Blommor och hembakad limpa ska nog få regionrådet på fötter igen

Lite rasslig har jag varit den här veckan, inget allvarligt och delvis förväntat. Därför hade vi planeringsmöte hemma hos mig idag, Nilla (politisk sekreterare) och jag.

Ett köksbordssamtal.

Trots att jag var klen igår så lyckades jag röra ihop en limpa inför dagens möte. Det är så enkelt recept så det kan faktiskt exakt alla klara av!
.
Läs receptet, handla, läs receptet igen, rör ihop, häll i formen, sätt i en baktermometer och in i ugnen. Verkligen busenkelt! Och som bonus mycket gott. Jag brukar avstå pomeransskal. Havrekärnor och solroskärnor kan bytas ut mot pumpakärnor eller russin eller nåt, men det kanske är överkurs :)
.
Receptet finns (eller fanns) på Risentas förpackning av chiafrön.

Inplanerat var dock inte att Nilla skulle ha så vackra blommor med sig. Jag blev verkligen jätteglad! Att vi sedan kom fram till en massa bra saker inför nästa års Almedal och sedan valrörelse gjorde inte morgonen sämre. En viktig och riktig energikick helt enkelt.

Snart måndag, då är det minst 100% som gäller igen.

Jo, jag hade köpt några såna här också och bjöd på, lakrits-choklad. De fanns på apoteket och räknas därför som medicin, man kan också ta dem i förebyggande syfte.

/M

Hästmorsa

Ingen förstår hur det gått till men vår dotter, mitt barn älskar hästar. Och jag som aldrig varit bekväm runt en häst. Men så har det varit sen hon var typ ett år.

.

När vi åkte förbi en häst skrek hon och pekade HÄÄ HÄÄ HÄÄ.

När hon var kanske 5 år, tänkte jag att jag måste försöka att förstå hennes intresse, och framför ville jag se henne med hästarna. Så jag anmälde henne och mig till ett sommarläger på tre dagar. Det hette "igång-sättning".

Ja skratta ni hästmänniskor, men den här mamman trodde det handlade om igångsättning av nybörjare, men det var igångsättning av hästar efter sommarvilan...

I vilket fall slutade det med migrän. Jag som tänkt mig få uppleva och förstå tjusningen med att sitta på en häst hamnade efter två dagar istället i sängen. Med stor möda lyckades jag ta mig iväg den tredje dagen för att äntligen få titta på min flicka när hon pysslade och red. Och liksom uppleva hennes glädje.

Jag blir aldrig någon hästtjej. Även om jag nån gång ska prova rida igen. Men skjutsa kan jag i alla fall.

Och den där harmonin och lyckan som finns hos vår flicka när hon är runt hästar.

Den är magisk.

/M

Fortsätter mycket gärna - om jag får

Inom Kristdemokraterna i Västmanland pågår nu arbetet med att ta fram namn och ordning på listan till valet till regionfullmäktige (landstingsfullmäktige). Bland annat ska medlemmarna göra ett rådgivande provval.

.

I helgen har jag fyllt i mina uppgifter till provvalet och därmed helt bestämt mig för att jag vill fortsätta en mandatperiod till. Om jag får. För medlemmarna och väljarna.
.
Att utifrån kristdemokratiska värderingar, mina erfarenheter och den kunskap jag träffar på genom alla härliga människor, få vara med och påverka vårt fantastiska Västmanland - det är mycket svårt, men lika roligt och inspirerande. Och viktigt.
.
Mitt och min grupps arbete har faktiskt spelat roll - att vuxna personer med dyslexi nu har tillgång till hjälpmedel är ett exempel.
.
Jag känner mig långt ifrån färdig.
.
Hur listan med personer ska se ut bestäms slutgiltigt på ett medlemsmöte i januari 2018 - men det kommer ett förslag innan dess.

.
Att få toppa listan är en viktig bit på vägen för att få fortsätta som gruppledare och regionråd. Men det framför allt väljarna som med sina valsedlar och kryss avgör.

Bilderna i färg är från valen 2010 och 2014.
.
Tror glasögon på är bättre.

/M

Vad ska vi med skogen till nu för tiden

Förra veckan besökte jag tillsammans med några andra kristdemokrater Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) i Skinnskatteberg. Där kan man utbilda sig till skogsmästare. Vi träffade tre män som länge arbetat på skolan.
.
Vacker byggnad, visst?

.

.

Det starkaste intrycket är dessa herrars ständiga återkommande till att det handlar om att koppla ihop kunskaper som finns rent praktiskt och fysiskt ute i skogen, med det man studerar sig till via böcker och rapporter.

.

Därför slåss de för att behålla krav på praktisk erfarenhet från skogen innan man är behörig. Något som annars är högst ovanligt för en universitetsutbildning.

Undrar hur många som tittat ut genom det här fönstret?

Svensken har genom alla tider befunnit sig mycket i skogen, dels för att skogen är en stor del av vår landyta och varit en inkomstkälla för den som bodde på landsbygden, men också för att skogen varit en förutsättning för att industrin skulle växa fram.

Nu arbetar allt färre i skogen. Istället gör vi besök till skogen för att plocka svamp, ta en promenad eller rida. En stunds förströelse. En del bor så långt från skogen att de knappt aldrig tar sig dit. När är du i skogen?

Självklart innebär det här att kunskapen om skogens betydelse och förståelse för skogsägarnas villkor minskar i samhället.

Hur många känner t ex till att intäkterna kommer i en stor klump kanske var 10 e år. Dessa pengar ska sedan räcka att leva på till nästa avverkning.

Tidigare var det fler som levde på sin skog och var helt beroende av dessa inkomster. Nu har man istället ofta ett annat arbete och skogen vid sidan av, dvs man behöver inte avverka skog för att få sin ekonomi att gå ihop. Då blir det svårare att hitta skog att avverka. Hur blir det då - om det blir svårt att hitta träd?

Men kalhyggen är inte snyggt... och så försvinner svamparna... så säger de som kommer på besök i skogen. Och så uppstår en konflikt mellan de som lever på att bruka skogen - skogsnäringen och de som lever på att besöka skogen - turismnäringen. Till det finns också miljökrav med olika skolor om vad som är bäst och så vår allemansrätt.

Det var också mycket intressant att höra om det arbete SLU och SIDA bedrivit i Etiopien för att bygga upp ett skogsbruksuniversitet, där det idag finns 1500 studenter. Fantastiskt när den kunskap som finns i Sverige kan spridas!

Att bruka eller betrakta skogen är frågan.

.

Helst både ock.

/M

Dom tänker bara på pengar!

Jag passerade personal inne på sjukhuset och överhörde en fras; Dom tänker bara på pengar!

.
Antar det handlade om politiker eller chefer.
.
Mitt spontana svar var (som jag endast tänkte för mig själv): Ja, så är det. Därför att det är mycket viktigt att pengarna hamnar på rätt ställe, så att den som bäst behöver pengarna (t ex viss behandling) får det.

.
Sedan drog en inre dialog igång. "Hua, har jag blivit helt skadad redan? Bara tänka på pengar, det är väl inte det enda som är viktigt heller. Eller? Det vore bra om fler förstod varför vi tycker att pengar är viktigt, kom jag fram till. Hur nu det ska gå till."

.
För det är definitivt inte det enda som är viktigt, men jag skulle tro att inom överskådlig framtid så kommer pengar vara det som chefer och sådana som jag ständigt tjatar om att vi behöver hushålla med.
.
Annars kan vi inte bygga nya sjukhus i Västmanland och annars finns det inte pengar till nya fantastiska läkemedel eller personalsatsningar.

.
Att pengarna fördelas och används där de bäst behövs och att se till att de räcker även till framtida behov är för mig anledningar till att ofta tänka på pengar.
.
Det finns andra viktiga mått också, som hur långa vårdköerna är eller hur många som drabbas av infektion på sjukhuset eller personalens sjukskrivningstal. Dessa mått pratar vi lika mycket om, men det hörs nog inte utåt.
.
Pengar är viktigt. 

Men inte viktigast i livet.

/M

Min pappa fick inleda fullmäktige

Idag, onsdag, hade vi premiär i regionfullmäktige för en allmänpolitisk debatt. Ämnet var kollektivtrafik. Jag kan villigt erkänna att kollektivtrafik inte är det jag är mest insatt i.

.

Eller som jag inte var mest insatt i. Jag har fått lov att träna kan man säga inför den här debatten. Det var bra!

.

För ett tag sedan intervjuade jag min pappa om ett av hans stora intressen: tågluffande. Det skulle bli ett blogginlägg, men har inte hunnits med än. Hans ord och erfarenheter fick inleda mitt anförande idag.

.

Ur dagens anförande:

.

När min pappa blev pensionär började han tågluffa i Europa. Han är väldigt förtjust i tåg. Han är nu 77 år, och tar fortsatt minst en årlig resa. Han utgår från Uppsala.

.

Efter 15 år har det blivit många timmar på olika tågmodeller och med olika tågbolag. Jag gjorde en liten intervju med honom eftersom hans tågerfarenheter vida överstiger mina.

.

Pappa inledde med att det finns en sträcka som är orolig – då är det ont i magen - och det är mellan Uppsala och Stockholm. Jaha, sa jag, men det är väl för att det är första sträckan, alltså resfeber. 

.

Nej inte alls, utan det är det tåget som är mest osäkert om det ska gå i tid. Och är det första tåget inte i tid, så blir det svårt med resten den dagen. Sen när han väl tagit sig utanför Sverige så brukar det flyta på.

.

För att kolla tågtider i hela Europa kollar han den tyska tabellen. Bäst tåg finns i Belgien. Vackraste rutten – som han därför försöker åka varje gång är via Alperna. Lunch/ middag äter han gärna på tåget i restaurangvagnen för där har man har bättre utsikt än i den andra vagnarna.

.

Sedan fortsatte jag med våra förslag för att förbättra länets kollektivtrafik. Det finns ju en del att göra - även om framför allt länets bussåkare är rätt nöjda.

.

Återkommer med lite mer om pappas tågluffande vid ett annat tillfälle.

.

Här en bild på mig från fullmäktige och så pappas bästa tågluffarskor. Unnar pappa många fler härliga och spännande resor.

/M

Nilla: Idag är det 10 år sedan - men min storebrors röst finns för alltid kvar

Min bror och jag.

Just idag är det 10 år sedan min storebror dog efter sviterna av sina hjärntumörer på Gryta hospice i Västerås.

Jag minns det som igår. Han hade levt med sin godartade tumör i hjärnan sedan han var 20 år och fick sin första epilepsiattack under en hockeyträning på Rocklunda.

Det var så den upptäcktes. Därefter blev livet sig aldrig riktigt likt igen, vår familj blev aldrig mer densamma. Vi fick sakta lära oss att leva med denna oro och otäcka epilepsianfall, som kom när man minst anade det.

För min brors del innebar det en massa sjukhusbesök, strålning och cellgifter i perioder. Mer kunde man inte göra eftersom tumören satt så illa till och inte kunde opereras bort. Han kunde dock fortsätta arbeta som it-tekniker och ha ett ganska normalt liv med sin familj. Det han fick försaka var sitt körkort som omedelbart drogs in.

Åren gick och vi hamnade på år 2007. Min bror fyllde 42 i februari. Han var 8 år äldre än mig och jag tyckte han var lastgammal. Han hade levt länge med sina tumörer. De blev fler med åren och nu blev också anfallen fler, vilket skrämde honom. Han blev sjukskriven och vågade inte gå ut. Framåt sommaren åkte vi och var med honom på dagarna för att underlätta hans instängda dagar.

Jag minns en gång, då stod ambulansen utanför hans port när jag kom cyklandes. Jag blev skärrad, men han såg rätt nöjd ut. Det gjorde han för det mesta när han kände att han var i goda händer. Det var början på slutet.

Beskedet om att han bara hade 3 månader kvar att leva kom helt okänsligt från en AT-läkare. Det vi tänkte var - hur är det möjligt? Hur kan denna stora välbyggda karl vara i slutet av livet? Det var såklart omöjligt att ta in och vi hoppades länge på att läkaren hade fel.

Han levde i 2 månader och 15 dagar efter det beskedet och fick tillbringa sina sista dagar på Gryta hospice.

Det var som en mardröm att besöka honom. Där inne bodde människor som hade fått samma dom. De skulle dö snart men det var bara att förlika sig med tanken och inte bryta ihop för deras skull.

Det jag inte hade räknat med var vilka fantastiskt fina människor som arbetade där. De var verkligen rätt man på rätt plats och gav patienterna ett värdigt avslut på sina liv, genom sin värme och empati och inte att förglömma, god vällagad mat.

De fanns också där för oss anhöriga när det behövdes och livet stannade upp på alla sätt och vis.

Jag var inte där när han dog, men fick säga farväl till hans döda kropp som de gjort iordning så fint, precis som Rebecca skrev i tidigare inlägg.

En ros i en vas och ett stilla tänt ljus, händer som var korsade på magen och en kropp som sig inte längre var lik. Det var ett skal som låg där. Hans själ hade fått frid och jag kände starkt att han var på en bättre plats. Han var klar med detta livet och tog det som en karl. Sån var han min bror, Peter Kuul, stor, stark och bestämd (mot mig i alla fall).

Sedan den dagen insåg jag att han inte alls var gammal. Jag är idag 2 år äldre än han var när han dog och jag är så förbaskat tacksam över att just jag får leva.

Jag spar inte på några drömmar, gör slag i saker på en gång och lever livet som jag vill. Jag lärde mig att gå min egen väg.

Rösten från min bror finns för alltid kvar i mitt huvud och idag går jag till kyrkogården för att minnas honom och hans tid på jorden!
Och så lyssnar jag på den här låten med Sarah McLachlan - In the arms of an angel

Gunilla Kuul Jonsson