. Så har jag resonerat – men det finns en annan sida på myntet.

.

För några veckor sedan besökte jag ett flyktingboende och försökte sätta mig in i flyktingarnas situation. Något måste verkligen göras för att bryta tristessen på dessa anläggningar!

Barnen som bor där säger såklart lika ofta som andra barn ”Jag har ingenting att göra”. Med den skillnaden att där finns knappt leksaker, ingen lekpark att skicka ut dem till, ingen cykel och få ytor inomhus att springa runt på. Därtill finns det gott om vuxna – som inte heller har något annat göra än vänta.

Jag känner tacksamhet gentemot föreningar som Tillsammans Gör Vi Skillnad som gör vad de kan för att ordna aktiviteter där flyktingar och Västmanlänningar träffas. Men här krävs att vi gör mer. Transporter och logistik är en nyckelfråga.

Asylsökande försätts idag i en lång väntan på handläggning av sin asylansökan (6-12 månader) och en lång tid av ovisshet och passivitet som följd. Människors inneboende drivkraft och hopp om att bygga ett bättre liv och framtid riskerar att avta ju längre tiden går. 

Därför kändes det väldigt bra med de förslag Ebba Busch Thor presenterade under Almedalen som handlar om att bryta tristessen.

Människor kan och vill klara sig själva.

Tänk efter. Hur länge står du ut med att göra ingenting utan att knappt kunna ta dig hemifrån?

/M

Obs! Endast för den som gillar lakrits

 

 

 

 

Är du också en av dem som gillar saltlakrits?

 

Det är ju konstigt att man kan längta så efter saltlakrits så fort man åker utomlands. Under mitt Kanada-år letade jag i danska godisbutiker efter salt-lakrits men den var såklart inte lika god. På IKEA fanns choklad - men inte lakrits (det här är ju väldigt länge sedan...)

 

I alla fall kommer här recept på en mycket god sås baserad på turkisk peppar. Den kombineras med fördel med glass, maränger och bär. Men en annan favorit-komibnation är kladdkaka, grädde, hallon och den här såsen.

 

 

Salt-lakrits-sås

10 st hårda turkisk peppar

1 dl vatten

1 dl socker

1 tsk kakao

 

Smält den turkiska pepparen med vattnet på låg värme.

Blanda i socker och kakao. Låt koka upp.

Klart!

 

 

 

 

Berätta gärna vad du tyckte!

 

/M

 

 

En cyklel, två solnedgångar och han som tände glöden

Tänker jag ska försöka få till ett blogginlägg om Almedalen. Men allt verkar redan vara skrivet. Fast hur jag tyckte det var är fortfarande oskrivet.

Jag fick låna en cykel och det var bra. Helt klart enklaste och snabbaste sättet att ta sig in till Visby - ca 3 km i mitt fall. Fast det var en väldigt hård sadel... Så det var bara första cykelturen jag satt ner :)

Det fina med att bo en liten bit utanför Visby var cykelturen längs med havet. Två fantastiska kvällar med solnedgång och ett helt öppet hav. Obeskrivligt vackert. Hade jag inte velat vara utan.

Det viktigaste för mig med att åka till Almedalen var dels att se hur det är eftersom det var första gången, men också att inspireras och knyta nya kontakter. Och så klart att lyssna på Ebbas tal. Många goda råd fick och läste jag. De bästa från Eleonore. Tack för det!

 

Tvärs emot alla goda råd jag läst bokade jag inget på torsdagen och hittade ett mycket spännande seminarium om innovation och energi, men sen träffade jag honom...

Den som följer mig vet att jag känner lite extra för dyslexi och för kopplingen mellan skola, vård och föräldrar. Den här mannen arbetade med att få tillbaka hemmasittande ungdomar till skolan.

Att få träffa någon med ett sådant engagemang och som kommit en bit på väg för att vi ska kunna hjälpa dessa barn och föräldrar - sådant smittar - och sådant tänder min politiska glöd. Då vill jag göra något mer. Något lite till måste det gå att göra. Nu ska jag klura på vad - utifrån ett politiskt perspektiv.

Tror nog det blir fler resor till Almedalen.

/M

Det accepterar jag inte

Almedalen har nyss börjat och de olika organisationernas utspel och viktigaste frågor kommer hagla över oss under veckan. 3700 olika arrangemang.

Och ja, jag tänkte också åka dit i år. Och mingla. Och ta intryck. Men jag ska också se om någon kommer ge svar på den vårdfråga som jag känner mest för just nu och som verkar så svår att lösa: hyrläkarna.

Jag kan inte acceptera att en människa i sitt sköraste tillstånd som vänder sig till psykiatrin får lov att berätta sin innersta hemlighet gång på gång för nya läkare. Eller att en gammal människa som ofta besöker sin vårdcentral ska få olika råd och mediciner varje gång. Det ska inte vara så.

Men vems är ansvaret? Hur kunde det bli så här? Har staten utbildat för få allmänläkare och psykiatriker? Är landstinget en dålig arbetsgivare? Är de mindre kommunerna inte tillräckligt attraktiva att bo och arbeta i? Eller är det inte tillräckligt hög status bland läkarkåren att vara fast anställd på en vårdcentral?

Oavsett vems "felet" är så kommer vi inte längre med en bättre vård inom psykiatrin och primärvården om vi inte har fast anställda läkare.

Ett problem är en förutsättning för att någon ska kunna presentera en smart lösning och göra ett utspel. Men just det här problemet verkar ingen vilja lösa. Trots att det är den fråga patienter och personal pratar mest om. Och jag kan heller inte hela svaret.

Men snart kommer någon med ett förslag till lösning. Så är det alltid. Frågan är vem?

/M

Vill helst inte vara en liten lort

Om man ska nå ett annat resultat måste man göra på ett annat sätt.

Jag är kristdemokrat. Jag vill att det ska gå bättre för oss i nästa val. Inte för min skull. Inte för partiets skull utan för att jag tror det skulle vara bra för människorna som bor i Västmanland och Sverige.

Göra på ett annat sätt. Det har vi väl i partiet alltid försökt med? Och sen i efterhand konstaterat att just den nya grejen kanske inte var så framgångsrik. Och ibland gör vi saker bra också. Faktiskt. Vad är det vi behöver göra på ett annat sätt då?

Astrid Lindgren sa: Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Åååh, hon är så jobbig den där Astrid. Hon är så mitt i prick.

Göra saker man inte vågar. Gå utanför bekvämlighetszonen. Chansa lite. Våga hoppa. Måste man verkligen det också???

Ja, så är det nog. Människor har förutfattade meningar om oss som parti. Tyvärr sitter det hårt. För att ändra på människors uppfattning om oss behöver vi röra oss bland människor vi normalt inte träffar på. Göra lite oväntade saker. Befinna oss i oväntade sammanhang. Men självklart med samma gamla goda värderingar som gällt i flera tusen år.

Ibland orkar jag inte vara annat än en liten lort – men ibland gör jag saker jag inte vågar. Idag t ex. Och nästa vecka. Vad? Det berättar jag en annan gång. Kanske.

Ha en skön helg!

/M