Sjukhuspastor Hanke Joneklav: Det måste göra ont

En tidigare kollega till mig som arbetade som sjukhuspastor i Stockholm berättar att hon en kväll stannade upp vid en patient som låg i korridoren på en akutmottagning. Hon frågade hur det kändes att ligga där utlämnad åt allas blickar mitt i händelsernas centrum. Jo tack, svarade patienten, det känns som att ligga på en refug på Sveavägen mitt i rusningstrafiken. Det händer mycket, så det är intressant.

Det är väl inte alla som kan tackla en sådan situation med samma humor och glimt i blicken. När jag för egen del, vilket tyvärr händer rätt ofta, ser människor ligga på en säng i en sjukhuskorridor eller i ett dagrum så känns det ovärdigt!

Jag känner också vemod var gång jag samtalar med människor som berättar om sin upplevelse i det mentala väntrummet. De väntar på undersökning, diagnos, behandling eller operation. Det kan ta lång tid, veckor, månader….. och under tiden växer oron och ångesten bultar allt starkare på dörren.

Jag blir ledsen var gång jag möter människor som kommer i kläm till följd av att välfärdssamhällets resurser inte räcker till.

Eftersom jag själv varit landstingspolitiker vet jag hur svårt det är att få miljarderna att räcka. Det verkar vara ett olösligt problem: behoven är alltid större än tillgången på pengar och personal.

Detta till trots älskar jag politiker som med tydlighet står upp för de mest behövande människorna.
.
En god politiker kommer förvisso alltid leva i spänningen mellan två viktiga värderingar. Å ena sidan ambitionen att vårt land ska förbli en medmänsklig humanitär stormakt till hjälp åt behövande av olika slag.  Å andra sidan förvaltarskapsansvaret som bl a handlar om att ekonomi och stabila strukturer inte får raseras. Det skulle omöjliggöra ett framtida välfärdssamhälle.  När dessa båda värderingar tycks krocka med varandra kan det bli ett etiskt dilemma och man tvingas till beslut som inte känns optimala med tanke på enskilda människors utsatthet.  Men en trovärdig politiker är för mig en person som gjort sitt allra yttersta för att så stor del som möjligt av den stora skattekakan ska gå till dem med allra störst behov.

Det ska göra ont att vara politiker när man ser att resurserna inte räcker till för de nödställda. När Åsa Romson grät framför tv-kamerorna var det många som gjorde narr av henne. Jag tycker tvärtom att det var klädsamt. Det skulle behövas fler politiker som öppet gråter när humaniteten av olika skäl krymper och man själv har tvingats bli en del av problemet.

Också de som endast är politikernas röstare och recensenter borde känna att det svider i själen när välfärdsgemenskapen inte tycker sig ha råd att ta hand om flyktingar, sjuka och fattiga.

När jag på allvar började brinna för kristdemokraterna var anledningen deras starka patos för de mest behövande. Detta är partiets själ.  Jag hoppas innerligt att partiet aldrig förlorar sin själ.  Men jag hoppas också att de andra partierna ska ha många tongivande politiker med hjärtan som bultar av barmhärtighet.

Under min tid som oppositionsråd i landstinget hade jag ett ofta återkommande uttryck som naturligtvis kan kritiseras för att ligga utanför det politiska kompetensområdet: ”Det behövs mer kärlek i politiken!”  Det tycker jag fortfarande.

Hanke Joneklav
Sjukhuspastor på Västmanlands sjukhus Västerås