I bloggens förra inlägg beskriver sjuksköterskan Rebecca vad som händer de sista timmarna i livet.
.
Det är väldigt många som läst inlägget, vilket innebär att Rebeccas ord berör och är viktiga för många.
.
Tack Rebecca för dina ord!
.
Den här veckan har media rapporterat om hur det ser ut inom den palliativa vården i Sverige och statistik kring hur många som dör ensamma på en vårdavdelning på sjukhuset.
.
Jag har följt lite diskussionstrådar på nätet med reaktioner. Liksom jag, tycker alla det är självklart att ingen ska behöva dö ensam, men ibland inträffar döden precis när man är just det - ensam i rummet. Några vill också vara ensamma på slutet.
.
Ibland inträffar döden hastigt och oväntat. Ibland kanske det saknas personal - någon som kan sitta hela tiden vid patientens sida - eller någon som hinner få tag på anhöriga tillräckligt fort. Ibland kanske det saknas kunskap och erfarenhet hos personalen om att slutet är nära.
.
Önskar jag hade lite mer fakta bakom sifforna.
I första hand borde så klart anhöriga finnas vid den döendes sida. Är det färre som tar sig den tiden idag? Vad är det som gör att fler i Västmanland dör på sjukhus jämfört med i andra län?
.
I vilket fall är döden en naturlig del av livet - men inte en så naturlig del av vårt samtal. Det är antagligen därför Rebeccas ord är så intressanta.
.
I dagarna har en nybyggd palliativ vårdavdelning öppnats för västmanlänningar som är i behov av specialistvård i livets slut.
.
Jag tog en liten vända runt huset. Ser fantastiskt fint ut.
.
Eller hur?!
Jag hoppas kunna inspirera Rebecca till att berätta mer för oss om detta ämne det finns så mycket frågor kring. Tiden vid livets slut.
/M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar