Jag, Elin Granqvist, vill gärna dela med mig av det som påverkat mig absolut mest. Det som format mig i stor grad till den jag är idag. Att jag fick en stroke - när vår son var några veckor.
.
.
Jag är övertygad om att det är de tuffare perioderna som gör oss starka och att jag blivit en mer positiv och driven person efter mina bakslag.
.
Jag träffade min livs kärlek tidigt och vi bestämde oss för att skaffa barn direkt efter gymnasiet. När jag nyligen fyllt 20, i september 2009 blev vi äntligen föräldrar. Det här var den lyckligaste tiden i mitt liv. Allt kändes så rätt och mitt liv fick en helt annan mening -att ta hand om vår son.
.
Efter ett par veckor i bebisbubblan började jag känna mig allt tröttare och hade ständig huvudvärk. Jag behövde sova stora delar av dagen och orkade inte ta mig för med något. Efter en vecka med huvudvärk gick jag till läkaren.
.
Läkaren pratade med mig, tog mitt blodtryck (som var aldeles för högt) och kom fram till att jag led av spänningshuvudvärk. Jag fick gå hem med ordinationen att vila och ta en alvedon. Jag lyssnade på läkaren och jag och sambon planerade en lugn filmkväll. Här ifrån har jag inga egna minnen, utan jag har fått kvällen/natten återberättad för mig.
.
Efter filmen, när vi skulle sova, började jag kräkas. Jag hade blivit förgiftad, det var jag helt säker på. Jag hade blivit mördad! Jag spenderade hela natten med att leta bevis på mitt mord och försökte få sambon att ringa efter polisen.
.
Jag letade efter gift i kaffeburken och gömde de bevis jag hittade i badrummet.
.
.
Jag är övertygad om att det är de tuffare perioderna som gör oss starka och att jag blivit en mer positiv och driven person efter mina bakslag.
.
Jag träffade min livs kärlek tidigt och vi bestämde oss för att skaffa barn direkt efter gymnasiet. När jag nyligen fyllt 20, i september 2009 blev vi äntligen föräldrar. Det här var den lyckligaste tiden i mitt liv. Allt kändes så rätt och mitt liv fick en helt annan mening -att ta hand om vår son.
.
Efter ett par veckor i bebisbubblan började jag känna mig allt tröttare och hade ständig huvudvärk. Jag behövde sova stora delar av dagen och orkade inte ta mig för med något. Efter en vecka med huvudvärk gick jag till läkaren.
.
Läkaren pratade med mig, tog mitt blodtryck (som var aldeles för högt) och kom fram till att jag led av spänningshuvudvärk. Jag fick gå hem med ordinationen att vila och ta en alvedon. Jag lyssnade på läkaren och jag och sambon planerade en lugn filmkväll. Här ifrån har jag inga egna minnen, utan jag har fått kvällen/natten återberättad för mig.
.
Efter filmen, när vi skulle sova, började jag kräkas. Jag hade blivit förgiftad, det var jag helt säker på. Jag hade blivit mördad! Jag spenderade hela natten med att leta bevis på mitt mord och försökte få sambon att ringa efter polisen.
.
Jag letade efter gift i kaffeburken och gömde de bevis jag hittade i badrummet.
.
När morgonen kom var jag helt borta. Jag kunde knappt stå på benen och mitt tal var helt osammanhängande.
.
Min sambo hade hela natten trott att jag vart magsjuk och hade feberhallucinationer, men nu började han förstå att det var något alvarligare. Han ringde på morgonen efter hjälp och jag åkte till slut upp till akuten.
.
På akutmottagningen behövde jag inte vänta. Jag fick omgående komma in i ett undersökningsrum där jag berättade för läkaren om mitt mord. I journalen kan jag läsa att: "...patienten uppför sig inte adekvat."
.
Läkarna rådfrågar Uppsala och efter röntgen konstateras stroke. Någon gång där förlorar jag medvetandet. Stroken sitter mitt i en "kopplingscentral" i hjärnan och de har därför svårt att säga vilka men jag kommer få, eller om jag ens kommer vakna.
.
Jag vaknar till slut i en sjukhussäng. Här ifrån kan jag minnas fragment själv. Jag vet inte vad jag gör på sjukhuset och känner mig inte själv sjuk. Omvärlden har förändrats och jag har svårt att förstå vad som händer.
.
Jag vet inte om det är dag eller natt. Jag får berättat för mig att jag har en son, mina anhöriga förstår inte vad jag menar när jag ber dem ta hand om alla mina katter. Hela den här tiden är otroligt förvirrad... Jag vet ju att jag kan dammsuga, gå i trappor och slå på kaffe, men behöver ändå träna på det på sjukhuset.
.
Jag blir kvar på sjukhuset drygt en månad (vet fortfarande inte exakt hur länge).
.
Efter sjukhustiden följer en mörkare period. Jag är deprimerad och spenderar dagarna med nerdragna persienner i soffan. Det som får tiden att gå - är att äta, vilket gör att jag snabbt går upp drygt 50 kg.
.
Jag ser inte själv min missär och anstränger mig därför inte heller för att göra något åt situationen.
När morgonen kom var jag helt borta. Jag kunde knappt stå på benen och mitt tal var helt osammanhängande.
.
Min sambo hade hela natten trott att jag vart magsjuk och hade feberhallucinationer, men nu började han förstå att det var något alvarligare. Han ringde på morgonen efter hjälp och jag åkte till slut upp till akuten.
.
På akutmottagningen behövde jag inte vänta. Jag fick omgående komma in i ett undersökningsrum där jag berättade för läkaren om mitt mord. I journalen kan jag läsa att: "...patienten uppför sig inte adekvat."
.
Läkarna rådfrågar Uppsala och efter röntgen konstateras stroke. Någon gång där förlorar jag medvetandet. Stroken sitter mitt i en "kopplingscentral" i hjärnan och de har därför svårt att säga vilka men jag kommer få, eller om jag ens kommer vakna.
.
Jag vaknar till slut i en sjukhussäng. Här ifrån kan jag minnas fragment själv. Jag vet inte vad jag gör på sjukhuset och känner mig inte själv sjuk. Omvärlden har förändrats och jag har svårt att förstå vad som händer.
.
Jag vet inte om det är dag eller natt. Jag får berättat för mig att jag har en son, mina anhöriga förstår inte vad jag menar när jag ber dem ta hand om alla mina katter. Hela den här tiden är otroligt förvirrad... Jag vet ju att jag kan dammsuga, gå i trappor och slå på kaffe, men behöver ändå träna på det på sjukhuset.
.
Jag blir kvar på sjukhuset drygt en månad (vet fortfarande inte exakt hur länge).
.
Efter sjukhustiden följer en mörkare period. Jag är deprimerad och spenderar dagarna med nerdragna persienner i soffan. Det som får tiden att gå - är att äta, vilket gör att jag snabbt går upp drygt 50 kg.
.
Jag ser inte själv min missär och anstränger mig därför inte heller för att göra något åt situationen.
Någon gång här friar min sambo och jag har nu ett bröllop att ta tag i. Jag tror att det här var precis vad jag behövde. Jag la fokus på brölloppet och min vardag fick en större mening.
.
Jag var fortfarande inte helt klar i huvudet och behövde en hel del hjälp. Men nu vänder det!
.
.
Jag fick sakta men säkert tillbaka lite jävlar anamma. Ca ett halv år efter ett lyckat bröllopp börjar jag ta tag i mitt liv. Jag ser nu min övervikt och rasar i vikt när jag börjar promenera och tänka på min kost. Jag friskskriver mig själv efter knappt två år som heltidssjukskriven och kommer sommaren 2011 in på min drömutbildning - redovisningsekonom.
.
Jag kämpar mig igenom utbildningen. Jag känner mig fortfarande inte helt återställd, men vägrar ge upp. Det sociala är svårast och minnet och orken sviker ofta.
.
Att måla hjälper mig mycket genom den här tiden. Att måla är min terapi och det ger mig krafter till annat, det hjälper mig att bearbeta allt och är därför fortfarande en viktig del av mitt liv. Du kan hitta min kost på Facebook. Elins konst
.
Efter två år i skolan är jag färdig, med bra betyg och ett jobb som väntar. Jag har nu gått ner de sista kilona och jag har byggt upp min personlighet igen. Jag är så mycket starkare och tar noga tillvara på den tid jag har. Hon som tog gymnasieexamen full av drömmar, undersköterskan, den odödliga tjejen, hon finns inte kvar. Hon försvann den 10 oktober 2009.
.
Men jag är så tacksam för min andra chans, mitt andra liv. Jag har kommit långt från personen jag var och långt från stroken.
.
Idag klarar jag allt. Jag ger mig inte och jag gör det absolut mesta av varje dag.
.
Elin Granqvist
.
Jag var fortfarande inte helt klar i huvudet och behövde en hel del hjälp. Men nu vänder det!
.
.
Jag fick sakta men säkert tillbaka lite jävlar anamma. Ca ett halv år efter ett lyckat bröllopp börjar jag ta tag i mitt liv. Jag ser nu min övervikt och rasar i vikt när jag börjar promenera och tänka på min kost. Jag friskskriver mig själv efter knappt två år som heltidssjukskriven och kommer sommaren 2011 in på min drömutbildning - redovisningsekonom.
.
Jag kämpar mig igenom utbildningen. Jag känner mig fortfarande inte helt återställd, men vägrar ge upp. Det sociala är svårast och minnet och orken sviker ofta.
.
Att måla hjälper mig mycket genom den här tiden. Att måla är min terapi och det ger mig krafter till annat, det hjälper mig att bearbeta allt och är därför fortfarande en viktig del av mitt liv. Du kan hitta min kost på Facebook. Elins konst
.
Efter två år i skolan är jag färdig, med bra betyg och ett jobb som väntar. Jag har nu gått ner de sista kilona och jag har byggt upp min personlighet igen. Jag är så mycket starkare och tar noga tillvara på den tid jag har. Hon som tog gymnasieexamen full av drömmar, undersköterskan, den odödliga tjejen, hon finns inte kvar. Hon försvann den 10 oktober 2009.
.
Men jag är så tacksam för min andra chans, mitt andra liv. Jag har kommit långt från personen jag var och långt från stroken.
.
Idag klarar jag allt. Jag ger mig inte och jag gör det absolut mesta av varje dag.
.
Elin Granqvist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar