Massor med texter och ord ögnar jag igenom. Det ingår i mitt jobb att ha koll på vad som sägs och skrivs.
I morse när jag snabbkollade Facebook, samtidigt som jag plockade i diskmaskinen (eller går det egentligen) så ploppade en debattartikel undertecknad Ebba Busch Thor upp i flödet.
Rubrik: Det behövs större satsningar på familjen. Den kan läsas här.
Ett mycket vanligt förekommande budskap från mitt parti. Familjen är central i allt vi pratar om kan man säga. Men vad var det då som gjorde, att den här gången drog jag efter andan och kände ögonen fyllas med tårar, och så den faktiskt härliga känslan av att: ja, jag befinner mig i rätt parti och vi har en mycket bra partiledare.
Mot slutet säger Ebba: Vi vill se ett samhälle där familjer ses som en resurs, inte en belastning.
Det var det. Precis det som gjorde att Kristdemokraterna blev mitt parti.
Under de år jag var hemma med barnen möttes jag/ vi ofta av kritik och skuldbeläggande framför allt för att människor ansåg att våra barn skulle ha det bättre i förskolan. Men jag hade i alla fall stöd från BVC och barnläkare att våra barn hade det minst lika bra hemma (de började förskola när de var 3 år).
Jag upplevde att jag snarare var en belastning än en resurs i vårt samhälle - även om jag inte satt ord på det tidigare. Jag har träffat många som upplevt samma sak. Varför ska en förälder behöva känna så?!
Såklart att föräldrar är viktiga för sina barn och därmed är en resurs i samhället.
Tack Ebba!
/M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar