Från blyg till att våga ta plats

På torsdag kväll är alla partier inbjudna till läkarföreningen för valdebatt. Vi har fått några frågor att förbereda svar till, men sedan kommer också oförberedda frågor från publiken.

Det känns bättre den här valrörelsen. Jag har mycket mer erfarenhet och kunskap om olika frågor och har lärt mig att ta mera plats i samtal och diskussioner. Tar man ingen plats så får man ingen plats heller i valdebatter. Då blir man överkörd helt enkelt. Det vet jag av erfarenhet.

Förra valrörelsen kantades av oro och improvisation ihop med att försöka hinna med mitt ordinarie jobb. Det var inte lätt. Min plan är att kunna ha mer kul den här gången. Och att kunna mina argument bättre. Och att få fler röster.

Till en av förra valets debatter hade jag svårt att hitta rätt. Jag hade dessutom missuppfattat tiden upptäckte jag när jag kom in. De andra hade redan varit där en stund och minglat. Hög puls kan man säga...

En man kom in och frågade om jag möjligtvis var Malin Gabrielsson, jo sa jag. Du kanske har glömt något, frågade han? Äh, jag vet inte riktigt... Visade sig att jag sprungit ifrån betalkortet i p-automaten. Han hade chansat på var jag var... Tack för det.

Debatten blev allt annat än lugn och jag fick svara på frågor jag inte hade någon aning om. Men det var väl ungefär lika svårt för alla...

Jag tycker det är tråkigt att lyssna på debatter där alla tycker samma sak. Därför känns det mycket bra att ha några sjukvårdsfrågor som bara KD tycker. Just nu - det kan komma att ändra sig snabbt. En är att vi vill att staten tar över sjukhusvården.

På torsdag är det i alla fall dags igen. Blir kul!

Västmanland och sjukvården behöver mer av kristdemokrati, det vet jag och förhoppningsvis även du :)

/M

Så stolt över min insats - hejdå jantelag

För någon vecka sedan presenterade jag tillsammans med partikollegan Samuel Stengård Kristdemokraternas politiska program för Västmanland för nästa mandatperiod. Samuel ska vi skicka till riksdagen är planen.

Det är framför allt jag som varit projektledare för att få ihop programmet. Egentligen är det ingen annan än jag som vet hur mycket arbete som är nedlagt.

.

Jag har hållit i flera olika träffar med medlemmar. Jag har varit på studiebesök, läst partiets olika förslag som kommit från Ebba, tittat på andra partiers förslag, träffat fackföreningar och funderat.

Medlemmarnas budskap var tydligt. Det ska vara kort och enkelt...

Det är kort och enkelt som är det svåraste. Då måste varje ord och varje förslag vägas på guldvåg.

Det jag absolut ville ha med var de tre hållbarhetsperspektiven - människor, miljö och ekonomi. Det är bara att erkänna att vi varit lite för dåliga på att presentera våra miljöförslag. Och det är dumt när förvaltarskap och hållbarhet är en så central del i kristdemokratin.

Jullovet användes till att skriva och skriva om. I januari fanns programmet med på vårt möte för länets medlemmar, då hade jag fått god hjälp med korrekturläsning.

Och så gick då till slut en liten dröm i uppfyllelse. Vi åkte runt på fyra platser i länet och presenterade våra förslag under en och samma dag.

.

Det kan tänkas vara en liten och obetydlig sak att ha en dröm om, men för att göra en media-turné behövs något av medialt intresse att presentera - för alla länsdelar. Och så behövs en del planerande så det får plats i kalendrar och en hel del andra detaljer, som inte är obetydliga i ett parti med små resurser. Därför har det inte varit möjligt att genomföra tidigare.

.

En intervju var över en timme lång. Och medans vi satt där och svarade på frågor så kände jag  att programmet verkligen fungerar. Det fungerar för landsbygd och de som bor i staden. För olika patientgrupper och personal. För företagande och kollektivtrafik. För civilsamhälle, för gammal och ung. Och framför allt innehåller vårt program goda och realistiska förslag med mycket kristdemokrati.

.

Det var så skööööönt!

.

I flera dagar svävade jag sedan på små moln och kände mig så galet stolt över min och partiets insats.

.

Det måste man och ska man tillåta sig ibland!

.

Programmet kan läsas här.

.

Glöm inte att rösta på oss 9 september :)

/M

Mitt värsta fullmäktige hittills - men nu är det gjort

"Hosta och kärlek kan inte döljas." Och nu är det avslöjat för västmanlänningarna att jag har hosta. Hoppas min kärlek för Västmanland var lika tydlig som hostan vid gårdagens fullmäktige...

På grund av den envisa hostan blev det ingen sömn natten till onsdagen. Istället en hel del funderingar på hur jag skulle lyckas ta mig igenom alla debatter ihop med hostan.

Tacksam att den höll sig undan skapligt då det var dags att säga nåt. Särskilt sjuk är jag inte, då får man så klart ta och va hemma, även om det tar emot. Just de ärenden som är uppe kommer ju inte tillbaka någon annan gång.

I vilket fall. Efter tolv timmar tog även detta fullmäktige slut. Och tror det blir svårtslaget i min "det-värsta-liga". Utifrån hostande och sömnbrist. I ärlighetens namn finns det tidigare inget särskilt jobbigt fullmäktige, bara svåra och långa.

Jag känner mig mycket nöjd med att ha klarat av att ställa den viktiga frågan till socialdemokraterna om de tänker använda statsbidraget som ska gå till förlossningsvården, till att försöka öppna fler vårdplatser för sjuka nyfödda eller för tidigt födda barn (neonatalvård), men nej. De vill vänta till den nya sjukhusbyggnaden är klar om så där sju år.

Och så har jag fått det svart på vitt, vilket innebär att jag får lägga in en växel till.

För ge mig tänker jag inte göra!

/M

Parkinson-patienten sa: Jag bär omkring på en bomb som när som helst kan explodera

Igår var det valdebatt. För mig den första för den här valrörelsen. Det var Parkinsonförbundet i Västmanland som bjudit in sjukvårdspolitikerna och även klinikchefen till debatt och diskussion om hur vården kan bli bättre.

En modig kvinna i 60-årsåldern beskrev hur hennes livssituation som Parkinson-patient ser ut med mediciner och väntan på behandling. Hon satt mitt i mitt blickfång. Hennes kropp rörde sig konstant trots att jag såg hur hon försökte låsa fast benen under stolen och la armarna i kors.

Debatten pågick i ca två timmar. Jag såg när hon tog sitt läkemedel. Hon hade förklarat att det måste tas i exakt rätt tid. Inte fem minuter senare.

Jag såg också att hon helt plötsligt satt helt stilla.

Efter debatten tog jag ett litet samtal med henne. Jag tycker hon var modig som berättade så ingående om sitt tillstånd och hur det är för henne.

Hon sa: det är som att bära omkring på en bomb. En bomb som när som helst kan explodera.

Det var medicinerna som gjorde att de ofrivilliga rörelserna upphörde en liten stund. Nu väntade hon på operation eftersom medicinerna inte räcker längre, men operationen som görs i Uppsala drar ut på tiden och samtidigt bär hon på bomben som kan explodera när som helst.

Det är dessa möten som sätter fart på mitt engagemang och min vilja att fortsätta arbeta för en bättre vård.

Det kändes som att politikerna i panelen var överens om det mesta, men några saker var jag/ KD ganska ensam om, t ex att staten ska ta över sjukhusvården så den blir mer jämlik.

/M

Fast ibland blir det idétorka och soppatorsk - så här brukar jag lösa det

Det tog liksom helt slut på inspiration och idéer att skriva något om här på bloggen, samtidigt som jag faktiskt tycker väldigt mycket om mitt skrivande här.


Konstigt, men så blev det.


Och vad gör man då?

Jag bestämde mig för en paus. En längre paus än jag haft de två år jag hållit på med bloggen, och helt ärligt är väl inspirationen inte helt tillbaka än.


Fast nu har jag vilat och då vet jag att nästa steg handlar om att bara sätta igång. Och så löser det sig sedan.


Det är när man gör saker som man får energi.


Kram!

/M