Det är det här det handlar om

I det här rummet fattas de flesta (till antalet) politiska besluten gällande Region Västmanland. Det är här som Regionstyrelsen sammanträder, men den verkliga makten finns hos de som sitter i fullmäktige. Alltså i ett större forum.

I Regionstyrelsen finns 15 ledamöter och 7 ersättare. Mandatperioden som gått har oppositionen haft platserna till höger bakom mig. Rakt bakom mig har Regionstyrelsens ordförande och vice ordförande suttit. De rödgröna har haft 8 ledamöter och oppositionen 7.

I Regionfullmäktige finns 77 platser. Till fullmäktige kommer inte alla ärenden. Fullmäktige beslutar om budget och sedan frågor som innehåller tillräckligt stora summor pengar, eller avgifter eller handlar om principer - vägledande beslut. Ja, och så motioner (förslag) och interpellationer (frågor), men det vet ni ju redan. Ni som brukar följa min blogg. 

Det är också fullmäktige som beslutar vilka som ska sitta i Regionstyrelsen och vem som ska vara Regionstyrelsens ordförande. Därför är det angeläget att hitta ett förslag på Regionstyrelsens ordförande som kan få tillräckligt många röster av de som sitter i fullmäktige.

Resultatet i valet för Västmanlands regionfullmäktige har inte givit någon av de traditionella grupperna egen majoritet i fullmäktige, dvs minst 39 mandat. (1 mandat = 1 person). Det är ett liknande läge som i riksdagen.

Just nu pågår samtal inom och mellan partierna för att hitta en kombination som kan få fullmäktiges godkännande och sedan klara av att styra Region Västmanland under kommande fyra år. Då handlar det dels om att få ihop tillräckligt med mandat, men framför allt om att ha en samsyn på de viktigaste politiska frågorna.

Mandatfördelningen efter valet är:

S 27

V 6

M 16

L 6

KD 5

C 5

SD 12

Den 15 oktober är det valfullmäktige. Då ska det fattas beslut om vem som ska vara Regionstyrelsens ordförande. Hur det blir återstår att se.

/M



Visste inte att det fanns ett ord på vad jag upplevde

Alla har en berättelse, en egen personlig anledning, till varför man engagerar sig politiskt. Ofta handlar det om en händelse - eller en serie händelser - som lett till upprördhet - och en önskan om att åstadkomma förändring.

Vad är då min anledning? Vad är min berättelse?

Kristdemokratin växte in i mitt hjärta under de år jag och min man valde att jag skulle vara hemma med barnen. Vi sparade och sparade på föräldradagarna och drygade ut med studier och annat så de räckte i fem år. Fem härliga år. Men under dessa år utsattes jag för skuldbeläggning. Och jag var långt ifrån ensam om att känna så, upptäckte jag. Ett skuldbeläggande från omgivningen om att vi och jag gjorde fel.

Så är inte kristdemokratin. Där är föräldrarna viktiga i barnens liv. Inte perfekta, men mycket viktiga. Kristdemokratin handlar om att stötta föräldrarna och familjerna, inte skuldbelägga.

Ebba, min partiledare, har nu tagit upp kampen mot mom-shaming. Jag visste inte att det fanns ett sådant ord. Till min glädje och förvåning hör jag henne uttrycka det jag känner och upplevt. Och många med mig. Inte förvåning över att hon tar upp frågan, utan över att hon så exakt lyckas beskriva det jag kände för snart 15 år sedan.

Jag är kristdemokrat. Precis som Ebba. Kanske du med.

/M

Tack och tårar i ögonen

Jo det är väldigt många arbetstimmar så här i valrörelsen, men sanningen är den att det varit väldigt många arbetstimmar hela mandatperioden. Om det gör någon skillnad för valresultatet visar sig om drygt en vecka, men drivkraften är att göra skillnad i människors liv.

Idag fick jag helt oväntat tack från två olika personer för att lyfter upp frågor om utmattning och psykisk ohälsa. Då känns det bra. Då blir det tårar i ögonen och så kommer det ny kraft.


Som ni  vet tycker jag arbetet är roligt - men viktigast är ändå att få göra skillnad. Det är det politik handlar om. Att göra världen lite bättre.

/M

Vad håller jag på med egentligen

Är det mycket jobb nu Malin? Och vad gör du egentligen så här i valrörelsen?
.
Det är två vanliga frågor. Tänkte försöka göra en liten lista på vad jag gjort senaste veckorna som exempel. Få se nu...

Skrivit och lämnat in motion om att utveckla glesbygdsmedicin i Västmanland. Till det också ett pressmeddelande (som inte var tillräckligt intressant för media), och en film till Facebook.


Gjort ett antal dela-bilder, annonser och inlägg på KD Region Västmanlands Facebook.
Uppdaterat mitt Instagram, flera gånger varje dag.
Slarvat lite med bloggen har jag gjort...
.
Kampanjat i Köping - flera gånger, Fagersta, Sala, Västerås och Hallstahammar.


Hjälpt till att måla valstugan
Valplaneringsmöten
Skapat och delat flygblad

Direktsänd radioduell mot miljöpartiet om utmattning.
Direktsänd valdebatt i radion.
Fått ett och annat psyk-bryt när jag inte förstår mig på vare sig Instagrams eller Facebooks logik.


Besökt flera olika föreningar.
Och så stått i valstugan.
Svarat på ett otal kommentarer på Facebook, däribland de som tycker KD inte gjort någonting senaste fyra åren...


Det är väl ett litet urval av saker som händer just nu. Och ungefär det jag kommer göra kommande två veckorna också. Fast då i ännu lite högre tempo.


Sen ska jag glädjas åt ett gott valresultat. Inte för min skull utan för att Västmanland behöver mer av kristdemokrati.

/M

Skratt och lite pinsamheter vid första middagen

Vi tittade i gamla album och då dök den här bilden från förra sekelskiftet upp. Kalas hemma hos mamma och pappa. Första gången Kjell var med. Vi har skrattat åt det här tillfället många gånger.

Det är alltid mycket mat på våra kalas, men det visste inte Kjell så klart. Det bjöds på smörgåstårta till förrätt, sedan köttgryta och antagligen tårta till efterrätt. När Kjell kom ut till bordet bland alla gäster, med sin tallrik, hade han lastat på en rejäl bit smörgåstårta. Jag tyckte det var en pinsamt stor bit och funderade på dels hur smörgåstårtan skulle räcka till de andra och sedan hur han planerat få plats med resten av måltiden.

En liten teaterviskning:

"Du såg väl att det blir köttgryta också?"

"Ähum, nä, jag trodde inte det var nåt mer..."

Nu hör det till saken att smörgåstårta inte tillhör Kjells absoluta favorit, men man får ju lov att äta när det bjuds. Så det var att äta först den alldeles för stora biten smörgåstårta och sedan även köttgryta och så efterrätt. Det gällde ju att göra ett bra första intryck och visa uppskattning för maten.

Men sedan dess har han lärt sig planera platsen i magen lite bättre :) Och vi har haft något att skratta åt i många år. Det är missarna man minns...

/M

Mitt förslag i sossarnas valfilm - det var oväntat

Det ska vara skillnad beroende på vilket parti man väljer att lägga sin röst på. Annars är det ingen vits med att ha så många olika partier.

För en kristdemokrat är det viktigt med

 

- valfrihet - eftersom alla människor är olika

- kvalitet - det ska vara lika god kvalitet oavsett val

- entreprenörskap - eftersom alla människor ska få utveckla sin fulla potential

- företagande och konkurrens - eftersom det skapar arbetstillfällen och leder till utveckling av verksamheter

Sjukvården är i akut behov av reformer och innovationer för att vården ska räcka till alla och för att klara bemanningen. Därför har jag/ KD föreslagit att lokaler vid Köpings sjukhus ska öppnas för uthyrning till entreprenörer inom branschen "hälsa och välfärd" - för att få till ett bättre samarbete med sjukvården.

Ibland kanske dessa entreprenörer, innovatörer, företag träffar patienter eller också träffar de endast sjukvårdens personal.

Det går t ex att med hjälp av 3D-skrivare göra protester och andra hjälpmedel, men för att den utvecklingen ska kunna ta ordentlig fart behövs ett närmare samarbete med sjukvården.

Vi valde ordet "vårdgalleria" för att beskriva vår vision av ett närmare och mer innovativt samarbete med länets olika aktörer. Och se då såg de redan röda sossarna ännu mer rött.

På några minuter hade de dementerat och svarat på vårt pressmeddelande, och de valde sedan att ta upp frågan i en helt annan debatt i fullmäktige och nu finns det också med i deras valfilm. Nån vårdgalleria vill de inte ha. Fast vad de säger nej till bryr de sig mindre om...

Det är ju inte så att ordet vårdgalleria finns med i en ordbok och har en specifik definition.

Nån vårdgalleria (oavsett utformning) vill förresten inte Vänsterpartiet heller ha, det förklarar deras regionråd i valintervjun på SVT, ni vet det parti som ansvarat för företagandet och innovationer de senaste åtta åren i Region Västmanland.

Uppenbarligen tror dessa partier att lilla jag och viktiga KD har/ kommer få tillräckligt mycket att säga till om för att en vårdgalleria skulle kunna bli verklighet. Kul!

Hade inte räknat med att få vara med i andra partiers valfilmer, men tack, tack!

/M

Lilliths budskap: Nej, ensam är inte stark

Det är torsdag morgon och klockan är 07.55, snart börjar första lektionen för skoldagen. Jag står inne på toaletten med tårar i ögonen, framlutad över handfatet med båda händerna på varsin sida om det. Jag biter mig i läppen för att det inte ska höras ut att jag gråter. Ännu en dag med en klump i magen och ständigt skrikande demoner i huvudet. Ännu en dag med fejkade leenden och tron på att jag ska klara mig själv. Jag torkar tårarna och sträcker på mig igen,”du klarar dig Lillith”, tänker jag. ”Du behöver ingen hjälp, ensam är stark, kom ihåg det.” Idag, fyra år senare, har jag förstått att man inte alls alltid klarar sig själv. Alla behöver vi människor omkring oss som stöttar oss och får oss att må bra, så nej, ensam är inte stark.
.

.

.
Året är 2014 och jag ska precis börja sjuan. Jag har lämnat mina vanliga byggnader på skolan bakom mig, lärare och vissa kamrater likaså. Vi står på skolgården första dagen och alla är pirriga och nervösa inför beskeden om vilka lärare, salar och skåp vi snart ska bli tilldelade. Jag ser på mina klasskamrater att dom också är lite nervösa, men deras ögon speglar en mer peppad nervositet, en sådan bra nervositet som man kan ha innan man ska göra något man längtat efter men ändå fruktar lite. Jag är säker på att om någon hade tittat noga in i mina ögon så fanns där ingen bra nervositet, utan bara ren ångest och skräck.
.
Under hela min tid i grundskolan sågs jag som en snäll, högpresterande och noggrann elev. Jag kom alltid i tid till lektionerna, jobbade alltid aktivt med skolarbetet och var alltid artig och ordentlig gentemot mina kamrater och lärare. Under årskurserna 1–6 mådde jag nog ganska bra, det var inte superviktigt att ha höga betyg utan man gick till skolan, gjorde det man behövde och lattjade på rasterna. Det var nog när jag började sjuan som allting började på riktigt.
.

Jag var fortfarande samma ambitiösa och ordentliga tjej jag var innan, på utsidan. Inuti ville jag helst inte gå till skolan alls utan bara ligga hemma under täcket hela dagen och försöka tysta ner det mina hjärnspöken väsnades om inuti mitt huvud. Om jag bara hade bett om hjälp från början och varit ärlig mot mig själv, istället för att skjuta undan det hela tiden, hade jag nog aldrig behövt falla så långt ner som jag ändå gjorde.
.
Det var först för ca 1,5 år sedan som jag tog hjälp på riktigt och sa att nu får det vara nog. Jag berättade för mina lärare hur det stod till och dom i sin tur meddelade mina föräldrar. Jag hade pratat lite med lärare under tiden på högstadiet också, men att berätta för mina föräldrar att jag inte mådde bra fanns inte på kartan. Jag bönade och bad om att dom inte skulle säga något till mina föräldrar, och i de flesta fallen lyckades jag.
.
Idag är min mamma och pappa mina största supporters och jag är oerhört tacksam att dom vet om allt och att vi nu kan samtala öppet om mitt mående och hur vi ska handskas med det på bästa sätt.
.
När mina föräldrar fick reda på mitt mående tog vi direkt kontakt med Familjeläkaren för råd och stöd. Som det ser ut idag så är det den vägen man får börja då väntetiderna till BUP (barn-och ungdomspsykiatrin) är alldeles för lång. Där möttes vi av olika läkare med olika ambitioner och kunskapsnivåer. BUP är i en helt annan klass och går inte att jämföra, hjärtat finns att hjälpa men inte kunskapen via familjeläkarna.
.
När någon började lyssna på mig kände jag att ett hopp inom mig väcktes. Men tiden gick och jag mådde allt sämre, jag/ vi fick vänta ganska länge på att få komma till BUP. Under den tiden, mellan att mitt mående kom fram och att vi kom in på BUP, så började jag må sämre.
.
Mitt självskadebeteende som jag hade haft till och från under min skolgång kom tillbaka och blev nu värre, det slutade med att vi fick åka till BUP akuten, små rispor blev till större sår som behövde sys. Många dagar låg jag instängd på mitt rum, liggandes under täcket, att umgås och vara som vilken glad tonåring som helst var så avlägset, jag orkade verkligen inte vara bland folk och vara social.
.
När vi till slut fick en tid på BUP och efter flertal samtal med olika kontakter, i samband med medicin, började jag komma på banan igen. Äntligen, äntligen såg jag en liten strimma av ljus i min annars så nattsvarta tunnel.
.
Jag känner mig oerhört tacksam för all hjälp jag har fått under den tiden som mitt mående har varit ”öppet”. Alla lärare, skolsköterskor, mina vänner som idag stöttar mig och som jag kan tala öppet med och framförallt familjeläkarna och BUP som har tagit detta på stort allvar, utan dem vet jag inte hur det hade varit med mig nu, för mig nu…
.
Min familj!! Ni är fantastiska, dömer inte utan bara stöttar och ser till att jag mår bra! Idag är det 23 juli, fyra år senare, och jag börjar snart årskurs två på gymnasiet. Jag går fortfarande på samtal regelbundet och äter mediciner, och ja, jag är fortfarande lite skör, men samtidigt så mycket starkare.



Budskapen och syftet med att jag skriver ner min historia är tre saker:
.
1. ENSAM ÄR INTE STARK!! - ta hjälp! Prata med någon! Det är inte ett tecken på ”svaghet” att erkänna att man inte mår bra, tvärtom, det är oerhört starkt.

2. Vi måste på något sätt korta ner väntetiderna för att komma in på BUP och få hjälp, genom att göra det, minska de långa väntetiderna, kan antalet självmord och psykiskt sjuka minska rejält.

3.Våga prata om psykisk ohälsa öppet! Det är okej att säga att man inte mår bra och har ångest. Ser du någon som ser ut att vara deppig, fråga!!! Fråga hur personen mår, om de behöver hjälp eller någon att prata med. Detta är sååååååå viktigt! Jag kan inte ens med ord förklara hur viktigt det är att prata om psykisk ohälsa. Att prata om t.ex. självmord och självskadebeteende är inte tabu, det är livsviktigt, på riktigt.
.
Jag är säker på att om jag bett om hjälp tidigare, och även fått hjälp tidigare, så hade jag inte förlorat flertalet år till den psykiska ohälsan. Så om du som läser det här känner igen dig i min text eller mår dåligt på andra sätt, ta hjälp. Berätta för någon, skriv, maila, prata. Vad som helst, bara berätta för någon.
.
Här nere finns olika sidor länkade som du kan ta hjälp ifrån, om du vill får du jättegärna skriva till mig och prata/skriva av dig. Antingen på mail eller om du vill skicka ett dm på instagram.
.
Min mail: lillith@kiiveri-eriksson.com

Instagram: lillithkiiverieriksson
.
https://www.bris.se

http://www.bup.se

https://www.umo.se

https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/

En sista liten reminder till er alla där ute i värmen. Ser ni någon som mig på stranden med ärr på kroppen, stirra inte. Peka inte, glo inte och kolla inte snett. Vi vet mycket väl om att dom finns där och vi behöver inte påminnas. Om du vill reagera på något sätt, så le, visa att du precis som vi är stolt över att vi tagit oss igenom en mörk period i våra liv. Och kom ihåg, ensam är inte stark. Be om hjälp, i tid.

Kram

// Lillith Kiiveri Eriksson, 17 år, Västerås.

P.S Om du väljer att höra av dig till mig så kommer jag försöka stötta dig och ge dig tips på hur du kan gå vidare och få professionell hjälp. Jag kan försöka hjälpa dig och finnas där som stöd, men kommer hänvisa till professionell hjälp. För att bli frisk, är det precis det som behövs, men att öppna sig och prata om det smått är ett stort kliv framåt.