Bry dig inte om mig - jag är kass

 

Årsmöte hos Dyslexiförbundet i Västmanland, där jag var inbjuden talare

 

"Låg och mellanstadiet då var det så svårt för mig att läsa. Jag kunde inte läsa i samma takt som de andra barnen, jag var ju flera böcker efter dom andra i dom där gamla läsböckerna jag satt ju kvar med ettans bok i tvåan och det var ju… förödmjukande. Det var ju det man gick ju in i den här rollen att jag är kass. Ge fan i mig jag är kass redan. Jag blev inåtvänd och nästan lite aggressiv av det. Fick liksom det som min identitet att jag är den som är kass här i skolan. […] Skriva på tavlan var riktigt jäkligt. När folk retar en och i sexan frågar varför kan inte du skriva det här och varför skriver du så där och bla bl bla. När alla andra kunde. (Filip)" Ur Dyslexi + skola = svårt (Malin Lilja)

 

Av olika anledningar har vi våra hjärtefrågor. Jag har känt och sett barns och föräldrars slit och kamp med bokstäver som inte står still. Det känns djupt in i hjärteroten när jag tänker på alla som kämpat sig igenom skolan utan att förstå varför de inte kunnat lära sig att läsa ordentligt. Och sedan skammen många känner senare i livet att tvingas erkänna för arbetskamrater eller för sina barn att det är svårt att läsa, och att inte kunna hjälpa sitt barn med läxorna.

 

Vi har byggt ett samhälle som förutsätter att alla kan läsa och skriva. Och jag anser att alla har rätt till det skrivna språket.

 

Igår fattade vi i landstingsstyrelsen beslut om att vuxna ska få göra utredning hos logoped och sedan få hjälpmedel vid behov. Ett beslut som kommer innebära upprättelse och underlätta livet för många västmanlänningar. Jag är så glad för deras skull!

 

Men jag kostar på  mig att även vara glad för min skull. Jag har skrivit motioner, interpellationer, debattartiklar, pratat på möten och i radion o en massa saker jag inte kommer ihåg för att få till en förändring.

 

Självklart finns det fler som påverkat opinionen, inte minst Dyslexiförbundet, men det känns ändå bra att få ett kvitto på att mitt arbete spelar roll. Det ger kraft och motivation att baxa nästa fråga, som är större och svårare, till en förändring. Den som handlar om barnen.

 

I'll be back!

 

/M