Vad ska hända medan han lever?

Jag har köpt boken. Men tänker inte lägga den vid sängen. Ska jag klara av att läsa den får det bli vid ett annat tillfälle än när jag ska somna.

Funderar på vad titeln betyder. Vad ska hända medan han lever?

Ingen av oss vill tänka på sexuella övergrepp på barn. Men barn utsätts för det. Varje dag. Och så länge det pågår tvingar vi dessa barn att stå ut med det.

Ska det bli ändring måste vuxna orka se och förstå. I genomsnitt utsätts idag 3 barn i varje klass för sexuella övergrepp. Antagligen känner både du och jag några av dessa barn och förövare.

Kolla filmen från när Ebba Busch Thor träffade Elaine Eksvärd och Elaines budskap om vad vi behöver ändra på för att Tre ska bli noll.

Ska läsa. Även om det är svårt och kommer ta lite tid. Måste.

/M

Sårbarhet nyckel till framgång - men vem vill vara det

 

 

 

 

 

 

Jag tipsades om den här filmen. En forskare som studerat vad som gör oss lyckliga. Vem mår bra, vem gör det inte?

Det är en lättsam föredragning med Brené Brown. Lyssna. Textat är det också.

Vi är beroende av fungerande relationer för att må bra. Och som ni vet står det allt sämre till med vår psykiska hälsa. Därför letar jag efter svar på den gåtan. Liksom många andra.

Brené Brown säger i filmen att vi styrs av skam och rädslor i vår strävan efter relationer. Finns det något hos mig som gör att jag inte är värd att älskas eller ha en relation med?

 

Vi vill inte så gärna att någon ska se våra skavanker.

Men, en förutsättning för att känna sig älskad och ha goda relationer är att våga utlämna sig. Våga tro att jag kommer bli älskad och accepterad tillbaka trots mina fel, att göra saker för någon annan utan att förvänta sig en motprestation.

 

Kraften finns i att vara sårbar. Den som vågar vara sårbar känner sig älskad och blir älskad och har bättre relationer. Och mår bra.

De inlägg på Facebook och för all del på min blogg som får störst uppmärksamhet och uppskattning är när någon visar sig just sårbar. En av de mest delade bilderna på Instagram är en osmikad nyvaken Carina Berg.

Samtidigt, när jag tittar på hur våra ungdomar ser ut när det går till skolan idag, så är det smink, kläder och håruppsättningar som jag som skulle klassat som värsta festutstyrseln när jag gick på högstadiet.

Vi lägger mycket pengar och energi på att inreda våra hem och till middag ska det vara olika rätter varje dag helst vackert upplagt. Dvs å ena sidan uppskattar vi när någon vågar visa sin ofullkomlighet - men å andra sidan blir fasaden - det som faktiskt syns - allt mer perfekt.

Såklart blir det svårare och svårare att visa sina tillkortakommanden i en allt mer perfekt värld.

Hm. What to do about this?

Människor har i alla tider älskat vackra ting och att göra sig fina. Kan väl inte vara något fel med det. Men något har gått fel om vi tror att för att vara värd att älskas behöver man vara perfekt, och alltid göra allting perfekt.

Om att protestera mot det perfekta skrev Mia Frisk ett gästinlägg för ett tag sen.

Det finns ett antal olika anledningar till att den psykiska ohälsan ökar. Att inte våga visa sina brister är säkert en.

Frågan är vems ansvaret är att få människor att våga visa sig sårbara. Det kan och ska ju liksom inte tvingas fram.

/M

 

En plats för liv och sorg

Det byggs på sjukhusområdet i Västerås. Det görs det nästan jämt men just nu byggs det ett nytt hus för palliativ vård. Vård i livets slut.

Idag finns den palliativa vården på en annan plats i Västerås, nu kommer vårdplatserna finnas närmare sjukhuset, vilket underlättar för framför allt läkarna. Men det kommer också underlätta samarbetet med t ex den avancerade hemsjukvården.

Platsen vald med stor omsorg för att det ska bli en lugn och fin miljö för patienter och anhöriga.

Vi brukar säga att vi är dåliga på att prata om svåra saker i Sverige. Sedan Facebook och sociala medier kom till så är det lättare att se vilka saker människor känner starkare för än andra. Vården i livets slut är en sådan fråga.

Palliativ vård handlar om att få vård så att man kan leva tills man dör. Om lindring för smärta och ångest. Om samtal. Att kunna få vara med nära och kära.

Många av oss tänker nog att vi inte vill dö ensamma. Att någon ska hålla oss i handen. Men en annan kanske vill vara ensam. Det är inte ovanligt att en människa dör precis då vakande anhöriga lämnar rummet.

Jag vill göra som djuren, hörde jag Lars Berghagen säga en gång. Jag vill gå ut i skogen och vara ensam.

De flesta behöver inte den specialistvård som finns på en palliativ vårdavdelning. Det räcker med den kunskap som finns på andra ställen i vården, t ex inom äldreomsorgen. Och många dör i sitt hem.

Vi ligger lite efter i Västmanland när det gäller den palliativa vården. Inte hos dom som jobbar med den delen av vården utan i vårdkedjan som helhet. Den generellla kunskapen. Därför känns det särskilt viktigt med den här byggnaden. Hoppas det fina arbete som redan pågår får ringar på vattnet och sprids lite lättare.

En viktig plats blir det. Som kommer göra vårt län ännu tryggare att bo och leva i.

/M

Kan du vispa kan du imponera med pavlova

Än finns tid att fixa en smaskig efterrätt till söndagsmiddagen. Varför inte en marängtårta - pavlova. Jag blandade ihop några recept igår och gjorde lakritspavlova med halloncurd.

 

Låter fint men är inte svårt. Men det tar en stund i ugnen förstås.

 

Räcker till 10 personer.

Botten
4 äggvitor
2,5 dl strösocker
1 msk majsstärkelse
1 tsk äppelcidervinäger
(1,5 tsk lakritspulver)

Ugn 150 grader
Vispa äggvitor till fast skum med elvisp
Tillsätt socker och vispa på högsta hastighet i 5 min. Ställ klocka o slarva inte med vispningen!
Tillsätt majsstärkelse och vinäger. Vispa ytterligare 1 min
Rör i lakritspulver, slarvigt

Rita en cirkel, ca 25 cm på bakplåtspapper.
Bred ut smeten i cirkeln. Smeten ska vara högre på kanterna.
Grädda i nedre delen av ugnen ca 1,5 timme. Låt svalna.

Halloncurd
400 g hallon (frysta går bra)
1 dl socker
4 äggulor
3/4 msk majsstärkelse
50 g smör

Koka hallon och socker några minuter.
Passera hallonen i finmaskig sil.
Vispa i majsstärkelse och äggulorna. Sjud tills krämen tjocknar. Inte koka. Ta mer majsstärkelse om det behövs.
Ta bort från plattan och rör i smöret.

Vid servering. Bred över halloncurd och sedan grädde. Det blev lite halloncurd över, jag använde inte allt.

En tårtbotten att variera i det oändliga. Kräm av rabarber, citron eller choklad.
Men det räcker med bär och grädde till.

Det mörka på marängen är lakritspulvret.

/Mmmmm

 

Bloggtorka på grund av det viktigaste

 

 

 

 

Jag förstod att det skulle inträffa. Och har känt tendensen några andra gånger, men nu har jag riktig bloggtorka.

 

Har påbörjat ett antal inlägg senaste dagarna som inte blir något. Blä.

 

Varför? Jo för att hela huvet är fullt av tankar, oro, frustration och idéer utifrån läget i sjukvården. Vägrar sälla mig till gänget som säger att det är någon annan som ska göra något (t ex ansvarig minister, en sosse).

 

Men ingen ska komma och påstå att det är enkelt att lösa vårdplatser och brist på personal. Det är supersvårt och komplicerat. Men ingenting är omöjligt säger Gunde. Och det måste vara min inställning.

 

Som ni vet känner jag lite särkskilt för barnens frågor. I höstas kallade någon ur vårdpersonalen mig för "barnens beskyddare". Jag blev så stolt och glad att någon dels uppfattar mig och mitt arbete så och att denna person även ville berätta det för mig.

 

Igår besökte jag barnkliniken i Västerås. Igen. Och igen blev jag bekymrad över bemanningsläget och vilka konsekvenser det får och kommer få för barnens sjukvård i Västmanland.

 

Då blir det svårt att få huvudet att tänka på ett blogginlägg. Omöjligt.

 

Nej, visst ja, ingenting är omöjligt säger Gunde. Och nu är det gjort!

 

Och nu vet ni vad ett stort fokus för mig kommer vara den närmsta tiden. Barnen.

 

/M

 

 

Effektiv metod för att eliminera kollektivt psykbryt

Jag följer Tidningen Chef på Facebook. För ett tag sedan hade de en artikel om att få ordning på sin vardag genom att införa tänket från Lean. Läs artikeln här.

 

Det här med Lean Production blev väldigt poppis för knappt 10 år sedan. Även Region Västmanland jobbar med att införa det i sjukvården, men frågan är om det verkligen slagit igenom på effektitivtets-sidan.

 

Lean Production enligt Wikipedia: "Syftet med Lean production är att identifiera och eliminera alla faktorer (muda) i en produktionsprocess som inte skapar värde för slutkunden."

 

Jag gillar verkligen tankarna med Lean och försöker ofta tänka Lean i hemmet. Varför gör jag så här? Kan jag göra på ett annat sätt och dessutom hitta en rutin så jag gör på samma sätt varje gång?

 

Och jag/ fmiljen har sedan skapat några sådana Lean-processer/ eller i alla fall tänk som jag kommer dela med mig av här på bloggen. Dagens avsnitt handlar om strumpor.

 

Hur många omaka strumpor finns det här i världen? Och hur många psykbryt har jag drabbats av på morgonen när barnen var små?  Då, när tiden på morgonen knapp och hela familjens rena strumpor, i olika färger och 4 storlekar, prydligt låg ihopsamlade i ett berg på tvättbänken...

 

Slutkunden är alltså i det här fallet jag och familjen. Jag vill eliminera/ förändra arbetet att med att samla alla strumpor i en gemensam hög eftersom det leder till frustration och merarbete snarare än en harmonisk morgon.

 

Mina åtgärder:

1. Minimera antalet varianter på strumpor. Vid inköp köp minst två par av samma sort. Om familjen har olika sorter/ storlekar välj motiv/ färger på strumporna så det är lätt att se vilka som hör ihop och till vilken person.

 

2. Märk upp torkställningen med respektive persons namn. Vid upphängning/ torkning sorteras strumporna till rätt person.

 

3. Försök lära alla tvättmedhjälpare och inköpare reglerna. (Det absolut svåraste)

 

4. Alla kan relativt enkelt på morgonen själv hitta sina strumpor, även om strumporna inte lyckats ta sig till respektive garderob.

 

Det här systemet har sparat mig många gråa hårstrån. Kanske behovet inte är lika stort nu när barnen är stora, men det har i alla fall resulterat i att slutkunden - dvs familjen kunnat eliminera stress och tid kring strumpletande.

 

Hur gör du?

 

 

/M

 

 

Näpp - den effekten av träningen trodde jag inte skulle komma så fort

 

 

 

Jag vet, jag tjatar lite om det här med att jag försöker träna nu för tiden, men jag skriver inte något om varje träningspass i alla fall.

 

Men det här med hurra och glada tillrop som man får på Facebook är inte att förakta för att fortsätta kämpa på. Och tänk om jag kunde inspirera någon mer till att röra lite mer på sig - det vore superkul!

 

I mellandagarna fick jag en introduktion på det gym som finns för regionens/ landstingets anställda. En varningssignal delades ut för januari som av någon underlig anledning brukar ha dubbelt så många besökare som andra månader.

 

Jag har varit där 5-6 gånger nu. Löpbandet är min favorit liksom de maskiner som drar i mina axlar. Och en stund efter avslutat pass, vet ni vad som händer då? Jo då kommer som en värsta energikick, det går inte att äta motsvarande mängd choklad för att få lika mycket energi. Det vet jag...

 

Hoppas jag lyckas hålla i två gånger i veckan nu när arbetet drar igång på allvar. Bättre ett kort träningspass än inget alls, är den melodi som fungerar för mig.

 

 

 

/M

Sakta trillade poletten ner - problemet är större än Västmanland, mycket större.

Under många år har vi politiker trummat ut och lyssnat på budskapet att Region Västmanland (nyss Landstinget) MÅSTE bli en mer attraktiv arbetsgivare. Då kan vi få personalen att arbeta kvar på våra sjukhus i länet. Stragegier, rapporter och kampanjer har avlöst varandra.

Den senaste kampanjen har varit framgångsrik och till och med fått pris. Det är bra! Kolla här.

För ett tag sedan lyssnade jag under en och samma dag på personer från två andra regioner som berättade hur de arbetade med att bli en attraktiv arbetsgivare...

Sakta och nästan smärtsamt trillade poletten ner. Det handlar inte främst om att vi i Västmanland är särskilt o-attraktiva. Det handlar om något mycket större och svårare - att sjukvården i offentlig sektor inte längre är tillräckligt attraktiv.

Och det är inte bara sjukvården som har svårt med rekrytering. Skolan, äldreomsorgen, polisen, socialtjänsten...

Förr sa man: "Statens kaka är liten men trygg." Vilka argument finns idag för att välja att vara anställd av offentlig sektor? Vilken bild ger media våra ungdomar av arbetslivet som anställd på ett sjukhus?

Det är så här vi sett på det hittills:

och det funkar uppenbarligen allt sämre.

Ingen ska säga att "det är bara att göra si eller så" men vi behöver göra betydligt mer än att alla regioner och landsting gör sina egna strategier för att bli mer attraktiva för att locka till sig personalen från ett grann-sjukhus. Och det börjar bli bråttom.

Vilken är dagens Unique Selling Point för att vara anställd av vården i offentlig sektor? Vad kan jag bara få om jag är anställd där? Det där med en liten kaka är knappast det som lockar dagens ungdom.

Dags för offentlig sektor 2.0.

/M



Höjer ambitionen på sociala medier - efter tips i framgångsrik bok

 

Jo jag erkänner, jag har läst lite smått i boken Digital Succé av Frida Boisen. Om jag nu ska lägga tid på en blogg så kan jag försöka göra bästa möjliga med tiden.

 

Ett av Fridas tips är att finnas i så många sociala medier man mäktar med. De man har ska man också uppdatera regelbundet. Hur många är det för mig då tro?

 

Jag har min privata Facebook och så den här bloggen. Sen ansvarar jag också för en Facebook-sida för Kristdemokraterna i Landstinget (gå gärna in och gilla) och en hemsida för Kristdemokraterna i Västmanland.

 

Sedan finns också ett rätt så oanvänt Twitter-konto... Tycker det där med Twitter är svårt. Kan liksom inte komma på något hela tiden att skriva. Kort och fyndigt ska det vara också.

 

Men något nytt ska jag prova - det får bli LinkedIn. Många tycker det är ett bra ställe. Ska göra ett försök. Så om du också finns med där kan du leta reda på mig.

 

Några tips till tänker jag ta till mig, men vilka talar jag inte om idag :)

 

/M

Slipping through my fingers

 

Använder ledigheten till att städa lite, eller ganska mycket faktiskt. Hittade ett par av dotterns skor, som jag bestämt mig för att spara. Dom användes mycket flitigt för så där 10 år sedan.

Minns hur fin hon kände sig i skorna och hur väl de passade med alla möjliga klänningar och utstyrslar, både på kalas och i lek.

Härom kvällen såg jag filmen Mamma Mia. Den scen där mamman hjälper sin dotter klä sig till brud - så sjunger hon Slipping through my fingers.

Precis så känns det.

Tiden går så fort. Går inte att stanna. Rinner mellan fingrarna. Men minnena finns kvar. Gäller att förvara dem på bästa sätt. Fotografier och några små saker hjälper till :)

"School bag in hand, she leaves home in the early morning... I try to capture every minute."

När vi fick vårt första barn läste jag Anna Wahlgrens, Barnaboken. Det finns väl få böcker det finns så mycket åsikter om som den, men jag kommer alltid vara tacksam för att jag läste och tog till mig orden orden: Barn ska njutas!

För det har jag gjort. Varje dag. Det vet jag.

/M


 

Mitt tips för att tanka lugn och energi som räcker året om

 

 

 

 

 

Någon uppmanade mig att hitta en plats eller två - utomhus - där jag kunde tanka på energi utan att bli störd. Platsen skulle vara helt rofylld, trygg, vacker och göra mig glad.

Tanken var att sitta helt stilla och registrera, lyssna, känna, dofta. Sedan paketera minnet och när helst behov fanns återkalla känslan o lugnet från denna plats.

Jag har två sådana platser. Den ena finns på Möja i Stockholms skärgård. Där har vi varit idag.

Varje år fyller jag på minnesbanken och när helst jag sedan behöver under året, kan jag befinna mig på den platsen o ett härligt lugn infinner sig.

Det är svårt att hitta en tyst plats utomhus här i världen. Men de finns om man letar.

 

 

 

/M

Nytt år - ny titel

 

 

 

 

 

Kämpar med att göra slut på julgodiset - lyckades inte riktigt innan 2016 tog slut.

 

Tänker mig att 2017 ska innehålla lite mindre socker än 2016, men ingen idé att försöka sig på det innan det godaste jag vet försvunnit från huset :)

 

Som i ett trollslag har Landstinget Västmanland nu förvandlats till Region Västmanland. Och med det får jag en ny titel - regionråd i opposition. Sedan tillkommer också ansvar för länets regionala utveckling. Det känns mycket spännande! Och svårt.

 

Jag brukar säga att mitt jobb är lika roligt som det är svårt.

 

Titeln på kristdemokraternas länsprogram för Västmanland är "Kvinnor som hålls tillbaka och pojkar som lämnas efter". Det beskriver mycket väl hur jag ser på Västmanlands utmaningar.

 

Länet har hittills gemesamt valt 4 affärsområden som ska prioriteras; det handlar om energi, automation, järnväg samt hälsa och välfärd.

 

Jag anser att dessa behöver kompletteras med något område som ligger lite utanför vår tradition för att kunna bryta den segregation som sedan många år råder mellan män och kvinnor i Västmanland. Det skulle t ex kunna vara turism eller musik.

 

Vi behöver höja våra barns skolresultat, inte minst pojkarnas. Det är alldeles för många som inte klarar grundskolan idag. Jag är absolut övertygad om att ett bättre samarbete mellan skola, vård, föräldrar och barn är en av de viktigaste nycklarna till det.

 

Det känns så väldigt roligt att ansvaret för dessa frågor nu på riktigt finns inom den organisation jag verkar.

 

Ska bara äta upp de där sista julgodisarna, sen kööööör vi!

 

 

 

/M