Min bror och jag.
Just idag är det 10 år sedan min storebror dog efter sviterna av sina hjärntumörer på Gryta hospice i Västerås.
Jag minns det som igår. Han hade levt med sin godartade tumör i hjärnan sedan han var 20 år och fick sin första epilepsiattack under en hockeyträning på Rocklunda.
Det var så den upptäcktes. Därefter blev livet sig aldrig riktigt likt igen, vår familj blev aldrig mer densamma. Vi fick sakta lära oss att leva med denna oro och otäcka epilepsianfall, som kom när man minst anade det.
För min brors del innebar det en massa sjukhusbesök, strålning och cellgifter i perioder. Mer kunde man inte göra eftersom tumören satt så illa till och inte kunde opereras bort. Han kunde dock fortsätta arbeta som it-tekniker och ha ett ganska normalt liv med sin familj. Det han fick försaka var sitt körkort som omedelbart drogs in.
Åren gick och vi hamnade på år 2007. Min bror fyllde 42 i februari. Han var 8 år äldre än mig och jag tyckte han var lastgammal. Han hade levt länge med sina tumörer. De blev fler med åren och nu blev också anfallen fler, vilket skrämde honom. Han blev sjukskriven och vågade inte gå ut. Framåt sommaren åkte vi och var med honom på dagarna för att underlätta hans instängda dagar.
Jag minns en gång, då stod ambulansen utanför hans port när jag kom cyklandes. Jag blev skärrad, men han såg rätt nöjd ut. Det gjorde han för det mesta när han kände att han var i goda händer. Det var början på slutet.
Beskedet om att han bara hade 3 månader kvar att leva kom helt okänsligt från en AT-läkare. Det vi tänkte var - hur är det möjligt? Hur kan denna stora välbyggda karl vara i slutet av livet? Det var såklart omöjligt att ta in och vi hoppades länge på att läkaren hade fel.
Han levde i 2 månader och 15 dagar efter det beskedet och fick tillbringa sina sista dagar på Gryta hospice.
Det var som en mardröm att besöka honom. Där inne bodde människor som hade fått samma dom. De skulle dö snart men det var bara att förlika sig med tanken och inte bryta ihop för deras skull.
Det jag inte hade räknat med var vilka fantastiskt fina människor som arbetade där. De var verkligen rätt man på rätt plats och gav patienterna ett värdigt avslut på sina liv, genom sin värme och empati och inte att förglömma, god vällagad mat.
De fanns också där för oss anhöriga när det behövdes och livet stannade upp på alla sätt och vis.
Jag var inte där när han dog, men fick säga farväl till hans döda kropp som de gjort iordning så fint, precis som Rebecca skrev i tidigare inlägg.
En ros i en vas och ett stilla tänt ljus, händer som var korsade på magen och en kropp som sig inte längre var lik. Det var ett skal som låg där. Hans själ hade fått frid och jag kände starkt att han var på en bättre plats. Han var klar med detta livet och tog det som en karl. Sån var han min bror, Peter Kuul, stor, stark och bestämd (mot mig i alla fall).
Sedan den dagen insåg jag att han inte alls var gammal. Jag är idag 2 år äldre än han var när han dog och jag är så förbaskat tacksam över att just jag får leva.
Jag spar inte på några drömmar, gör slag i saker på en gång och lever livet som jag vill. Jag lärde mig att gå min egen väg.
Rösten från min bror finns för alltid kvar i mitt huvud och idag går jag till kyrkogården för att minnas honom och hans tid på jorden!
Och så lyssnar jag på den här låten med Sarah McLachlan - In the arms of an angel
Det var så den upptäcktes. Därefter blev livet sig aldrig riktigt likt igen, vår familj blev aldrig mer densamma. Vi fick sakta lära oss att leva med denna oro och otäcka epilepsianfall, som kom när man minst anade det.
För min brors del innebar det en massa sjukhusbesök, strålning och cellgifter i perioder. Mer kunde man inte göra eftersom tumören satt så illa till och inte kunde opereras bort. Han kunde dock fortsätta arbeta som it-tekniker och ha ett ganska normalt liv med sin familj. Det han fick försaka var sitt körkort som omedelbart drogs in.
Åren gick och vi hamnade på år 2007. Min bror fyllde 42 i februari. Han var 8 år äldre än mig och jag tyckte han var lastgammal. Han hade levt länge med sina tumörer. De blev fler med åren och nu blev också anfallen fler, vilket skrämde honom. Han blev sjukskriven och vågade inte gå ut. Framåt sommaren åkte vi och var med honom på dagarna för att underlätta hans instängda dagar.
Jag minns en gång, då stod ambulansen utanför hans port när jag kom cyklandes. Jag blev skärrad, men han såg rätt nöjd ut. Det gjorde han för det mesta när han kände att han var i goda händer. Det var början på slutet.
Beskedet om att han bara hade 3 månader kvar att leva kom helt okänsligt från en AT-läkare. Det vi tänkte var - hur är det möjligt? Hur kan denna stora välbyggda karl vara i slutet av livet? Det var såklart omöjligt att ta in och vi hoppades länge på att läkaren hade fel.
Han levde i 2 månader och 15 dagar efter det beskedet och fick tillbringa sina sista dagar på Gryta hospice.
Det var som en mardröm att besöka honom. Där inne bodde människor som hade fått samma dom. De skulle dö snart men det var bara att förlika sig med tanken och inte bryta ihop för deras skull.
Det jag inte hade räknat med var vilka fantastiskt fina människor som arbetade där. De var verkligen rätt man på rätt plats och gav patienterna ett värdigt avslut på sina liv, genom sin värme och empati och inte att förglömma, god vällagad mat.
De fanns också där för oss anhöriga när det behövdes och livet stannade upp på alla sätt och vis.
Jag var inte där när han dog, men fick säga farväl till hans döda kropp som de gjort iordning så fint, precis som Rebecca skrev i tidigare inlägg.
En ros i en vas och ett stilla tänt ljus, händer som var korsade på magen och en kropp som sig inte längre var lik. Det var ett skal som låg där. Hans själ hade fått frid och jag kände starkt att han var på en bättre plats. Han var klar med detta livet och tog det som en karl. Sån var han min bror, Peter Kuul, stor, stark och bestämd (mot mig i alla fall).
Sedan den dagen insåg jag att han inte alls var gammal. Jag är idag 2 år äldre än han var när han dog och jag är så förbaskat tacksam över att just jag får leva.
Jag spar inte på några drömmar, gör slag i saker på en gång och lever livet som jag vill. Jag lärde mig att gå min egen väg.
Rösten från min bror finns för alltid kvar i mitt huvud och idag går jag till kyrkogården för att minnas honom och hans tid på jorden!
Och så lyssnar jag på den här låten med Sarah McLachlan - In the arms of an angel
Gunilla Kuul Jonsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar